Tecken och centrala begrepp

Semiotiken studerar hur betydelser skapas genom tecken. Denna ansats innebär att vi ser alla olika slags objekt och uttrycksformer

som meningsbärare, vars innebörd vi försöker tolka. Med hjälp av inlärda kulturella kodsystem tolkar vi innebörden av tecknen på ett visst sätt, beroende på kontext och de sociala och kulturella kapital vi har. Betydelse för tolkningen har därför den sociokulturella kon- texten och vilken blick och vilket perspektiv vi använder oss av i tolkningen. Mottagaren, läsaren, anses i semiotisk teori spela en aktivare del i processen än i andra analysmetoder (Fiske, 2001).

Ett tecken är något som kan tolkas och en sammanfattande be- nämning på olika betydelsebärare. När vi kommunicerar framstäl- ler vi och tolkar tecken. Vissa ord eller ting är mångtydiga och där- för kan de tolkas på många sätt. Bilder är oftast mångtydiga, men det finns också enstaka bilder som är mer entydiga – exempelvis trafikmärken (Hansson, Karlsson & Nordström, 1992). Ett tecken är en helhet som består av tre oskiljbara delar (a.a., s. 11):

x Det betecknande (det som betecknar) och som är den synliga

och påtagliga sidan hos tecknet.

x Det betecknade (det som betecknas) som är innebörden bakom

det påtagliga och betecknande

x Tecknet som kräver en tolkningsakt, för att det betecknande

skall förenas med det betecknade.

De Saussure ansåg att verbalspråkets tecken är arbiträra (godtyck- liga) och menade att det inte fanns något motiverat samband mel- lan dess innebörd (betecknade) och uttryck (betecknande). Bild- språkets tecken är till skillnad från verbalspråket i allmänhet inte godtyckliga utan motiverade. Där finns ett samband mellan det be- tecknande och det betecknade, mellan uttryck och innehåll. Ett tecken får sitt bestämda värde i relation till eller genom sin över- enskomna skillnad gentemot andra tecken.

Tecknen skapas inte i första hand för att avbilda världen eller för att anknyta till igenkännbara figurationer, utan det motiverade sambandet mellan det betecknande och det betecknade kan ibland vara både svagt och helt saknas i visuella tecken, t.ex. i bilder som barn gör eller konstverk. Däremot är sambandet tydligt i fotogra- fiska bilder, eftersom den fotografiska bilden är direkt kopplad till en referent. För att kunna tolka sådana bilder och finna betydelse är kontexten således viktig. Med hjälp av denna bygger vi in det

som fattas och får på så sätt en helhetsföreställning (Hanson, Karlsson & Nordström, 1992).

En bild kan beskrivas som tecken, helhetstecken, men den kan

också bestå av flera deltecken, mindre tecken, som tillsammans

bildar teckenkedjor. I en bild kan det dessutom finnas deltecken

som ingår i större deltecken, varav vissa kan vara dominan- ta/manifesta och andra dolda/latenta. Teckenkedjor av annan sort kan vara serier och rörlig bild. När verbala tecken (en rubrik, en siffra) eller ljud ingår i bilder kan detta förskjuta innehållet i bil- den.

I semiotisk teori uppfattas de flesta utsagor ha två betydelsenivå- er – en bokstavlig och en associativ. Semiotikens egentliga betydel- senivå är den denotativa (bokstavliga). Det är denna nivå (huvud- nivån) som vi vanligtvis först observerar vid analys av bilder. De- notativa tecken eller teckenkedjor är uppenbart synliga och kan be- skrivas.

Den associativa nivån (binivån) benämns den konnotativa. Kon-

notativa tecken eller teckenkedjor handlar om de associativa eller

känslomässiga innebörder som analys av bilder kan ge. Konnota-

tion har också beteckningen kulturell association, vilket kan betyda att dessa tecken är kodade men också att de ingår i någon form av språksystem (Nordström, 2003). De manifesta tecknen är synliga och påtagliga och dem finner vi på den denotativa nivån, medan de latenta tecknen i bilden finns på den konnotativa nivån.

All mänsklig kommunikation bygger på två strukturer. Den ena kallas syntagmatisk och innehåller närvarande teckenkedjor. Den andra benämns paradigmatisk,vilket innebär att teckenkedjorna är

frånvarande. Detta är ett av Jacobsons bidrag till utvecklingen av den semiotiska teorin (Hansson, Karlsson & Nordström 1992). När en bild tolkas sker detta inte bara utifrån de närvarande, syn- tagmatiska, teckenkedjorna utan också utifrån de alternativa möj- ligheterna, de paradigmatiska. För att tolka innehållet i syntagmet måste man också kunna tolka paradigmet, eftersom det ena förut- sätter det andra och att båda är beroende av varandra.

