Bebyggelsetäthet kring 1570

Som ytterligare ett inslag i kulturlandskapsbilden kring 1570 skall bebyggelse-tätheten i uo och därmed också graden av utnyttjande av området diskuteras.

Härom kan man få vissa uppfattningar genom att beräkna antalet gårdar per ytenhet och analysera bebyggelsernas fördelning i området, tex genom att mäta avstånden mellan byarna. Liksom tidigare är syftet här dels att belysa uo:s karaktär i förhållande till andra områden, dels att inom uo fastställa eventuella typiska mönster respektive anomalier för att få riktpunkter i den fortsatta bebyggelsehistoriska analysen.

I sin innehållsrika beskrivning av det äldre skånska kulturlandskapet har

5 Se ovan 3.5.2.

6 Lb I, s 269-71 o s 327-385.

7 Se härom I. Ingers, Nedlagda byar och gårdar i Skåne, Il, Ale 1972: 1, s 20.

8 Byarna är Vellinge, Södra Håslöv, Norra Håslöv, Hermanstorp, Räng, Kämpinge, Fuglie, Bodarp, Västra Värlinge, Maglarp, Skegrie_, Hammarlöv, V. Tommarp, Ståstorp, V. Vemmer-löv, Stora Slågarp, Haglösa, FjärdingsVemmer-löv, Kyrkoköpinge, Bösarp, Västra Virestad, Södra Vire-stad, Västra AlVire-stad, Fru Alstad och Anderslöv.

9 Ibland vackla_r namnskicket på så sätt, att vångar i samma by ges olika benämningar, även om de namngivna åkrarna inom dessa vångar tycks vara identiska. Set ex beträffande Vellinge, Lb I, s 358 f os 361, beträffande Gylle, ibidem, s 327 ff os 381 och beträffande Maglarp, ibidem, s 339 f o s 383.

55

1

3,1 3,5 gdr per km

0 1 2 3 4 5 km

Fig 3: 3. Relativ bebyggelsetäthet inom uo cirka 1570 beräknat per socken.

Sven Dahl även beräknat antalet gårdar per ytenhet för olika delar av land-skapet kring 1651. Uttryckt i antalet gårdar per km² finner vi variationer från 0,35 gårdar i urbergsmoränens norra delar (dvs fr a i Norra Åsbo och Västra Göinge härader) till bortåt 3 gårdar per km² inom den bästa sydvästmoränen.

Beräkningarnas medeltal anges till 1,28 gårdar per km² i Skåne.¹ Motsvaran-de siffra för uo kring 1570 blir 2,57 gårdar, om stadsjordsområdenas areal frånräknas. I annat faii blir den 2,3. Som synes representerar dessa tal ett mycket högt mått på bebyggelsetäthet i Dahls skala, och därmed utpekas allt-så uo klart som en intensivt utnyttjad odlingsbygd i ett skånskt perspektiv. En komparativ utblick till några av Det nordiska ödegårdsprojektets sydskandi-naviska och mellansvenska områden klargör, att detta intryck även är giltigt i ett vidare perspektiv.

Mot siffran för Söderslätt kan vi först ställa Sven Erik Sallerfors' skånska undersökningsområde, Gärds härad, med cirka 1,45 gårdar per km² vid sam-ma tid.² För Horns härad på Själland blir för år 1567 motsvarande siffra 1,92.³ Ser vi till de mellansvenska förhållandena, kan vi konstatera, att Ole Skarin för sitt undersökningsområde i Västergötland redovisar ett genomsnittsantal jordeboksgårdar per km² för år 1550 på 0,72.⁴ Detta tal ligger något högre än motsvarigheten för det område i Närke, där man enligt Jan Brunius hade 0,55

56

1 S. Dahl, Torna och Bara, 1942, s 10 f.

2 S. E. Sallerfors, a a (1974), s 39 o s 51.

3 Hornsherredsunders0gelsen, 1977, s 46 f.

4 0. Skarin, a a, 1979, s 20 f.

enheter per km² 1555. ⁵ I Eva Österbergs undersökningsområde i Värmland fanns det år 1600 endast 0,3 jordeboksenheter i genomsnitt per km^{2 .6}

En befogad metodisk reservation vid komparation av denna art skulle vis-serligen kunna vara den, att man inte kan beakta de i många fall stora varia-tionerna mellan olika gårdars genomsnittsareal inom de berörda områdena.

