Namntypskronologin

Det bör kanske inledningsvis påpekas, att ortnamnsforskningen i sin egen-skap av filologisk disciplin under 1900-talet utvecklat en mängd olika forsk-ningsinriktningar ¹ och att det här endast kommer att uppmärksammas en -ehuru viktig - aspekt. Det gäller hur man tagit upp preliminära tolkningar av historiker (såsom Steenstrup och Clausen, se nedan) kring ortnamn och be-byggelseutveckling och utarbetat en kronologisering av vissa av bebyggelse-namnens efterleder. Namntypskronologin har sedan i sin tur blivit grundläg-gande för senare tolkningar av kulturgeografer, arkeologer och historiker.

Denna kronologi är i första hand relativ, men man har så vitt möjligt även strävat efter absoluta dateringar av den tid, under vilken de aktuella efter-lederna har använts vid namnbildning, dvs namntypernas produktivitets-perioder.

Som tidigare antytts fick historikern Johannes Steenstrup stor betydelse för

1 För allmänna introduktioner till ortnamnsforskningen som vetenskap, se tex Kr. Hald, Vore Stednavne, 2. udg, 1965; B. Pamp, Ortnamnen i Sverige, 4. uppi, 1974; H. Ståhl, Ortnamn och ortnamnsforskning, 2. uppi, 1976; V. Christensen (eller Dalberg) & J. Kousgård S0rensen, Stednavneforskning 1, Afgrrensning. Terminologi. Metode. Datering, 1972 och Stednavneforsk-ning 2, Udnyttelsesmuligheder, 1979.

namntypologien. Hans studier från 1894 innebar en jämförelse mellan å ena sidan olika bynamnstyper och å andra sidan byarnas storlek och bonitetsför-hållanden vid 18OO-talets mitt. De tre grupper av namntyper, som därvid identifierades, tolkade Steenstrup i första hand som delar av en rangskala för byarna, men det är tydligt, att storleken på byarna också uppfattas som re-presentativ för skilda kronologiska stadier i bebyggelseutvecklingen.² Steen-strups tankar om sambandet mellan byarnas areal, ålder och namntyp kom snart att vidare utnyttjas.³ Av betydelse blev inte minst »topografen» - som han själv kallade sig- H. V. Clausen. Dennes långtgående tolkningar av poli-tiskt-historiska skeenden utifrån sambandet mellan namntyper och byarnas topografiska belägenhet kan vi här bortse ifrån. Väsentligare på sikt blev emellertid, att Clausen även relaterade namntyperna till den nordiska koloni-sationen i Danelagen och Normandie under vikingatiden. Han fick därige-nom fram en indelning av namntyperna i tre kronologiska skikt, som visade god överensstämmelse med Steenstrups gruppering och som fortfarande an-ses äga stor giltighet: 1) äldre än vikingatid (namn med efterlederna -inge, -lev, -l0se, -h0j och -sted), 2) vikingatida eller senare (namn på -by och -torp) och 3) yngre än vikingatiden (namn på -holt och -r0d).⁴

Diskussionen kring namntypernas kronologi fördjupades efter hand under 19OO-talet av flera specialiserade namnforskare, varav kanske fr a Jöran Sahl-gren bör nämnas bland pionjärerna.⁵ Går man till den moderna handbokslit-teraturen,6 kan man ännu identifiera den kronologiska trestegsmodellen med rötter i Steenstrups studier, även om man numera understryker namntyper-nas många gånger besvärande långa produktivitetsperioder. I följande över-sikt över namnkronologins aktuella huvudresultat är namntyper och exempel hämtade från det dansk-svenska kulturområde,7 som Sydvästskåne

represen-2 Joh. Steenstrup, Nogle Bidrag til vore Landsbyers og Bebyggelsens Historie, DHT 1894, s 3 ff. För framställningen av forskningsutvecklingen, jfr G. Franzen, Sverige, i Stednavne, Nordisk Kultur V, 1939, s 127 f; Kr. Hald, a as 15 ff; B. Pamp, a a 1974; H. Ståhl, a a 1976, s 57 f; J. Skov-gaard-Petersen, Oldtid og Vikingetid, i Danmarks historie 1, 1977, s 75 ff; E. Porsmose Chris-tensen, Bebyggelse, Kulturlandskab og driftsmåder på overgangen mellem yngre jernalder og reldre middelalder, i H. Thrane (ed), Fra jernalder til middelalder, 1979, s 120 ff.

3 Set ex S. Nygaard, Danske Personnavne og Stednavne, DHT 1897.

4 H. V. Clausen, Studier over Danmarks Oldtidsbebyggelse, i Aarboger for Nordisk Oldkyn-dighed og Historie, 1916.

5 Se tex J. Sahlgren, Hälsingborgstraktens ortnamn, i Hälsingborgs historia, I, 1925, s 107 ff;

dens., Sta-namnen i Närke. Nordiska ortnamn i språklig och saklig belysning 9, Namn och bygd 1927 (m fl arbeten i denna tidskrift). Om namnforskningens utveckling, set ex J. Kousgård S0-rensen, Danske bebyggelsesnavne på -sted, 1958, förordet och s 220 ff.

6 Set ex de ovan i not 1 nämnda arbetena av Kr. Hald, B. Pamp och H. Ståhl. Jfr beträffande Skåne även tex B. Pamp, Ortnamn i Skåneland, Ale 1973:3.

