Folkmängd och teknologi i ett nordeuropeiskt perspektiv

sluter till och inspirerats från byprojektundersökningarna på Fyn och tolk-ningar hos Gnl.lngaard Jeppesen och Porsmose.¹³ En sådan hypotes förefaller i första hand vara närmare prövbar genom tvärvetenskapliga intensivunder-sökningar i lämpliga mikroområden, något som endast i begränsad omfatt-ning har kunnat äga rum inom ramen för denna undersökomfatt-ning. Tolkomfatt-ningen, som likväl bedöms äga giltighet för uo, kan sammanfattas på följande sätt.

För bebyggelser med förvikingatida namn av den abstrakta bygdebeteck-nande typen gäller, att den ursprungligen namnbärande bebyggelsen bör ha haft tillgång till ett större potentiellt resursområde, ett namnrevir med ur-sprungligen relativt flytande gränser. Inom detta kan en by ha flyttat - vand-rat - med kortare eller längre tidsintervall. Mot Hannerbergs och Hilbert An-derssons bild av övergivna primärbyar, som flyttat samman i större byagglo-merationer, ¹⁴ kan man därför lansera hypotesen, att vi snarare har att göra med lokaler för övergivna byplatser i ett system med vandringsbyar. Områ-dets samlade resurstillgångar i fråga om åker, äng och betesmark har i detta tidiga skede inte samtidigt blivit utnyttjade annat än till stora delar mycket extensivt. Under en period, som kan ha sträckt sig från slutet av vikingatid ett stycke in i tidig medeltid (1000-/1100-tal) sker en flyttning till nya bebyggelse-lägen. Dessa skulle i ett efterhandsperspektiv visa sig bli permanenta. Därvid bibehålles och övertas i många fall de äldre namnen, samtidigt som nytill-komna bebyggelser antingen övertar ett gammalt huvudnamn med reciproke-rande tillägg eller tillägges nya benämningar, särskilt -torp-namn ur äldre skikt.

De yttre dragen i periodens kulturlandskapsomvandling kan därmed urskil-j as. De kan sammanfattas i begrepp som kortdistansflyttning (inom resursom-rådet), tiilkomst av nya bebyggelser, fixering av bebyggelselägen, en förtät-ning av bygden och ett härav följande mer utbrett samtidigt resursutnyttjande.

Detta förutsätter i sin tur nyodlingar, dvs nyröjning för skapandet av flera samtidigt produktiva, permanenta åkrar.

Bakom dessa förändringar i kulturlandskapsbilden anar vi andra skeenden i tiden. I första hand bör intresset riktas mot förändringar i folkmängd och j ordbruksteknologi.

terföljare, som uppfattar mänsklighetens livsmedelstillgångar som oelastiska, något som i hög grad påverkar folkökningens takt. I det perspektivet anses det nämligen vid varje tidpunkt och i varje samhälle finnas utrymme för en viss bestämd befolkningstillväxt. Den beroende variabeln är enligt det ny-malthusianska synsättet befolkningsökningen, som bestäms av förändringar i jordbrukets produktivitet. Sådana förändringar förklaras i sin tur av tex tek-niska uppfinningar. Här företräder Boserup ett rakt motsatt perspektiv, en-ligt vilket befolkningsutvecklingen ses som en huvudfaktor, den oberoende eller bestämmande variabeln när det gäller jordbrukets utveckling. Enligt Boserup är nämligen den vanligaste orsakskedjan den, att förändringar i be-folkningssituationen leder till j ordbruksteknologiska förändringar, såsom in-förandet av nya odlingsmönster och brukningsmetoder. Det bör observeras, att Boserups teknologibegrepp sålunda inte inskränker sig till bruket av olika redskap utan gäller hela odlingssystem, där skördefrekvens, dvs intensiteten i resursutnyttjandet är ett nyckelbegrepp i analysen. Sålunda kan en övergång till ett intensivare odlingssystem med förkortade trädesperioder, och följakt-ligen högre skördefrekvens, ses som en reaktion på befolkningsväxten inom ett område. Omvänt kan fall av minskad befolkningstäthet till följd av exem-pelvis demografiska katastrofer på grund av krig eller farsoter leda till återfall i mera extensiva odlingssystem.¹

