Bebyggelsenamnen i Skytts härad

I forskningsöversikten (ovan 4.2.1) har den i grova drag treskiktade namn-typskronologin berörts i skilda sammanhang. Frågan gäller emellertid nu, om man kan komma ett steg vidare på vägen mot en findatering av de medeltida bebyggelsenamn, som är kända från Skytts härad. Målet att sträva emot är en såvitt möjligt absolut namnkronologi, som sedan skall kunna prövas som ett bland flera dateringsinstrument i en bebyggelsehistorisk analys.

Vid datering av ortnamn brukar man skilja mellan datering på inomspråkli-ga och utomspråkliinomspråkli-ga grunder. Det utesluter dock inte, att kombinationer av metoder för de båda principiellt åtskilda dateringsgrunderna ofta har kommit till användning. I nedanstående presentation av olika metoder för namndate-ring, liksom i huvudsak i den följande analysen av namnbeståndet i uo, kom-mer de båda dateringsprinciperna av metodiska skäl (se nedan) att hållas isär. I bl a det avseendet kan man åberopa en modern metodhandbok i ortnamnsforskning av Vibeke Christensen och John Kousgård S0rensen.¹

När det först gäller den utomspråkliga namndateringen, har man inom forskningen prövat ett flertal skilda metoder. Det finns skäl att här utifrån Christensens och Kousgård S0rensens framställning kort referera dels huvud-principerna i ett par ofta använda utomspråkliga dateringsmetoder och dels några av de kritiska reflektioner av teoretisk och metodisk art, som författar-na knyter till sin presentation. Frågan gäller nämligen, om några av dessa me-toder är lämpliga att pröva i anslutning till namnmaterialet från Skytts härad.

Vid sk historisk datering av ortnamn relaterar man namn till kända histo-riska händelser, som ger indikationer på när namnen bör ha bildats. En själv-klar betydelse har denna metod fått vid datering av namn i kolonisationsom-råden, tex nordiska namn i Danelagen. Viktigare för våra sammanhang är emellertid, att man utifrån det koloniserade områdets namnstoff har dragit slutsatser om namnbildningsskick i kolonisatörernas ursprungsområde. Här har, som tidigare framgått, metoden spelat en avgörande roll för utveckling-en av teorierna bakom namntypskronologin. Därvid har man dels mutveckling-enat, att kolonisationstidpunkten utgör en terminus ante quem för den period, då de

1 Den närmast följande framställningen baseras på V. Christensen och J. Kousgård Soren-sen, Stednavneforskning 1, 1972, kap III, Datering, s 163 ff.

89

använda namntyperna började komma i bruk i ursprungsområdet. Dels har namntyper, som inte är representerade i kolonisationsområdet, daterats ut-ifrån kolonisationen, som ibland fungerat som terminus ante quem och ibland som terminus post quem. I det förra fallet kan -lev-I-löv-namnstypen tjäna som exempel: dessa namn, som språkligt sett företer ålderdomliga drag, är inte representerade i Danelagen, och slutet av deras produktivitetsperiod har därför daterats till före cirka 875. I det senare fallet kan -ryd-1-röd-namnsty-pens datering anföras. Denna namntyp har, inomspråkligt sett, en yngre ka-raktär, och produktivitetsperiodens början dateras till slutet av 900-talet på grund av att denna namntyp inte är representerad i Danelagen. Vissa invänd-ningar kan enligt Christensen och Kousgård S0rensen riktas mot denna typ av resonemang. Det går sålunda inte att utesluta, att man kan ha haft vari-erande motiv för namngivning i emigrationsområdet jämfört med kolonisa-tionsområdet på grund av tex olikartade natur- och kulturförhållanden. Man kan inte heller förvänta, att alla namnelement, som är produktiva i hemlan-det, med nödvändighet måste tagas i bruk i kolonisationsområdet. Detta för-utsättes emellertid gälla, om metoden skall anses användbar. ²

För analysen av namnmaterialet i Skytts härad kan den historiska date-ringsmetoden komma till användning i den mån den kan få stöd i dateringar på inomspråkliga grunder.

