Inledning

Flera problem kring den medeltida stadens framväxt, karaktär och utveckling tillhör de klassiska frågorna inom europeisk, inte minst nordisk medeltids-forskning. Under senare år har diskussionen om den medeltida urbanise-ringsprocessen i Norden varit omfattande och den pågår ännu livligt.¹ Med utgångspunkt i de ganska speciella förhållanden, som präglat uo i Skånes syd-västra hörn cirka 1300, finns det skäl att här beröra ett par aspekter av den diskussionen. Vid denna tid har det nämligen i uo funnits inte rnindre än tre orter, som delvis har varit av olikartad karaktär men som likväl kan uppfattas som »medeltida stadsbildningar»: Skanör, Falsterbo och Trelleborg. Vi har dessutom indikationer på, att det har funnits delvis andra, sannolikt i tidigare skeden fungerande handelsplatser inom uo. Dessa platser kan även ha haft andra funktioner, dock utan att de för den skull kan betecknas som »städer».

Vi tangerar här olika frågor med relevans för undersökningens huvudprob-lematik. Inledningsvis gäller frågan helt enkelt, vilka olika kriterier man kan tillgripa för att göra distinktioner mellan å ena sidan »landsbyar» och städer och å andra sidan mellan olika typer av urbaniserade orter under medeltiden.

1 Huvudtemat vid det nordiska historikermötet i Trondheim 1977 gällde urbaniseringsproces--sen i Norden genom tiderna. För forskningsrapporter rörande problem kring medeltidsstäderna i de olika nordiska länderna, se Urbaniseringsprosessen i Norden, del 1, Middelalderssteder, 1977; jfr Det XVII. nordiske historikerm0te, Trondheim 26.-29. juli 1977. Rapportdiskusjon, 1978. Sedan 1976 har projektet »Den tidiga urbaniseringsprocessens konsekvenser för nutida planering (Medeltidsstaden)» publicerat ett flertal rapporter rörande medeltidsstäder inom nu-varande Sveriges gränser. Motsnu-varande projekt är för närnu-varande i verksamhet även i Danmark och Finland. För en presentation av aktuella problemområden för antikvarisk-arkeologisk forsk-ning, se numera även Bebyggelsehistorisk tidskrift Nr 3, 1982: Den medeltida staden, redigerad av Margit Forsström.

173

Vidare kan man diskutera frågan om vilka olika förutsättningar, som på nor-disk botten, fr a i Sydskandinavien, har visat sig påverka uppkomsten av stä-der. Av särskilt intresse är i detta sammanhang frågan om staden i dess regio-nala sammanhang, å ena sidan i vad mån det agrara omlandets karaktär utgör en förutsättning för stadsbildning och, å andra sidan, i vad mån staden kan vi-sas ha effekter på utvecklingen i det agrara omlandet. Innan vi tar upp förhål-landena inom uo, bör sålunda några synpunkter på dessa principiella frågor diskuteras.

Det har inom stadsforskningen visat sig vara förenat med problem att kort-fattat definiera begreppet »stad» med relevans för ett område som Norden och för ett långt och dynamiskt tidsskede som medeltiden. En välkänd och i forskningsutvecklingen grundläggande definition av Adolf Schiick kan i det perspektivet upplevas som på en gång för vid och för snäv: »en tätare bebyg-gelse, vars invånare på grund av sina gemensamma handelsintressen bilda en samhällsenhet i ekonomiskt eller rättsligt avseende eller i bägge dessa hänse-enden». 2 För att avskilja en agrar »landsby» från en stad har man i Schiicks efterföljd betonat just stadens bebyggelsetäthet, dess ekonomiska specialise-ring och dess rättsliga avsöndspecialise-ring från omgivningen. ³ Man har även kombine-rat detta med kravet på att bosättningen i en »stad» måste kunna visas vara av permanent natur.⁴ Som nedan kommer att beröras tar denna typ av definitio-ner inte hänsyn till att flera orter, som brukar uppfattas som medeltidsstäder, kan ha förändrats påtagligt över tid beträffande tex graden av urbanisering och huvudsakliga funktioner under medeltidens lopp. Interaktionen mellan stad och omland blir inte heller belyst. I bl a det avseendet förefaller det lämpligt att i stället utgå ifrån den uppsättning av kriterier för systematisk be-skrivning av medeltida urbaniserade orter, som Hans Andersson har presen-terat.

