Källuppgifternas inbördes förhållande:

tecknas med namn och med avgifter, och där varje prägel av räkenskap med summeringar o d saknas. Principen för uppställningen är den, att det egentli-ga kapitelgodset först är förtecknat med innehavarna av de andliegentli-ga länen som rubrik: gårdar som låg under prelaturer, prebenden och sk mensre upptas blandat med delar av det gemensamma kapitelgodset (bona communia) samt en del av altargodset, där var och en av de cirka 50 altarstiftelserna anges med särskild rubrik. Därefter följer domkyrkans gods (bona fabricre) uppde-lat i två parter, varefter följer ytterligare altargods. Jordeboken avslutas med att kommungodset sammanförs i ett register.

Denna uppställning är ur topografisk synpunkt mycket svåröverskådlig, och då härads- och sockenangivelser endast skymtar sparsamt i samband med den stora mängden av bynamn, uppstår risk för fellokalisering vid likalydan-de ortnamn. ³ Å andra sidan väger dessa praktiska problem tämligen lätt i jämförelse med det bebyggelsehistoriska värdet av disposition och rubrice-ring, som underlättar identifieringar mellan jordebokens gårdar och de går-dar, som nämnes i kapitlets medeltida åtkomsthandlingar, vilka i betydande utsträckning i någon form har traderats till våra dagar.

På 1570-talet hade domkapitlet enligt Landeboken patronatsrätt till 5 sockenkyrkor i Skytts härad.⁴ I jb 1570 registreras för hela Skytts härad o. 115 jordeboksenheter.

andra sammanhang kunnat betecknas som »gård», »fästa», »mölla», »gate-hus» ed. Genom decimanttalen i Lb tillhandahålles en siffra på antalet spannmålsodlande bönder, dvs antalet gårdar i socknen. Genom eskm 1582/

83 framträder antalet gårdar per by. Detta gäller dock inte i huvudgårdssock-narnas byar, eftersom adelns veckodagsbönder var skattefria. Dessa var emellertid tiondepliktiga, ¹ varför skillnaden mellan antalet decimanter enligt Lb och antalet skattskyldiga landbor enligt eskm 1582/83 borde kunna ge en relativt tillförlitlig siffra på insockne veckodagsbönder.² Därmed skulle de yttre ramarna beträffande gårdetalet i byarna kunna klargöras med små fel-marginaler.

Sedan gäller det att nå bakom dessa siffror och avgöra, vilka olika ägar-kategorier (jordnatur) dessa bönder och gårdar representerar: självägande bönder, kronolandbor under olika dellän, kapitelsbönder, prästgårdar, deg-negårdar, mensaler, kyrkohemman, privatägda adelslandbogårdar osv. Ett analystekniskt nyckelgrepp i samband med bearbetningen av materialet är identifiering av de enskilda gårdarna.

Med den bebyggelsestruktur som uo uppvisar, blir identifieringsarbetet ofta förenat med praktiska svårigheter: uo har strängt taget enbart bybe-byggelse utan separata gårdsnamn, med byar som i storlek kan variera från 4 till 36 gårdar. Vidden av problematiken torde vara uppenbar beträffande by-ar av den senby-are storleksordningen. Strävan är emellertid att så vitt möjligt identifiera landbor och gårdar, dels mellan källor av samma typ från skilda tidpunkter, dels mellan källor av olikartad karaktär inom rimliga tidsavstånd.

I det förra fallet, när det gäller att följa kronolandborna i jordebokssviten 1565, 1572 och 1590, har man stora möjligheter att nå tillförlitliga resultat.

Som kriterier vid identifieringen kan man där använda: 1) landbonamnen, 2) gårdarnas avgifter, 3) placeringen i nominallängden, och ibland 4) belägg på avgående och tillträdande landbo i städsmålsregistren.

Nu kan det emellertid inträffa, att det stereotypa namnskicket med ett fåtal populära dopnamn och med patronymika i stället för särskiljande tillnamn³ kan lämna ett flertal möjligheter öppna och göra en identifiering osäker. Det kan vidare visa sig, att gårdarnas avgifter i en by är fullständigt egaliserade

1 Danske Kirkelove, udg af H. F. R0rdam, 1883--89, del Is 1, 98 f, del Ils 44; E. Schalling, aa 1936, s 129 f; G. Jeppsson, aa (lic.avh.), s 21.

2 Jfr G. Jeppsson (lic.avh. s 154 ff med tabell I), som använder sig av denna metod för att få fram veckodagsgodsets numerär cirka 1570. Några stickprov vid fall med kontrollmöjligheter vi-sar »mycket god resultatöverensstämmelse». I andra fall tycks bestämningen vara mera kompli-cerad och resultaten blir osäkra. Ett förhållande, som efter hand fick ökad betydelse, var att adeln, mer eller mindre öppet i konflikt med kronan, utvidgade veckodagsprivilegiet till att om-fatta även delar av det utsockne frälset. (Utförligt härom hos Jeppsson, s 51 ff et passim). Det finns skäl för misstanken, att en del landbor av denna kategori redan under 157O-talet kan upp-träda i huvudgårdssocknarnas närhet.

3 Angående bondebefolkningens namnskick, se Th. Jexlev, Sjrellandske b0nders navne i det 16. århundrede, i Festskrift til Kristian Hald, 1974, s 57 ff.