Den sk geografiska dateringsmetoden avser i princip att datera enskilda namn i en namntyp utifrån de namnbärande bebyggelsernas geografiska lo-kalisering inom namntypens utbredningsområde. Man utgår därvid från, att en namntyp har uppstått i de centrala delarna av ett utbredningsområde, under förutsättning att namntypen här är representerad med hög frekvens. I en relativ kronologi dateras så de mera perifera namnen till yngre perioder än de centralt lokaliserade. Den här beskrivna metoden ansluter i viktiga avse-enden till Folke Lägnerts metod i den analys av bebyggelseutvecklingen i Skåne, som ovan har refererats. ³ I sin kritik av den geografiska dateringsme-todens teoretiska grundval påpekar Christensen och Kousgård S0rensen bl a, att såväl belägenhet som frekvens är osäkra som kronologiska indikatorer.

Man måste nämligen i så fall förutsätta ett bestämt, radiellt expansionsför-lopp från centrum ut i alla riktningar. I själva verket kan andra spridningsför-lopp lika väl förutsättas, bestämda av tex kommunikationsleder, naturhin-der, kulturella och politiska förhållanden, handelsförbindelser osv. Till detta kommer, att begreppet »central» inte är entydigt, utan växlar med det valda perspektivet. ⁴

Om man tar fasta på den sistnämnda anmärkningen kan man exempelvis konstatera, att vad som är centralt i Sydskandinavien inte behöver vara det i

2 Ibidem s 195 ff.

3 Se ovan 4.2.3.

4 Stednavneforskning 1, s 201 ff. Jfr ovan 2.2.

Skåne eller i Skytts härad. För en undersökning av namnkronologi på härads-nivå, gällande tex uo, framstår metoden som oanvändbar.

En metod, som spelat en stor roll i flera namnundersökningar och bebyg-gelsekronologiska analyser är den sk kamerala metoden. Den går tilibaka till Steenstrups och hans efterföljares ovan omtalade studier.⁵ Metoden innebär som tidigare berörts att man använder olika bebyggelsers skattebörda, sådan denna avspeglas i äldre jordeböcker och matriklar, för att bedöma deras in-bördes storleksförhållande. Genom att beräkna genomsnittsvärden för en grupp bebyggelser med gemensamma namnefterleder och jämföra med ge-nomsnittsvärden för andra namntypsgrupper, uppnådde Steenstrup en rang-ordning av bebyggelser. Enligt fr a senare forskares kronologiska slutsatser betraktas de viktigaste och största bebyggelserna som de äldsta. Den kamera-la metoden har varit mycket fruktbar om än omdiskuterad inom namnforsk-ningen, och Christensen och Kousgård S~rensen framför flera kritiska syn-punkter, som måste beaktas. De framhåller, att metoden vilar på två postu-lat, som endast med stora förbehåll kan accepteras. Det gäller dels påståen-det, att de högst taxerade bebyggelserna är de största och dels, att de största bebyggelserna är de äldsta. Man måste nämligen observera, att äldre tiders taxering ofta bygger på en kombinerad bedömning av å ena sidan bebyggelse-områdenas bonitet och å andra sidan dess areal. Den kamerala metodens ut-nyttj'are gör sällan den nödvändiga distinktionen mellan dessa båda väsens-skilda begrepp. Det är tex inte självklart, att jordbonitet är jämförbar över tid - tex från en 1800-talstaxering bakåt till folkvandringstid - utan hänsyn till varierande brukningsmetoder och produktionsinriktning. När det gäller skillnader mellan bebyggelsernas areal förutsätter metoden också, att relativt sena gränser har retrospektiv giltighet bakåt till den namnbärande bebyggel-sens anläggningstid. Om sena arealuppgifter skall kunna tillmätas relevans för ursprungliga storleksförhållanden, krävs att inga förändringar har skett i mellantiden. ⁶