Som ett grovt mått på regionala skillnader i bebyggelsetäthet har emellertid siffrorna uppenbarligen ett informationsvärde.

Det står sålunda utifrån denna jämförelse klart, att Söderslättsområdet mycket markant skiljer sig från de anförda mellansvenska områdena. Det framgår också, som tidigare redan antytts, att uo även i den skånsk-danska jämförelsen framstår som mycket tätt belagt med agrara bebyggelser. Därför bör inte skillnaderna inom uo övervärderas, särskilt som samtliga siffror för uo på sockennivå ligger klart över Sven Dahls genomsnittssiffra för hela landskapet (1,28). Inom uo:s socknar varierar nämligen bebyggelsetätheten från 1,91 gårdar per km² (Västra Alstads sn) till 3,52 (Västra Tommarps sn).

Strax under 2,0 gårdar per km² hade endast Västra Alstads och Anderslövs socknar i nordost, båda med stora backlandskapspartier norr om landsvägen.

Dessutom torde en av områdets adelshuvudgårdar vid denna tid, Markie gård, ha reducerat genomsnittssiffran för bebyggelsetätheten i Anderslövs socken.

Av områdets 22 socknar har vi i genomsnitt haft mellan 2 och 3 gårdar per km² i inte mindre än 16 socknar. Såsom de tätast bebyggda socknarna fram-står enligt detta material dels Fuglie i norr och dels tre socknar i staden Trel-leborgs omedelbara grannskap, Västra Tommarp, Kyrkoköpinge och Dalkö-pinge (fig 3:3).

Huvudresultatet blir alltså, att dessa genomsnittssiffror framstår som ett ut-tryck för en jämn och tät beläggning med agrara bebyggelser över ett homo-gent område. Detta intryck bör dock kontrolleras genom en analys av de en-skilda bebyggelsernas faktiska rumsliga fördelning över uo.

En blick på kartan, fig 3: 1, klargör, att bebyggelsen i detta kusthärad i regel lokaliserats på behörigt avstånd från havet. Förutom de nämnda ensam-gårdarna Serresjö och Fredshög utgjorde de två byarna Kämpinge och, fram-för allt, Lilla Hammar de enda undantagen från denna regel. Det ligger nära till hands att i dessa fall diskutera speciella, icke-agrara historiska förklaringar till bylägena på grund av de båda byarnas närhet till Falsterbohalvön respek-tive Foteviken. Dessa platser har som bekant förknippats med bl a handels-aktiviteter under sen vikingatid och medeltid.⁷ I fig 3: 1 förmedlas i övrigt

5 J. Brunius, a a, 1980, s 22 f.

6 E. Österberg, a a, 1977, s 58 f. Jfr numera även Käthe Bååths siffror för Norra Vedbo i Småland vid 1500-talets mitt: 0,59 gdr/km2 • (K. Bååth, a a, 1983, s 9.)

7 Mera härom nedan, 6.4. För en aktuell diskussion om Foteviksproblematiken, se 0. Crum-lin-Pedersen, Fotevik 1981. En marinarkeologisk rekognoscering ved Fodevig-komplekset, Skå-ne. (Stencil, sept. 1981, Nationalmuseet. Skibshistorisk Laboratorium.)

57

ett visuellt intryck av att bylägena är relativt jämnt fördelade över denna del av Söderslätt. Det kan likväl i detta sammanhang vara av intresse att mäta av-stånden mellan byarna. Genom resultat från kulturgeografiska studier kring avståndsfaktorns betydelse för den agrara produktionen i olika områden kan man nämligen ha bestämda förväntningar om normalavstånd mellan byarna i ett område som uo.

Utifrån undersökningar av danska förhållanden har Viggo Hansen pekat på de rumsliga avståndens betydelse som en väsentlig omkostnadsfaktor i en äldre tids agrara ekonomi. Mest betydelsefull har förmodligen den tidsåtgång och den arbetsinsats varit, som krävdes för transporter av redskap och göd-sel. Detta har medfört, att intensiteten i utnyttjandet av odlingsmarken, lik-som skördeutbytet, mycket påtagligt har avtagit med ökat avstånd från be-byggelsen. Hansen har påvisat en gräns mellan inmark och utmark vid av-stånd på cirka 800 till 1000 m från de undersökta byarnas bebyggelse. Detta avstånd torde enligt Hansen markera gränsen för det område, innanför vilket det på medeltida teknologisk nivå kunde vara arbetstekniskt möjligt att satsa på intensivt jordbruk. Enligt Hansens hypotes skulle en befolknings- och be-byggelseexpansion kunna leda till att nya byar anlades på tidigare utmarker med ett lämpligt avstånd på cirka 2 X 800 till 2 X 1000 m från tidigare bylägen.