Andersson delar in dessa kriterier i tre huvudgrupper: funktionella, topo-grafiska och inre rättsligt-administrativa. Med hjälp av funktionella kriterier kan man beskriva en orts förhållande till sitt omland och spåra i vad mån den genom att erbjuda speciella funktioner (tex i fråga om marknadsväsende, ad-ministration, kultur osv) haft karaktär av centralort för omgivningen. Genom topografiska kriterier kan man beskriva ortens bebyggelsestruktur och ge-nom detaljer som gatunät, stadsmurar, olika institutioner osv avgöra om plat-sen varit en tätort eller inte. De inre, rättsligt administrativa kriterierna klar-gör om orten i formellt avseende haft ställning som stad, vilket ger sig tillkän-na genom tex belägg för stadsprivilegier, borgmästare, råd, eget sigill osv.

En tänkbar utvecklingsmodell för en fullt utbildad medeltidsstad kan

exem-2 A. Schiick, Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling, 1926, s 3 f. Enligt Schiick avses definitionen gälla det svenska stadsväsendet före 1350.

3 Se B. Fritz, art. Stad, KLNM XVI, 1971, sp 545 f.

4 Se H. M. Jansen i forskningsrapporten för Danmark i Urbaniseringsprosessen, 1, 1977, s 11 och där anf. litt.

pelvis vara en centralort, som utvecklas till tätort och formellt upphöjes till stad.⁵ Som Andersson själv påpekar kan gränserna mellan olika typer av kri-terier bli flytande, men utan tvekan tycks hans förslag till beskrivningssystem på ett fruktbart sätt kunna användas såväi för att karaktärisera enskiida urba-niserade orters utveckling över tid som för att göra jämförelser mellan olika orter. Vi återkommer snart till detta när det gäller förhållandena inom uo.

Vi kan här inte gå djupare in på en kausaldiskussion kring det medeltida stadsväsendets uppkomst och utveckling. Likväl kan vi utifrån det moderna nordiska forskningsläget, bl a sådant detta sammanfattas i samband med nor-diska historikermötet i Trondheim 1977, peka på ett antal relevanta, allmän-na förutsättningar, som har gjort sig gällande vid uppkomsten av städer på nordisk botten. Vi kan då utgå från den talande omständigheten, påpekad av Grethe Authen Blom, att Island helt har saknat medeltidsstäder, att Norge har haft ett antal av 8 till 10, att Sverige har haft mellan 30 och 40 och att Danmark (inklusive Skånelandskapen) har haft cirka 90 vid medeltidens slut (varav drygt 60 före 1300). Att den tidiga medeltidens och högmedeltidens allmäneuropeiska stadsutveckling får så pass varierade genomslag på olika håll i Norden, ger antydningar om relevanta variabler i sammanhanget: skill-nader i befolkningstäthet, folkmängd och bosättningsmönster, i fr a natur-geografiskt betingade överskottsvolymer från de primära näringarna av pro-dukter, som kunde kanaliseras till städernas marknadssystem, av centralmak-tens förmåga att koncentrera handelsaktiviteter och andra urbana verksam-heter till speciella, privilegierade och kontrollerade platser. Stor roll har även kommunikationsförhållandena spelat och möjligheterna till kontakt med den uppblomstrande internationella handeln under högmedeltiden. Likaså torde klimatsituationen ha påverkat tex handelssäsongens längd och därmed möj-ligheten till permanent bosättning och verksamhet i städer. ⁶

I fråga om de flesta av de här uppräknade variablerna framstår Sydskandi-navien i ett nordiskt perspektiv som gynnat. När det gäller problemet, i vad mån det agrara omlandet har fungerat som stads bildande faktor, kan vi note-ra, att det enligt Birgitta Fritz finns en påtaglig anknytning mellan nordiska medeltidsstäder och rika jordbruksbygder.⁷

Jämför man de tolkningar, som närmare berör framväxten av medeltidsstä-der i Danmark och Skåne, finner man snart en intressant skiljelinje. I

tongi-5 H. Andersson, Zentralorte, Ortschaften und Städte in Skandinavien - Einige methodische Probleme, Kiel Papers '72. Friihe Städte im westlischen Ostseeraum, s 23 ff; dens., Sverige. En forskningsöversikt, i Urbaniseringsprosessen, 1, 1977, s 91 ff. Jfr B. Fritz, Tidigmedeltida sjö-fart, handel och stadsväsen, HT 1976, s 200 ff; N. Blomkvist, Samhällsekonomi och medeltida stadstillväxt till frågan om generella förklaringar, Bebyggelsehistorisk tidskrift, Nr 3, 1982, s 42.