Mot denna bakgrund måste den kamerala metoden överges som ett tänk-bart hjälpmedel för att kronologiskt skikta de individuella bebyggelsenamnen inom uo. Som exempel på riskerna med en förenklad koppling enligt schemat 'stor by- gammalt namn/gammal by' är det tillräckligt att anföra Maglarp: en torp-namnsbebyggelse med ett gårdetal (28 gdr), som med mer än det dubbla överstiger häradets genomsnittliga bystorlek (13,2 gdr o 1570). I storlekshän-seende är Maglarp inom området närmast jämförbar med -löv-namnsbyn Gislöv (29 gdr).

En likaså omdiskuterad utomspråklig dateringsmetod är den sk geometris-ka metoden. Dess företrädare tar sin utgångspunkt i bygränser och ägofigu-rer, med vars hjälp man söker bedöma, vilka angränsande bebyggelser som

5 Se ovan 4.2.3.

6 Stednavneforskning 1, s 208 ff.

91

MEJLBY

+

OGSTRUP +

Fig 4: 4. Utgångsläge för geometrisk namndatering. (U Kr. Hald, 1965.)

är primära respektive sekundära, eller, med en annan terminologi, moder-byar och utflyttarbebyggelser. Därmed avser man alltså att uppnå en relativ

kronologi för bebyggelsenamnen. Ett par av de invändningar, som återfinnes hos Christensen och Kousgård S0rensen i samband med den geometriska me-toden, bör uppmärksammas här. Man arbetar sålunda med gränsdragningar, som knappast är möjliga att identifiera som de ursprungliga, särskilt som gränsförhållandena i ett äldre namnbildningsskede torde ha varit flytande.

Stor vikt lägger man vid ägofigurernas former i syfte att påvisa, vilka bebyg-gelseområden som kan ha utskilts ur andra bebyggelsers ägofigurer. Sådana inbördes förhållanden kan visserligen indicera ett historiskt samband men sä-ger inget bestämt om åldersskillnader. Det saknas också fasta kriterier för en analysteknik utan dominerande subjektiva inslag.⁷ I försöken att datera namnbeståndet i Skytts härad bör av dessa skäl den geometriska metoden undvikas.

Ett urval av metoder för utomspråklig ortnamnsdatering har här presente-rats. ⁸ Sammanfattningsvis måste vi konstatera, att dessa metoder i väsentliga avseenden vilar på svagt teoretiskt underlag. Det torde också ha framgått av presentationen, att de utomspråkliga metoderna inte i första hand gör

an-7 Ibidem s 214 ff.

8 Ytterligare några utomspråkliga dateringsmetoder presenteras i Stednavneforskning 1, kap III. Någon större relevans för den bebyggelsehistoriska analysen kan dock inte tillmätas dessa:

topografisk datering, geologisk datering eller indexdatering. Betr »overleveringsmressig» date-ring, jfr ovan 4.3.1. För arkeologisk datering, se nedan 4.3.3.

språk på att datera namnen, dvs de språkliga tecknen för bebyggelser, utan de namnbärande bebyggelserna.⁹ Därmed motverkas också metodernas möj-ligheter att fungera som fristående dateringsinstrument i en bebyggelsekro-nologisk analys. I motsvarande mån befrämjas riskerna för cirkelresone-mang. En konsekvens härav måste bli, att i en strävan mot större metodisk fasthet i första hand basera bebyggelsehistoriska tolkningar på dateringar ut-ifrån inomspråkliga kriterier. ¹⁰