37

och alltså inte i sig kan avgöra om identitet föreligger. Placeringen i längden kan växla och är ensamt ett svagt kriterium. Städsmålsregister är, som tidiga-re antytts, endast sporadiskt bevarade, och med de tidsavstånd, som finns mellan jordeböckerna, måste en del empiriskt oåtkomliga landbobyten ha ägt rum. Huvudomdömet står sig dock beträffande de goda möjligheterna att genom kombination av de nämnda kriterierna i jordebokssviten följa kron-godsets landbor på de individuella gårdarna.

Mera intressant, men samtidigt ur identifieringssynpunkt svårare, blir att söka fastställa identitet mellan å ena sidan de gårdar, som redovisas i krono-jordeböckerna, kapitelsjordeboken, landeboken och i eventuella belägg för frälse gårdar och å andra sidan de gårdar, som bönderna i eskm 1582/83 står för. Av tidigare nämnda kriterier för att fastställa identitet kvarstår nämligen i detta fall endast ett, landbonamnen.⁴ I det läget kan följande gradering från högre till lägre säkerhet göras:

1. Om två landbor i en by i olika källor har samma dopnamn och samma pat-ronymikon eller tillnamn, råder full identitet.

2. Samma dopnamn, men i en källa användes patronymikon, i en annan ett tillnamn (tex Anders Persen i jb 1572 - Anders Diur i eskm 1582/83). Sä-kerheten blir i motsvarande mån hög, om vi i de båda källorna har släkt-skapsindicerande namn ⁵ (tex Bonde Persson - Anders Bondessen; Oluff Hanssen - Karene Oluffs).

3. Samma namnrelationer, som angivits i 2, men namnen finns i mer än en upplaga i byn, varvid möjligheterna blir flera och osäkerheten ökar.

4. De namn, som eventuellt återstår efter identifieringen enligt ovan, får för-delas som en oförklarad rest.

Utsikterna att återfinna kronojordeböckernas landbor från 1572/73 och/el-ler 1590/91 i eskm 1582/83 är helt naturligt goda.⁶ När det gäller kyrkolandbor av olika kategorier har vi, förutom landebokens uppgifter från 1570-talet, även sockenkyrkornas landbor förtecknade i jb över Landskrona och Lunda-gårds län från 1573/74, samt motsvarande förteckning i jb för Malmöhus län 1590/91. Möjligheterna att identifiera domkyrkans och domkapitlets landbor från jb 1570 med eventuella efterföljare 1582/83 hämmas helt naturligt av tidsavståndet, men det visar sig i många fall, att samma bonde sitter kvar

4 En identifikation i omvänd riktning kan göras, när man återfinner en i eskm. markerad och namngiven jordegen bonde i jb över krongodset. Som tidigare nämnts utmärkes inte de jordegna bönderna med särskild rubricering e dyl i jordeböckerna, ( där de dock kan igenkännas på vissa, speciella avgifter).

5 Om gårdfästning inom släkten, se H. H. Fussing, Herremand og F&stebonde, 1942, s 19 ff samt J. A. Andersen, aa, DHT 1974, s 75.

6 En klar brist är dock att gårdarna under Börringeklosters län saknas 1590, eftersom klostret var bortförlänt på frihet från 1582, (jfr Th. Jexlev, a a, Fortid og Nutid 1974, s 587). Från 1603 finns en separat jb över klostergodset.

38

under dessa drygt tolv år. I byar utan frälselandbor skulle detta identifierings-arbete sålunda kunna leda till att en bild av den agrara bebyggelsen framträ-der i helhet och detaljer. I en del byar kvarstår oidentifierade lejebönframträ-der.

Dessa får i sämsta fall betraktas som ospecificerade frälse landbor, medan man i många fall kan belägga ägare, avgifter mm genom transaktionsdoku-ment och jordeboksbelägg inom och utom den aktuella tidsramen.

Samtidigt som dessa arbetstekniska problem kring identifiering mm utgör de nödvändiga empiriska byggstenarna i en bebyggelserekonstruktion, kny-ter de an till problemområden med flera socialhistoriska, ekonomiska och de-mografiska implikationer. Vi har tidigare berört frågan om vilka sociala skikt av den agrara befolkningen, som tydligt redovisas i det kamerala materialet och vilka som förblir anonyma (ovan 3.1). Vi kan vidare nämna frågan om hur länge landborna verkligen satt på sina gårdar, där vi tangerar problemati-ken kring bofasthet och rörlighet i det sena 1500-talets skånska bondesamhäl-le. 7 Ständigt aktuella är likaså dels frågan om de kamerala källuppgifternas inbördes jämförbarhet, dels frågan om de kamerala källornas relevans i åter-givandet av den fysiska bebyggelsestruktur i form av gårdar och byar, som se-nare (från 1700-talet) återgives i kartografiskt material eller vars rester kan påvisas arkeologiskt. ⁸

Det kan sålunda vara motiverat att i empirisk närhet till källorna diskutera ett par exempel på byrekonstruktioner, innan resultaten för hela uo presente-ras. Vi väljer tre medelstora Söderslättsbyar, där enhetligheten i ägarstruktu-ren varierar och där flera exempel på vanliga tekniskt-metodiska övervägan-den i rekonstruktionsarbetet illustreras.