7 Angående denna term, se G. Franzen, aa 1939, s 131 och H. Ståhl, aa 1976, s 57 och där anförd litteratur. Det bör kanske nämnas, att kopplingen mellan areal, namntyp och bebyggelse-kronologi sedan länge spelar en viktig roll inom norsk agrarhistorisk tradition; se härom E. Ös-terberg, i Desertion, 1981, s 34 ff och där anf litt.

63

terar. I ett senare sammanhang skall möjligheterna till en förfinad kronologi-sering av bebyggelsenamnen i Skytts härad diskuteras. Då behandlas även några ytterligare metodproblem av principiell betydelse vid utnyttjandet av namnforskningens resultat vid bebyggelsehistoriska tolkningar. ⁸ Här presen-teras emellertid i grova drag de av namnkronologins huvudresultat, som van-ligtvis har använts som en genväg vid tolkning av kolonisationsutvecklingen i sydskandinaviska områden.

Till de äldsta typerna av bebyggelsenamn hör sålunda enligt ortnamns-forskningen ⁹ namn med efterlederna -löv (tex Vemmerlöv, Görslöv), -lösa (Harlösa, Ramlösa), -inge (Kävlinge, Värpinge) och -stad (Hunne-stad, Sövestad).¹⁰ Av intresse är här också den i huvudsak västskånska namngruppen på -ie (av ett hög, tex Fosie, Oxie).11 För dessa namntyper kan produktivitetsperiodens början variera från äldre järnålder till folkvandrings-tid, medan deras användning vid namnbildning i stort sett är avslutad före vi-kingatiden. Det viktigaste argumentet för denna terminus ante quem är fort-farande av utomspråklig karaktär. Man utgår nämligen ifrån att namn av dessa typer - till skillnad mot de nedan nämnda - saknas i de vikingatida ko-lonisationsområdena. Till detta kommer så vissa filologiska kriterier som stödjande argument, tex att namnelementens ålderdomliga prägel verifieras av ljudhistorien, formhistorien och ordförrådet.¹²

Under vikingatiden och in i medeltiden har efterlederna -by (tex Hyby, Karaby) och -tofta (Hötofta, Örtofta) brukats vid namnbildning. Namnen på -by anses kunna gå tillbaka till folkvandringstiden och har haft sitt huvudsak-liga produktivitetsmaximum under vikingatid. Namntypen har dock visat sig produktiv in i nyare tid och motsvaras som bekant av ett ännu levande appel-iativ. Den talrikaste namntypen är namnen på -torp (tex Baldringetorp, ofta utvecklat till -arp, Aggarp eller, under påverkan av själländsk skrivarpraxis, till -rup, -erup, Skurup, Krapperup). Även -torp-namnen har visat sig vara produktiva under mycket långa perioder. Namntypen bör ha nått Skåne se-nast på 800-talet och har kontinuerligt använts vid namnbildning långt in i ny-are tid. Den inrymmer därför olika kronologiska skikt, som till viss del kan urskiljas vid en findatering av namnen (se nedan, 4.3.2). Den ursprungliga betydelsen av namnelementet torp är 'nybygge', 'utflyttargård'.

I huvudsak medeltida eller senare är bebyggelsenamn med efterlederna

8 Se nedan kap 4.3.2.

9 Enligt ovan (not 6) nämnda handboksframställningar.

10 Vi får här bortse från sådana företeelser som »falska» -löv-namn, oäkta -inge-avledningar, bristbetecknande -lösa-namn osv, som oftast är namn av yngre typ. (Se tex Pamp, a a 1974, s 30 och s 61 och Ståhl, a a, s 62 och s 69 f.)

11 Se tex G. Hallberg, Är namnet Malmö acceptabelt förklarat?, i Elbogen. Malmö fommin-nesförenings tidskrift, 1979: 3, s 16 ff, med där anf litt.

12 Ingående om datering av ortnamn hos fr a V. Christensen & J. Kousgård S0rensen, Sted-navneforskning 1, 1972, s 163 ff. Beträffande den vikingatida kolonisationen, se ibidem s 197 f.

-röd (tex Askeröd, Odelryd) och -hult (Björkhult, Skarhult). Etymologiskt har namnelementet -röd samband med verbet 'röja', medan -hult betyder 'mindre skog'.

Denna namnkronologi äger alltså enligt dagens namnforskare ännu sin gil-tighet. Till frågan om den direkta kopplingen mellan namnkronologi och be-byggelsekronologi möter man ibland en mer eller mindre tydlig förbehållsamhet. En företrädare för modern svensk namnforskning kan emellertid -visserligen i ett populärt sammanhang och med avsiktlig förenkling - uttrycka förhållandet så: »bebyggelsen daterar namnet, och namnet bebyggelsen». Ef-tersom ortnamnsforskningen »med relativt liten möda kan tidsbestämma stora grupper av bebyggelsenamn, så framstår denna som ett oumbärligt hjälpmedel när det gäller att få fram en bild i stort av hur/ .. ./ bebyggelsen har vuxit fram.» ¹³

Vi skall nu uppmärksamma, hur ett sådant omdöme om namnkronologins användbarhet är förenligt med granndisciplinernas tolkningar av bebyggelse-historiska förlopp.