Ortnamnsdatering på inomspråklig grund bygger på resultat, som uppnåtts inom den filologiska disciplinen språkhistoria. Den analyserar namnen och inte bebyggelserna, och denna typ av dateringar står i princip fri i förhållande till historisk-topografiska bedömningar. Inomspråklig datering sker främst utifrån ljudhistoriska, böjningshistoriska och ordbiidningshistoriska tolk-ningar, ibland även på ordhistoriska och syntaxhistoriska grunder. Man upp-märksammar tex sådana fenomen som i vad mån i-omljudet kring 800 e Kr har påverkat ett visst namns ljudhistoriska utveckling eller om man i äldre skriftformer finner belägg för det fornspråkliga kasussystem, som föll sam-man under tidig medeltid. De anförda exemplen får räcka för att demonstre-ra, att vi här kommer in på specialiserat filologiska problemområden. Ett vi-dare tvärvetenskapligt utnyttjande av inomspråklig dateringsmetod i sam-band med namnmaterialet i uo måste därför baseras på tillgängliga resultat av analyser från namnforskare.

Bebyggelsenamnen i Skytts härad har ännu inte blivit föremål för en sam-lad undersökning inom ramen för det pågående arbetet med publikationsse-rien Skånes ortnamn. Serie A Bebyggelsenamn.¹¹ För Söderslättsundersök-ningens räkning har emellertid Göran Hallberg, verksam namnforskare vid Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, företagit en preliminär analys av de medeltida bebyggelsenamnen i häradet. ¹² Hallberg har därvid genomfört en kronologisk skattning, som innebär ett försök till findatering av dessa namn enligt principen att i främsta rummet datera namnen utifrån inomspråkliga bedömningsgrunder. I det följande kommer Hallbergs resultat och flera ex-empel på hans resonemang att ingående refereras. Därefter ges en analytisk sammanfattning av resultaten.

Hallberg indelar de medeltida bebyggelsenamnen ¹³ i Skytts härad i fem

9 Jfr G. Hallberg, Ortnamnsforskning som tvärvetenskapligt instrument, i Den medeltida byn, (1981), s 40.

10 För principdiskussioner om ortnamnsdateringar och bebyggelsekronologi, se E. Öster-berg, Kolonisation och kriser, 1977, s 43 ff och s 86 ff. Jfr G. Hallberg, ovan aa, s 37 ff.

11 Hittills har följande arbeten utkommit: A 1: Albo härad, 1958; A 3: Bjäre härad och Ängelholms stad, 1964; A 7: Harjagers härad och Eslövs stad, 1979; A 11: Ljunits härad, 1975;

A 14: Onsjö härad, 1980; A 16: Rönnebergs härad och Landskrona stad, 1973; A 18: Södra Åsbo härad, 1962.

12 G. Hallberg, PM rörande bebyggelsenamnen i Skytts hd (opubl. manus) med anf. litt.

13 I följande redovisning utelämnas tills vidare namnen på de permanenta ödehabitationerna.

93

grupper. I huvudsak är grupperna 1-4 kronologiskt åtskilda, även om man inte kan utesluta vissa tidsmässiga överlappningar. Speciellt gäller det mellan grupp 2 och 3, som sinsemellan inte är kronologiskt rangordnade. Namnen i grupp 2 har skilts ut på grund av deras karaktär av en enhetlig namngrupp, som bedömts vara yngre än namnen i grupp 1. Vissa namn i grupp 3, tex -inge-namnen, är troligen äldre än namnen i grupp 2. I kartbilden (fig 4: 5) sammanföres grupp 2 och 3 i redovisningen. Till grupp 5 har sådana namn förts, som bedömts som omöjliga att datera på internt språkliga grunder.

Grupp 1 dateras till sannolikt före vikingatid och innefattar följande namn: Anderslöv, Fjärdingslöv, Gislöv, Hammarlöv, (Norra, Södra) Håslöv, (Västra) Vemmerlöv och Haglösa.