Detta kan enligt Hansen förklara, varför de empiriskt konstaterbara avstån-den mellan byarna i hans undersökning ofta ligger kring 1600-2000 m. ⁸ För hela Fyns bybebyggelse har Erland Porsmose uppmätt ett genomsnittsav-stånd mellan närmaste grannbyar till 1,4 km (1682).⁹

Vi kan här inte gå in på alternativa möjligheter att förklara mönster i den rumsliga fördelningen av byar i olika områden.¹⁰ Vad som i främsta rummet skall undersökas gäller helt enkeit, i vad mån även förhållandena på Söder-slätt kring 1570 empiriskt uppvisar några bestämda mönster i fråga om av-ståndsrelationer. I detta syfte har således avstånden mellan de från 1570-talet kända bebyggelserna i uo uppmätts. Det gäller alla avståndsrelationer mellan sådana byar, vars odlingsmarker enligt det äldsta kartmaterialet har någon gemensam gräns. Avstånden har mätts från de äldre bykärnornas

uppskatta-8 V. Hansen, Historisk kulturgeografi. Eksempel på arbejdsmetode med arkivmateriale.

Geografisk Orientering 1973, s 11 ff; dens., i Hornsherredunders0gelsen, 1977, s 33. Hansen bygger här bl a på den engelske kulturgeografen Michael Chisholms studier kring den agrara be-byggelsens lokalisering med hänsyn till en minimering av avståndet mellan bebyggelse och odlingsmark, med exempel från regioner i skilda delar av världen. (M. Chisholm, Rural Settle-ment and Land Use, (1962), 2nd ed 1968, särskilt kap 2 o 3.)

9 E. Porsmose, a a, 1981, s 127 ff.

10 Som Porsmose på tal om Hansens resonemang har påpekat, är avståndsfaktorn väsentlig men lämnar viktiga företeelser oförklarade. Sålunda kan man inte bortse från byarnas varieran-de gårvarieran-detal och att stora byar havarieran-de behov av större omfång på sina intensivt brukavarieran-de marker än vad en radie på 800 till 1000 m medgav. Mängden gödsel borde också, vid sidan av avstånden, ha spelat en roll för odlingens räntabilitet. (E. Porsmose, a a, 1981, s 49; dens., a a, Bebyggelse-historisk Tidskrift 1981: 2, s 30 f.)

de mittpunkter, sådana dessa framgår ur den sk skånska rekognosceringskar-tan från 1810-talet. ¹¹ Denna arbetstekniskt förenklade metod torde ge något högre siffror än Hansens mätningar, som utgår från en punkt vid bygatans slut och odlingsmarkens början. Avstånden avser fågelvägen, vilket väl kan

motiveras med hänsyn till uo:s topografiskt homogena karaktär.

Beräknat på ett antal av 100 avståndsrelationer erhålles ett medel-avstånd på 2090 m och ett medianmedel-avstånd på 2000 m. Med hänsyn till att dessa siffror alltså ligger något i överkant, visar de god överenstämmelse med de refererade danska resultaten, fr a från Hansens undersökningar. Vi skall tills vidare nöja oss med konstaterandet, att det sålunda teoretiskt sett bör ha varit 2 km mellan byarna på Söderslätt. I många fall har det också varit så i praktiken: exakt hälften av de uppmätta avståndsrelationerna finner vi i in-tervallet 1500 till 2500 m. Variationerna kunde dock vara betydande: från 700 till 4400 m. Diskussionen om avståndsmönster kommer senare att återuppta-gas just med inriktning på sådana markanta avvikelser. Såväl utpräglat korta som ovanligt långa avstånd mellan bebyggelser har nämligen visat sig äga viss relevans i diskussionen kring nedlagda bebyggelser. ¹²