Trots att Boserups synsätt i första hand avses äga relevans för studiet av nu-tida lågtekniska samhällen, har modellen med dess generaliserande karaktär fått stor betydelse för tolkningar av agrarekonomiska processer i bl a Syd-skandinavien under förhistorisk och äldre historisk tid. ² Eftersom de ovan konstaterade förändringarna i samband med bybildningsprocessen i perioden 1000-/1100-tal bl a bör ha inneburit tillkomst av nya bebyggelser och troligen samtidigt ett intensifierat resursutnyttjande, finns det skäl att pröva om Bose-rups modell kan ange rimliga riktlinjer för en förklaring av skeendet. I första hand gäller då frågan, i vad mån några signifikanta förändringar i fråga om den boserupska modellens huvudvariabler, folkmängd och jordbrukstekno-logi (i vid mening), är konstaterbara i tidsmässig anslutning till den aktuella bybildningsperioden. För att få en bakgrund till den sydskandinaviska ut-vecklingen är det här lämpligt att först vidga det geografiska perspektivet.

Det empiriska underlaget för att bedöma allmänna trender i Nordvästeuro-pas befolkningsutveckling under tidig medeltid är synnerligen bristfälligt.

Något i egentlig mening demografiskt källmaterial saknas, och man är

hänvi-1 E. Boserup, The Conditions of Agricultural Growth, 1965, här citerad enligt den sv övers, Jordbruksutveckling och befolkningstillväxt, 1977, s 9 ff, s 71 et passim. Jfr numera även dens., Population and Technology, 1981.

2 Se tex S. Welinder, Ekonomiska processer i förhistorisk expansion, 1977, s 167; J. Jensen, a a 1979, s 84 ff och s 120; E. Porsmose, a a 1980, s 56 ff och s 67 ff; T. Gr~ngaard Jeppesen, a a, 1981, s 143 ff; jfr B. Stjernquist, a a, Bebyggelsehistorisk Tidskrift, 1981, s 21 f; A. Christopher-sen, aa i Den medeltida byn, (1981), s 4 f.

9 - Sten Skansjö 129

sad till metodiskt tveksamma kombinationer av dels regionalt varierande kvantitativa data från kamerala källor eller arkeologiska utgrävningar, dels kvalitativa uppgifter om pester, missväxt mm och dels tolkningar av folk-mängdens tillväxt utifrån bebyggelseutvecklingen, sådan denna anses vara speglad i tex ortnamnsbilden. Underlaget medger alltså inte befolkningsbe-räkningar utan befolkningsuppskattningar, »demografiska gissningar» ( G.

Duby), i bästa fall »informed guesses» (J. C. Russell). Detta till trots finner man i moderna, syntetiserande framställningar av Nordvästeuropas agrar-historia en påfallande samstämmighet i bedömningen av de allmänna tren-derna i folkmängdens utveckling - oavsett vilken position man i övrigt tillde-lar den demografiska variabeln i kausalresonemangen kring periodens för-ändringar i stort (se nedan 4.4.3).

Huvudintrycket av folkmängdens växlingar i Nordvästeuropa under tidig medeltid och högmedeltid kan sålunda utifrån ett antal centrala arbeten ³ sammanfattas på följande sätt. Efter en kraftig folkminskning på grund av 500-talets pestepidemier började mellan cirka 700 och 850 en uppgång, som accelererade från och med 900-talets mitt. Under 1000-talet anses en snabb och stark befolkningsökning ha pågått, och denna allmänna befolkningsex-pansion tilltog under loppet av 1100-talet och fortsatte till slutet av 1200-talet.

Intrycket av demografisk boom förmedlas klart i J. C. Russells »tentative estimate», ett försök till siffermässig bedömning av utvecklingen i Europa, där tex folkmängden i området »Germany-Scandinavia» uppskattas till att ha ökat från cirka 2 milj kring år 650 till cirka 4 milj kring år 1000 och 11,5 milj kring 1340.⁴

Detta siffermaterial förmedlar endast en skenbar exakticitet, och det bör givetvis utnyttjas med största försiktighet. Kronologin är flytande och de re-gionala växlingarna förmodligen avsevärda. Likväl måste huvudtrenden ac-cepteras som den relativt sett rimligaste tolkningsgrunden. Detta ställningsta-gande sker under intryck av de samlade indikationer, som enligt initierade helhetsbedömningar talar för en kraftig folkökning. Även om vi inte i detalj kan mäta styrkan eller det regionala utfallet i en sådan befolkningsexpansion, måste vi som en tentativ bas för vidare tolkningar utgå ifrån uppfattningen, att en accelererande folkökning har pågått i Nordeuropa under perioden 950-1050. Hur man inom nordisk forskning mera specifikt har uppfattat för-hållandena i Sydskandinavien kommer senare att diskuteras.