Som synes tillhör merparten av namnen i grupp 1 den sk -lev-I-löv-namns-typen, där efterledens grundbetydelse både som fornspråkligt appellativ och som ortnamnselement har tolkats som 'något efterlämnat el överlämnat'. ¹⁴ Förleden i namnet Anderslöv skulle teoretiskt kunna vara det kristna namnet Anders, utvecklat ur Andreas. I analogi med namntypen i övrigt förväntar man sig emellertid ett hednatida namn, och i detta fall framstår mansnamnet Andor ( <Arndor, jfr det identiska västnordiska namnet Arnp6rr, som inne-håller gudanamnet Tor) som det mest sannolika alternativet.¹⁵ Fjärdingslöv har en sentida språkform, som är resultatet av en förvanskning i lantmäteri-svensk anda av ett genuint skånskt namn, vars äldsta belägg skrevs »Fyelens-klf» (1340), »Fyrelisl00f» (1340), »Firelisl0ff» (1469) osv.¹⁶ Förleden tolkas som genitiv av ett förvikingatida mansnamn ^* Fialin.¹⁷ Gislöv innehåller möj-ligen det forndanska mansnamnet Gise.¹⁸ Förleden i Hammarlöv anses inne-hålla substantivet Hammar, som i Sydskåne avser ler- eller sandhöjder, som

brant avtecknar sig i terrängen.¹⁹ Till förleden i Håslöv anger Hallberg tre möjliga förklaringsalternativ. Antingen kan den innehålla en sammansätt-ning av adjektivet *här 'hög' och substantivet äs 'ås' eller enbart adjektivet hås 'torr, skrovlig od' eller, för det tredje, ett mansnamn *Här, bildat till motsvarande adjektiv.²⁰ I namnet Vemmerlöv döljer sig i förleden med säker-het ett sammansatt mansnamn, men det är ovisst vilket namn det rör sig om.²¹ Allmänt gäller för namntypen -lev/-löv och dess ovan nämnda

representan-Vi återkommer till dessa (nedan 7.1). Det bör sålunda observeras, att de här redovisade namnen inte representerar något medeltida namnmaximum.

14 Se B. S0ndergaard, Indledende studier over den nordiske stednavnetype lev (löv), 1972, s 133 ff.

15 Se även - förutom Hallbergs PM - B. S0ndergaard, aa s 41.

16 Jfr I. Ingers, a a SHÅ 1934, s 30.

17 Se även B. S0ndergaard, a a s 58.

18 Se även ibidem s 65 f.

19 Se även L. Elmevik, Kvädö, Kvärlöv och Kvänum, Namn och Bygd 1968, s 174; B. S0n-dergaard, a a s 71.

20 Se även L. Elmevik, aa s 174 f; B. S0ndergaard, aa s 84.

21 Se även B. S0ndergaard, a a s 118.

ter i uo, att förledernas språkgods i huvudsak är ålderdomligt och ofta dun-kelt. Beträffande efterleden lägger man vikt vid, att ingen namngivning med det levande namnelementet -lev/-löv säkert kan påvisas under och efter vi-kingatiden. Mot den bakgrunden kan alltså den utomspråkliga iakttagelsen tillmätas relevans, att namntypen saknas i vikingabygderna i Danelagen och Normandie.

Till grupp 1 har Hallberg även fört namnet Haglosa, som är områdets enda representant för namntypen -lösa. Den anses i Skåne vara äldre än vikinga-tid. ²² Namnelementets innebörd och etymologi är omstridd men har troligen haft med 'äng, betesmark' att göra. Namnet är alltså inget primärt bebyg-gelsenamn, och det kan följaktligen ha existerat en tid, innan bebyggelse uppstod på platsen och då övertog namnet. Det är naturligtvis förenat med stora svårigheter att datera namn av sådan karaktär i deras egenskap av bebyggelsenamn. Förleden i Haglösa tolkar Hallberg som subst hak, syftande på något utskjutande, ett terrängparti, en ägofigur e dyl.

Grupp 2 dateras till senast vikingatid och innefattar följande namn: Fuglie, (Lilla, Stora) Markie, Skegrie, Stävie och Villie.