6 Jfr - förutom forskningsrapporterna i Urbaniseringsprosessen, 1, 1977 - fr a Birgitta Fritz' diskussionsinledning och rapportsammanfattning i Rapportdiskusjon, 1978, s 1 ff; jfr även Grethe Authen Blom, ibidem, s 14.

7 B. Fritz, senast a a, s 7.

175

vande danska sammanfattningar, i mycket präglade av Aksel E. Christensens tolkniQgar, betonas gärna den obrutna kontinuiteten i framväxten av städer från vikingatid till Valdemarstidens slut. Stadsutvecklingen anses i regel ha skett utifrån handelsplatser, och man betonar handelsmotivet som den mest grundläggande, stadsbildande faktorn. I det sammanhanget representerar perioden kring 1225-50 en påtaglig förändring av handelns karaktär och kvantitet: då skedde det stora genombrottet för den lybska handelsverksam-heten i Danmark. Den blomstrande stadsutvecklingen under Valdemarerna kulminerade, och den hanseatiska dominans, som följde, resulterade bl a i att det danska stadsväsendet antog tyskinfluerade organisationsformer. ⁸

När det gäller skånska urbaniserade orter från perioden från vikingatid till högmedeltid ger Erik Cinthio en till stora delar annan bild av skeendet. I en föregripande syntes, fr a baserad på ett växande arkeologiskt material från ett begränsat antal orter, tecknar Cinthio ett diskontinuerligt förlopp i tre faser med skilda funktioner för de aktuella orterna. De vikingatida/tidigmedeltida sk köpingeorterna (Löddeköpinge, Stora Köpinge mfl) har haft prägel av sä-songsmässigt använda handelsplatser med begränsad fjärrhandel. De har va-rit belägna 2-5 km från kusten, ofta vid en segelbar å. Ingen av de skånska köpingeorterna utvecklades till köpstad under medeltiden. Deras omvand-ling till agrara byar sammanföll i tiden med nästa fas, då vissa tidigmedeltida stadsbilqningar med speciella funktioner på kungligt initiativ etablerades i landskapet (Lund, Helsingborg, Vä och Tommarp). Dessa har inte primärt haft kommersiella syften, bortsett från att de naturligen präglats av viss när-handel. De anses i stället ha tillkommit som led i den tidigmedeltida kunga-maktens konsolidering. De har främst haft funktioner som kungliga makt-instrument och administrativa centralorter. Först under loppet av 1200-talet uppstod vid Skånes kuster egentliga köpstäder. De har visserligen vuxit fram i kölvattnet på hanseaternas kommersiella aktiviteter i Skånes farvatten och stadsplanemässigt och organisatoriskt modellerats med den tyska rådsstaden som förebild, men de har också befrämjats av den framväxande adelsklassens behov av avsättningsmöjligheter för den lokala överskottsproduktionen från de agrara näringarna. ⁹

8 Se tex A. E. Christensen, Danmark. Det nordiske syn på förbindelsen mellem Hansestre-deme og Norden. Det nordiske Historikerm0de i Århus 7.-9. august 1957, s 55 ff; dens., Scandi-navia and the Advance of the Hanseatics, SEHR 1957, s 89 ff; dens., aa 1977, s 318 ff; E. Kro-man, art. Stad, i KLNM XVI, 1971, sp 561 ff; 0. Olsen, Die Friihen Städte in Dänemark - For-schungsstand, i Kiel Papers '72, s 72 ff; H. M. Jansen, i Urbaniseringsprosessen, 1, 1977, s 12.

9 E. Cinthio, Variationsmuster in dem friihmittelalterlichen Städtewesen Schonens, i Kiel Papers '72, 1973, s 57 ff; dens., Köping och stad i det tidigmedeltida Skåne, Ale 1975: 1, s 1 ff;

dens., Den sydskandinaviska 1200-talsstaden-ett kontinuitets- och omlandsproblem, Bebyggel-sehistorisk tidskrift, Nr 3, 1982, s 33 ff. - Betr köpingeortema, se även A. Schiick, a a 1926, s 145 ff; T. Ohlsson, The Löddeköpinge Investigation I och Il, Medd från Lunds universitets histo-riska museum 1975-76 och 1979-80. - Betr de tidigmedeltida stadsbildningama som kungliga maktinstrument, se även A. Christophersen, Den urbane varuproduktionens oppkomst og

be-Mot bakgrund av de ovan refererade resonemangen kring kriterier på ur-banisering, förutsättningar för stadsbildningar och olika faser och skilda hu-vudfunktioner hos medeltida urbaniserade orter, kan vi nu göra en bedöm-ning av förhållandena inom uo i sydvästra Skåne.