3 H. Pirenne, Economic and Social History of Medieval Europe, 7. utg, 1961, s 67 ff; B. H.

Slicher van Bath, The Agrarian History of Western Europe A.D. 500-1850, 1963, s 77 ff; C. M.

Cipolla, The Origins, i C. M. Cipolla (ed), The Fontana Economic History of Europe, The Middle Ages, (1972), 1981, s 15; J. C. Russell, Population in Europe 500-1500, ibidem s 25 ff; G.

Duby, Medieval Agriculture 900-1500, ibidem s 181 f; dens., Krigare och bönder, (1973), sv övers 1981, s 18, 78 f, 86 ff och s 192 ff; P. Anderson, Övergångar från antiken till feodalismen, (1974), sv övers 1980, s 171.

4 J. C. Russell, aa, s 36 ff.

130

Samtidigt med att vi sålunda kan räkna med att folkmängden kraftigt har ökat, finner vi i den agrarhistoriska litteraturen en utbredd uppfattning om att djupgående förändringar har skett inom jordbruksteknologin i det tidig-medeltida Nordeuropa.⁵ Den detaljerade kronologin är även i denna fråga flytande, vilket till stor del har sin förklaring i att förändringarna har ägt rum inom en sektor av medeltidens dagliga liv, som sällan avsätter någon rik skriftlig dokumentation.⁶ Även om man sålunda inom forskningen diskuterar varierande dateringar av olika agrarteknologiska fenomen, råder stor enighet om att en period från i runda tal 600 till 1000-/1100-tal för Nordeuropas vid-kommande har inneburit ett genombrott för ett flertal produktivitetshöjande redskap och odlingsmetoder. Mot slutet av denna period har av allt att döma ett nytt agrart system varit genomfört, ett system som var avpassat för Nord-europas fuktiga, tungarbetade men bördiga slättjordsområden.

En hörnpelare i detta system har uppenbarligen varit den tunga hjulplogen med rist, plogbill och vändskiva. Det var ett redskap för jordbearbetning, med flera fördelar jämfört med äldre plogtyper eller med årdret. Genom att det senare endast rispade jorden och lossade ytskiktet utan att vända jorden, måste jorden bearbetas genom att fälten ärjades i kors. I det avseendet har hjulplogen inneburit en väsentlig arbetsbesparing och därmed en potential för utökning av brukningsarealen. Genom hjulplogen möjliggjordes över hu-vud taget åkerbruk på flera typer av tyngre jordar. Detta redskap kan betrak-tas som en teknologisk förutsättning för den omfattande nyröjning och ut-vidgning av den permanenta åkerarealen, som man brukar förknippa med den tidiga medeltiden eller högmedeltiden på många håll i Nordeuropa. Ef-tersom den hjulburna plogen var försedd med vändskiva, effektiviserades jordbearbetningen ytterligare, och jordarnas avkastningsförmåga förbättra-des på grund av att gödseln (stallgödsel, märgel, tång mm) först när jorden vändes kunde nedplöjas ordentligt.⁷ Genom att man plöjde långsmala tegar i ryggade åsar kunde man dessutom åstadkomma en viss dräneringseffekt.

För att ytterligare förbättra jordbearbetningen fick en ny typ av harv stor betydelse. Dess effekter befrämjades av att man alltmera började använda hästen som dragdjur. Genom nya seldon och spikade hästskor hade nämligen hästen i en dittills okänd utsträckning blivit brukbar i jordbruksarbetet. På många håll skulle oxen konkurreras ut av hästen, som var betydligt snabbare

5 För det följande, se L. White, Jr., Medieval Technology and Social Change, (1962), 1980, s 39 ff; B. H. Slicher van Bath, a a 1963, s 54 ff; Ch. Parain, The Evolution of Agricultural Techni-que, i M. M. Postan ( ed), The Cambridge Economic History of Europe, vol I, The Agrarian Life of the Middle Ages, 1966, s 126 ff; L. White, Jr., The Expansion of Technology 500--1500, i C.

M. Cipolla (ed), The Fontana Economic History of Europe, The Middle Ages, (1972), 1981, s 143 ff; J. Gimpel, The Medieval Machine, 1979, s 41 ff; G. Duby, a a (1973), 1981, s 19 ff och s 197 ff; P. Anderson, aa (1974), 1980, s 165 ff.