I alla dessa namn har efterleden -h~ghi, dvs dativ singularis av subst hög, reducerats till -ie. Den ljudhistoriska utvecklingen har därvid ägt rum på så sätt, att -gh- har övergått till -j-, och detta j-ljud har kunnat verka omljud på förledens stamvokal, tex * Stafh~ghi > Stävie. En sådan utveckling förutsätter ett levånde kasussystem vid tiden för namnbildningen och en lång språklig ut-vecklingsgång, vars resultat är genomfört redan i tidig medeltid. Ett problem, som även här gör sig gällande, är, att dessa höjdbetecknande namn länge kan ha burits av höjderna ifråga, innan bebyggelse uppstod i deras närhet. Förle-derna innehåller orden fågel (Fuglie), mark (Markie), sked 'bräde mm' (Skegrie) och stav (Stävie).²³ Förleden i Villie är enligt Hallberg etymologiskt flertydig. ²⁴

Grupp 3 dateras till sannolikt före vikingatid men med gardering för vikingatid i undantagsfall. Hit har följande namn förts: Kämpinge, Vellinge, (Västra, Östra) Värlinge; (Fru/Östra, Lilla/Mellan-, Västra) Alstad och (Söd-ra, Västra) Virestad samt Gylle.

Enligt Hallberg har -inge-namnens huvudmassa tillkommit före vikingatid, men namntypen rymmer olika kronologiska skikt, varför enskilda fall inte utan vidare kan föras till den äldsta gruppen. Ordmaterialet i områdets

-inge-22 Det gäller de sk »äkta» -lösa-namnen och inte de yngre sk »bristnamnen» av typen Brödlö-sa od.

23 Se även G. Hallberg, aa Elbogen 1979; Om Skegrie, se A. Rostvik, Har och harg, 1967, s 49.

24 Se även G. Hallberg, Skånes ortnamn A 11 (Ljunits härad), 1975, s 131. Här diskuterar Hallberg följande alternativ som förklaring av förleden till det identiska namnet på kyrkbyn (Södra) Villie i Ljunits härad: adj vill 'vild', mansnamnet Vili, subst w<Ell 'källa', subst v<Edhil 'vadställe' och en vattendragsbeteckning *Väl(l)a.

95

namn är ålderdomligt, ofta dunkelt. Avledningarna är i ett par fall bildade till substantiviska grundord, beträffande Kämpinge snarast kamp 'klappersten o d'²⁵ och beträffande Vellinge ordet *hvall med okänd innebörd. I fallet Vär-linge är namnet bildat till ett vattendragsnamn *Värla. ²⁶

Både Kämpinge och Vällinge företer exempel på omljud verkat av avled-ningssuffixets -i-. Fornspråket tycks sakna de motsvarande substantiven

*kämping och *hvälling. Enligt Hallberg talar dessa omständigheter för att namnen tillkommit före omljudsperioden, dvs grovt räknat före ca 800. Date-ringen av namnen i deras bebyggelsebetecknande funktion kan göras mot bak-grund av följande tänkta utveckling.²⁷ Man kan räkna med att en bebyggelse vuxit fram vid det av grundordet (tex kamp) betecknade terrängavsnittet, varav dess invånare fått sin beteckning (tex ^* kampingar). Till denna in byg-garbeteckning har därefter bildats en avledning (*kampingia) för att beteck-na själva bebyggelsen. Genom i-omljud och synkope har därefter beteck-namnet fått sin historiskt kända form (tex Kempinge, 1368, Krempinge, 1300-talets slut).

En väsentlig slutsats för våra syften blir aJltså, att Kämpinge och Vellinge har använts som namn på bebyggelser redan före vikingatiden.