I semiotisk analys av bilder förekommer ofta, förutom de be-

grepp som jag ovan nämnt, termer som representation, myt, meta-

for, symbol, kod och metonymi. Även begreppen retorik och kon- text är vanliga.

Bilder är representationer av något vilket innebär att de står för något annat än sig själv och är inga avbildningar av ”verklighe- ten”. Men de liknar vad de står för, vilket inte är fallet med det verbalspråkliga tecknet (Karlsson, 1996). Att bilder har likhet an- ses av en del bero på redan kulturellt betingad kodad struktur (Eco, 1976/1979). Likhet anses dessutom vara en sådan rymlig re- lation att nästan vad som helst kan assimileras till den. Tittar vi ordentligt är nästan allt i världen likt något annat på något sätt (se vidare Karlsson, 1996).

Mytologi utgör, enligt Barthes (1957/1973), en del av den gene- rella vetenskap om tecken som de Saussure kallar semiologi (semio- tik). Barthes menar att mytär ett slags ”tal”, som definieras genom sina intentioner snarare än genom sin litterära betydelse. Känne- tecknande för myten är att den förvandlar betydelse till form och historia till natur och blir då av naturen given. Myten döljer ingen- ting utan den förvränger snarare än tydliggör. Den hjälper till att vidmakthålla maktstrukturer och samhällsordningen som naturlig, självklar och fri från motsättningar och konflikter.

Myten legitimerar och vidarebefordrar intressen och uppfatt- ningar och lever kvar som avlagringar i samhället. Världen ger my- terna en historisk realitet definierad av hur människan har skapat eller använt den, och myten ger tillbaka en naturlig bild av denna verklighet (Berger, 1999). Myter kan vara förklarande/vägledande, men den kan också vara värdebevarande. Myten kan ses som en kollektiv önskeföreställning – det mytiska bildspråket kan ibland tjäna till gemensam självspegling för alla dem som känner sig ha en del i den av myten gestaltade världen. Exempel på detta är folk- hemmet, välfärdssamhället och olika idolmyter.

En metafor säger något utöver det som det vanligtvis betyder, vilket innebär att vi kan förstå världen på ett nytt sätt. Ord, hand- lingar och föremål får sin mening i det sammanhang som de an- vänds i. I metaforen sker en överföring av egenskaper eller kvalite- ter till ett nytt sammanhang. Metaforiskt tecken bygger på likhet i

motsats till metonymiskt tecken som bygger på närhet. Jacobson

diskuterade dessa begrepp i anslutning till paradigm (frånvarande) och syntagm (närvarande). Om man säger med ord att ”det är en flaskhals i trafiken”, så förstår man att vägen smalnar av efter att ha varit bredare, så att den nu liknas vid en flaskhals. Visuellt kan

likheter för metaforer skilja sig mycket. De kan vara nästan allt från absoluta överensstämmelser till mer humoristiska och absurda analogier. Bildlig metafor visas exempelvis i Honoré Daumiers ka- rikatyr från 1832, där den franske kungen Ludvig Filip framställs som ett päron.

Symbol representerar något annat än sig själv och är ett närva- rande tecken som förutsätter något frånvarande. Symbolers funk- tion är att betyda något annat än det som sägs och ge material till de kulturella myter som skapas. Begreppet symbol är svårdefinierat och kan stå för flera olika bildbegrepp som exempelvis emblem, metafor och arketyp.

Kodär ett vanligt förekommande begrepp inom semiotiken. Ko-

der är de system i vilka tecken organiseras och dessa system styrs av regler som medlemmar i samhället ”godkänt”. I princip allt som vi upplever med våra sinnen är beroende av koder. Koder kan växa fram och bilda beteendemönster, hur man bör klä sig eller uppföra sig i olika kretsar och sammanhang. Det finns exempelvis olika klädkoder i olika ungdomskulturer, ibland kopplade till musik- och idrottsintressen. Många koder är otydliga och svåra att tolka och är kulturellt bundna. Enligt semiotiken finns det i varje sam- hälle dolda strukturer, kulturkoder, som formar vårt beteende. De är vägledande och högst artikulerade och specifika, även om vi är omedvetna om dem. Vi behöver koder – gemensamt överenskomna – för att få sammanhang i våra liv. Kod kan ställas mot meddelan- de och står för det abstrakta och kollektiva, som människor ska- pat, medan meddelandet är den konkreta språkhandlingen. Koder kan vara starka eller svaga men också något däremellan. De star- kaste koderna reglerar entydiga meddelanden (bilder, yttranden), medan koder som är svaga öppnar för möjligheter och mångtydig- het (Hansson, Karlsson & Nordström, 1992). Om alla möjligheter stod öppna skulle inga meddelanden kunna produceras eller tolkas (Nordström, 1992).