6 Jfr G. Duby, aa 1981, s 197; L. White, Jr., aa 1981, s 143.

7 Jfr E. Porsmose, a a 1980, s 61 f.

131

och mera uthållig och som därför i princip kunde tillåta den enskilde jordäga-ren eller brukajordäga-ren att, om så var önskvärt och möjligt, bruka en större åker-areal. Dessutom kunde man nu öka antalet plöjningar per säsong, vilket bör ha haft en avsevärt produktivitetshöjande effekt, speciellt när det gällde att bereda trädesjorden för sådd.⁸ Ett brukningssystem, som innebar att jorden regelbundet fick vila, gödslas och plöjas var nämligen en förutsättning för god avkastning av spannmål. ⁹ Ett sådant odlingssystem anses under denna period ha fått sitt stora genombrott i Nordeuropa, trevångsbruket ( eller tresä-desbruket).

Trevångsbruket har beskrivits som »the great agricultural novelty of the Middle Ages».¹⁰ Dess äldsta kända skriftliga belägg härrör från Frankerriket och daterar sig till 700-talets senare del. Genom att resursområdet med åker-och ängsmark indelades i tre vångar med vårsäd, höstsäd åker-och träda i en tre-årig odlingsrotation, uppnåddes flera fördelar i jämförelse med andra kända samtida odlingssystem såsom ensäde och tvåsäde. Inom trevångsbrukets ram ' kunde sålunda som ovan antyddes jordens avkastningsförmåga bibehållas

ge-nom regelbunden vila, gödsling och plöjning under trädesperioden vart tred-je år. Genom grödornas fördelning på vårsäd och höstsäd kunde risken för missväxt spridas. Likaså kunde arbetet med plöjning, harvning, sådd och skörd fördelas jämnare under arbetsåret. I jämförelse med tvåsäde kunde man inom trevångsbruket årligen beså en större areal, närmare bestämt 2/3 i stället för hälften, dvs en ökning med 1/6 (beräknat på oförändrade åkery-tor). Redan genom att trädesjorden på detta sätt minskade i omfattning, kun-de kun-det årliga skörkun-deutbytet i motsvarankun-de grad höjas. Härtill kom effekterna av den tidigare antydda produktivitetshöjning, som de nya odlingsmetoderna bör ha inneburit, liksom möjligheten att ytterligare öka produktionen per ca-pita genom en nyodlingsverksamhet baserad på de hästdragna, moderna red-skapen. Sambandet mellan trevångsbruk och användningen av hästen som dragdjur har möjligen befrämjats av att havren, som är en ypperlig basföda för hästen, var en lättodlad vårgröda inom ramen för detta odlingssystem.

I den bild av den agrarteknologiska utvecklingen i Nordeuropa, som här har tecknats utifrån tolkningar av representanter för en modern, agrareko-nomisk medeltidsforskning, bortses från att bedömningarna av enskildheter kan variera. Som ovan antytts finns det exempelvis klara divergenser i upp-fattningen av de involverade teknologiska fenomenens första uppdykande och deras breda genombrott. Bl a kan Lynn White, Jr. tala om den tidiga me-deltidens agrara »revolution» och förlägga de breda framstegen till karoling-ernas Frankerrike, ¹¹ medan Georges Duby betonar den långsamma

utveck-8 Se särskilt G. Duby, aa 1981, s 203.

9 Jfr ibidem s 32.

10 Ch. Parain, aa 1966, s 136. Beträffande trevångsbruket, se även ovan 3.5.3.

11 Se tex L. White, Jr., aa 1980, s 39 ff; J. Gimpel, aa 1979, s 41 ff.

lingen och det relativt sena genombrottet (fr a i perioden 1075-1180) för vissa redskap och odlingsmetoder. ¹² Bilden framstår emellertid som entydig i viss måtto. Den tillåter nämligen den sammanfattande bedömningen, att århund-radena kring 1000-talet för stora delar av Nordeuropa präglats av såväl expan-siva befolkningsförhållanden som produktivitetshöjande agrarteknologiska innovationer.

När det sedan gäller tolkningar av sambanden mellan den tidens demogra-fiska och teknologiska förändringar, finner vi även här intressanta skillnader mellan olika författar,e. Det gäller också problemet om hur man sätter in så-dana samband i en vidare samhällsram.