De båda -sta(d)-namnen i området, Alstad och Virestad är sinsemellan språkligt olika. Det senare innehåller ett ålderdomligt, hednatida mansnamn Wikar, medan det förra innehåller en kollektiv form eller genitiv pluralisform av trädslagsbeteckningen al. Innebörden i namnelementet -sta ( d) i det äldre namngodset är omdiskuterad inom namnforskningen. ²⁸ Grundbetydelsen är 'plats, ställe', ofta för det som utsägs i förleden. Medan sålunda Virestad framstår som ett primärt bebyggelsenamn, kan Alstad ha varit ett naturnamn med innebörden 'platsen där det växer al' långt innan det blev bebyggelse-namn. 29

Till denna grupp har även det svårtolkade Gylle förts. Språkliga skäl, bl a den grava accenten, tyder på att namnet snarast är en långt nedslipad ur-sprunglig sammansättning, vilket talar för en hög ålder. Enligt Hallberg är det inte uteslutet, att Gylle (liksom tex namnet Malmö) tillhör en typ av -hög-namn som utvecklats annorlunda än de med -ie som slutresultat (se ovan grupp 2). Förleden innehåller i så fall ett tills vidare ovisst ord med slut på -l. ³⁰

Grupp 4 dateras till övergångstiden vikingatid tidig medeltid. Hit har följ

an-25 Se även C. I. Ståhle, Studier över de svenska ortnamnen på -inge, 1946, s 513'.

26 Se även S. Isaksson, Skånes ortnamn A 14 (Onsjö härad), 1980, s 241 f.

27 Jfr B. Pamp, a a 1974, s 37.

28 Se härom i En diskussion om sta-namnen. Förhandlingar vid symposium i Lund 1963, utg av G. Holm, 1967.

29 Se även J. Kousgård Sprensen, Danske bebyggelsesnavne på -sted, 1958, s 34 f och s 133.

30 Hallberg avvisar ett tolkningsförslag av K. G. Ljunggren, att namnet är en ursprunglig sammansättning av gygia 'jättinna' och hyllre 'höjdsträckning'. (K. G. Ljunggren, Studier över sydsvenska ortnamn, SOÅ 1946-48, s 40 ff.) Jfr S. Isaksson, aa 1980, s 129.

de namn förts: Annarp, Bodarp, Bösarp, Maglarp, (Lilla, Stora) Slågarp, Steglarp, (Västra) Tommarp, Tågarp, Ugglarp och Åkarp; Herrestorp, Her-manstorp och Ståstorp; Klörup och Sjörup; (Dal-/Öster-, Kyrko-, Mellan-)

Köpinge. ·

I denna grupp återfinner vi sålunda områdets -torp-namn, som här uppträ-der i de tre varianterna -arp-namn, s+-torp-namn och -rup-namn. Av dessa förutsätter -arp-namnen en långsiktig utveckling från förledsslut på -a+thorp 'nybygge' till -arp (tex Bodathorp > Bodarp). Vid tiden för namntillblivelsen bör vi i princip ha haft ett levande kasusböjningssystem, varefter så småning-om har skett dels ett bortfall av intervokaliskt -th-, dels en sammansmältning av ao>a. Förlederna i -arp-namnen har Hallberg tolkat enligt följande: i An-narp är det fågelbeteckningen and (möjligen som tillnamn), i Bodarp genitiv pluralis av ordet bod, syftande på enklare hus av något slag, i Bösarp mans-namnet BOsi, i Maglarp en sammansättningsform makt-av adj mykill 'stor', i Slågarp genitiv singularis av ett obestyrkt mansnamn eller tillnamn * Sloki, i Steglarp subst stceghl, senare stegel, 'påle o dyl', dock med oviss syftning, i Tommarp mansnamnet Tumi, i Tågarp mansnamnet Tuki, i Ugglarp anting-en uggla eller ulv i genitiv pluralis³¹ och i Åkarp mansnamnet Äki, senare Åke.

Namnet med genitiv -s+thorp, dvs Herrestorp, Hermanstorp och Ståstorp är svårare att tidfästa. Förlederna är mansnamnen Henrik, Herman och Stor.

