Begreppet reflektion

Begreppet reflektion har definierats på olika sätt och använts i många olika sammanhang. Etymologiskt sett är ordet sammansatt av re som betyder åter/tillbaka och flectare som betyder böja eller

vända. Vi vänder tillbaka, tar ett steg tillbaka och fram igen i en spiralliknande rörelse. Reflektion har att göra med människans uppmärksamhet. När vi uppmärksammar något, varseblir, ser, hör eller reflekterar över något fenomen svarar denna uppmärksamhet mot att vårt medvetande är riktat mot något. Reflektion i filosofisk bemärkelse syftar till att både förstå meningen – som innebörd – i något (t.ex. handling, en utsaga, en händelse) och varför man till- skriver detta en viss mening. Reflektionen hjälper oss att skapa di- stans till situationer så att vi förmår förstå våra erfarenheter. Man ska med andra ord både distansera sig och ha närvaro i det man gör och tänker. Att reflektera över erfarenheter innebär att ge me- ning och betydelse åt erfarenheten (se vidare Alexandersson, 1999). Jan Bengtsson (1994) ger reflektionsbegreppet tre olika betydelser:

x Reflektion som självreflektion – eftersom reflektionen har en

distanserande dimension får vi i denna nivå syn på oss själva och därmed ökad självkännedom. Denna nivå är kärnan eller grunden i all annan reflektion.

x Reflektion som en intellektuell aktivitet i form av tänkande,

meditation och funderande kring något utanför den egna per- sonen, exempelvis mot yrket.

x Reflektion som självförståelse – syftet är då att spegla det egna yrket i sig själv. Detta blir då en nyupptäckt i professionell bemärkelse.

Distanseringens betydelse för att utveckla förståelse för praktiken framhålls ofta. Via självreflektion, dialog och forskning kan distans tillföras den egna praktiken. Dessa tre olika former för distansering

svarar för olika kunskap, som självinsikt, kollegial kunskap och

objektiv kunskap. Självreflektion är inget naturligt tillstånd hos människan utan måste tränas. Dialogen är mer självklar men för att den ska kvalificeras måste den struktureras och fördjupas. Forskningen har helt andra förutsättningar. Den måste ges objekti- vitet, distans och struktur (Bengtsson, 1993).

Donald Schön (1983) menar, med inspiration av John Dewey (1933), att reflektion hänger samman med människans vilja att skapa mening åt något problematiskt i vardagen. Både intuitionen och det rationella tänkandet är enligt detta sätt att se delar av re-

flektionen. Enligt Schöns uppfattning kan det rationella tänkandet kopplas ihop med hur information organiseras, hur kategorier väljs, hur helhet delas upp i delar, hur tänkandet kan sekvenseras, hur man värderar vad som är rätt och fel och på vilket sätt språk används för att förklara skilda fenomen.

Schön menar att den kunnige praktikern är uppmärksam, kan hålla flera alternativ öppna samtidigt och har överblick över situa- tionen, vilket medför att dennes repertoar av exempel och erfaren- heter förändras. Det är genom den aktiva handlingen som prakti- kern lär sig. I själva handlingen utvecklas reflection-in-action och dessutom sker reflektion efter handlingen: reflection-on-action. Re- flektion i handling utmärks av att den omformar vårt tänkande och vårt handlande under det att vi handlar (Molander, 1993).

Den kunnige praktikern kan skapa mening och sammanhang i sådana situationer som kan verka sakna detta, även om det kan vara svårt att säga hur eftersom kunskaperna är underförstådda. Schöns uppfattning är också att det är just genom outtalade ”tys- ta” normer som vi bedömer och värderar situationer i vardagslivet, både när det gäller reflection-in-action och reflection-on-action av någon problematisk aspekt i en bestämd situation. När problemet har definierats och avgränsats riktas uppmärksamheten mot alter- nativa sätt att förstå problemet.

Den praktiska kunskapen utvecklas genom att ständigt ompröva situationer och de sätt på vilket man löser problem. Schöns upp- fattning är att reflektion engageras i en konversation, där tidigare erfarenheter lyfts upp till ytan för att förklaras i situationen. Däref- ter bestäms problemet, situationen ramas in (framing), omdefinie- ras och en problemsökande handling skapas. Och när situationen talar tillbaka ”lyssnar” praktikern till konversationen. Om detta uppfattats tillfredsställande kan situationen omdefinieras ytterliga- re en gång. Och genom detta kan problemet få en annan innebörd. Denna spiralliknande process rör sig genom flera steg av värdering, handling och omvärdering (Emsheimer, 2005).

Det är vanligt att man använder olika begrepp när man talar om olika inriktningar på reflektion, nämligen teknisk, praktisk och kri- tisk. Men hur dessa begrepp definieras kan variera mycket. Carr och Kemmis (1986) hävdar angående kritisk reflektion att det inte enbart är en individuell psykologisk process utan det är också en

aktiv social process som skapas i ett historiskt och politiskt sam- manhang. Det finns alltid en självskådande dimension, men denna dimension är riktad mot yttre företeelser som ger reflektionen me- ningsfullhet.

Habermas (1973) lägger stor vikt vid reflektion när han talar om emancipatorisk samhällsteori. Då får reflektionen koppling till in- flytande, påverkan och förändring av praxis. När vi reflekterar kan det för givet tagna avslöjas och komma i dagen. Detta är inte till- räckligt, utan reflektionen ska också användas för att synliggöra de regler och normer som vi följer – mer eller mindre oreflekterat –

och som styr vårt handlande. Reflektionen kan fungera som ratio-

nell efterkonstruktion, för att individens medvetenhet ska öka och aktivt handlande ska komma till stånd. Reflektionen ska dessutom fungera som en form av systematisk självkritik.