Henrik är visserligen ett kristet namn, men det var väl etablerat i bl a Skåne redan på 1000-talet. Herman är ett nästan lika tidigt etablerat lågtyskt lån.

Personnamnen styrker här en datering av de båda bynamnen till tidigast över-gången vikingatid>medeltid. Någon främre tidsgräns (före de äldsta skrift-beläggen 1315 respektive 1390) är inte möjlig att ge.

Även de båda -rup-namnen är svåra att närmare tidfästa. Namnen har re-dan under senmedeltiden under påverkan av själländsk skrivarpraxis uppta-git formen -rup och därmed kommit vid sidan av den normala utvecklingen för skånska -torp-namn både beträffande skriftform och uttal. Förleden i Klörup är oviss. I Sjörup är det ordet sjö med trolig syftning på någon vatten-samling vid byplatsen.

Hallbergs sammanfattande omdöme om -torp-namnsbeståndet i uo är, att det ger ett ålderdomligt helhetsintryck. Det saknas sålunda exempel på namntypen med ett ortnamn i förleden plus -torp-efterled (tex Baldringe-torp, Holmbytorp). Likaså saknas -torp-namn med de under högmedeltiden populära kristna helgonnamnen i förleden (tex Perstorp, Jonstorp).

Till grupp 4 har också förts komplexet av -köpinge-namn. Dessa namn in-nehåller ordet köping i den på vikingatiden etablerade betydelsen

'handels-31 Se även S. Isaksson, Orden uggla och ulv som bebyggelsenamnselement i Skåne, SOÅ 1980, s 32.

7 - Sten Skansjö 97

"'"'"'" , I

.

ENSA~GÅRD eo

Fig 4: 5. De medeltida bebyggelsenamnen i uo (utom ödehabitationerna), kronologiskt skiktade i grupper. Namngrupp 1-3 är i huvudsak daterbar till före vikingatid (se texten), grupp 4 till vikingatid-tidig medeltid, medan namnen i grupp 5 har bedömts som omöjliga att datera på internt språkliga grunder.

plats'. ³² Köpingebyarnas namn kan alltså enligt Hallberg inte språkligt date-ras och sammanhållas med den äldre gruppen av sk äkta -inge-avledningar.

Grupp 5, slutligen, innehåller namn, som av Hallberg bedömts som omöjli-ga att säkert gruppera på internt språkliomöjli-ga grunder. Hit har förts dels bynam-nen Domme, (Lilla, Stora) Hammar, Räng och Sörby, dels gårdsnamnen Fredshög, Serresjö och Stävesjö.

Namnet Hammar innehåller det terrängbenämnande substantivet hammar, som i Skåne användes om kraftigt markerade sand- och jordhöjder. Namnet är sålunda inte primärt bebyggelsebetecknande, vilket sannolikt även gäller det dunkla Räng. ³³ Även Domme är flertydigt och dunkelt. Hallberg menar, att det möjligen kan återgå på ett försvunnet vattensamlingsnamn * Dumbi.

Även om ett sådant namn mycket väl kan gå tillbaka till förhistorisk tid, date-ras därmed inte namnets funktion som bebyggelsenamn. Namnet Sörby kan inte närmare dateras på grund av efterledens utsträckta produktivitetsperiod och de relativt sena skriftliga beläggen. Förleden innehåller subst sör 'dy, gyttja'.

Ensamgården Fredshög bär ett höjdbetecknande namn, där förleden tycks innehålla subst frid plus s-genitiv, vilket ger namnet en klart yngre prägel än den äldre typen av -hög-namn. De båda återstående namnen Serresjö och Stävesjö är dunkla vad förlederna beträffar. Med hänsyn till de sena beläggen får efterlederna snarast tolkas som ordet sjö, även om den möjligheten också

32 Se även G. Hallberg, Skånes ortnamn A 7 (Harjagers härad och Eslövs stad), 1979, s 61.

33 Se B. Ejder, art Räng, Svensk Uppslagsbok, bd 24, 1952, sp 1084.