Metonymidiskuteras ofta tillsammans med metafor. Men där ett tecken leder till ett annat tecken genom likhet (metafor), leder ett tecken till ett annat genom närhet,vilket då är metonymi. Metafo-

ren kommunicerar genom urval medan metonymin kommunicerar

genom kombination, dvs. genom att tecken befinner sig nära var-

sak/verkan medan kombinationen i rum kopplar samman del/hel- het. På ett sätt kan man se alla bilder eller bildsekvenser som me- tonymier, eftersom de är begränsade enheter som representerar mycket mer än vad de ikoniskt beskriver (Nordström, 2003).

All retorik bygger på relation mellan tecken. När vi talar om re- torik tänker vi oftast på konsten att övertyga och övertala. Inom reklambilder är just detta tydligt. Här gäller det att genom bilden få folk att fästa blicken vid vad just reklamen vill sälja. Det gäller att övertyga och för det måste man bli trodd. Man blir inte trodd för att man säger vad som är sant, utan för att publiken tror att så är fallet. Inom bildretoriken använder man olika knep för att skapa

intresse hos åskådaren. I antologin Den svårfångade reflektionen

(2005) skriver Thomas Koppfeldt:

En av retorikens grundtankar går ut på att man genom att vrida och vända på en sak eller situation som ska reflekteras får käns- lor och tankar att sättas i rörelse (a.a., s. 122).

Han refererar till begreppet movere, som syftar på både känslo-

mässig och intellektuell rörelse. Movere kan också förstås som nå- got man själv kan göra, till exempel att vända sig om, byta position eller ändra blick i förhållande till det man betraktar eller tänker på (jfr Öhman-Gullberg 2006). Koppfeldt skriver att ju tydligare för- ändring, förskjutning eller rörelse i förhållande till den position man haft tidigare, desto tydligare blir reflektionen.

Gert Z. Nordström (1989) hävdar att bildretorik innebär att man ”skruvar till” tecken något, så att ett intresse skapas hos be- traktaren. Det kan vara så att man reagerar vid anblicken av bilden och därför minns den. Den klassiska retoriken består i huvudsak av olika metoder för hur man ska övertala mottagaren i en kommuni- kationssituation. Liknande metoder används i bildspråklig kom- munikation. Nordström (1992) skriver att det i princip finns två olika tillvägagångssätt för att uppnå önskade konnotationer vad gäller (bild)retorik.

Det ena innebär att man försöker försköna eller smycka de ting som man vill framhäva, och det andra att man skapar en tecken- kedja, dvs. kopplar samman de ting man vill framhäva med ett an- nat tecken, för att det senare ska befrukta det förra med sina goda konnotationer/arketyper. Antingen gör man detta metonymiskt,

vilket bygger på närhet, eller också metaforiskt som bygger på lik- het. I min bildsamling, som utgör underlag för lärarnas och lärar- studenternas reflektioner och samtal, har eleverna ofta använt sig av bildretorik, ett knep som använts för att få betraktaren att se och ”lyssna till” vad man vill säga.

Begreppet kontext används ofta i bildanalytiska sammanhang.

Olika slags kontexter används i kommunikationsprocesser. Inre, yttre, sändar- och mottagarkontext är olika kontexter som inver- kar på tolkningen av en bild. Till bildens inre kontext hör den pro- dukt som bildmakaren gjort och också ansvarar för (elevbilderna i denna undersökning). I den inre kontexten finns sammanställning- en av bildens olika beståndsdelar, tecken och teckenkedjor. Enskil- da teckens innehåll och uttryck tillhör den inre kontexten, men speciellt är det relationerna mellan tecken dvs. uppbyggnaden och strukturen av berättandet. Nordström (1985) exemplifierar med collaget. Ett klipp från en tidning får en helt ny funktion när det sätts in i ett nytt sammanhang.

Yttre kontext avser omgivningen närmast bilden. Det kan vara rubriker, musik, andra bilder, miljö etc. Yttre kontext tillhör själva meddelandet och styr ibland det huvudsakliga innehållet i bilden.

Förankring (Barthes, 1976) sker mellan bilden och dess yttre kon- text i exempelvis rubriker i reklam eller ljudeffekter och musik i

filmer. Miljön kan också verka förankrande. Var ett föremål, en

bild, visas och kommuniceras kan få avgörande inverkan på tolk- ningen av den. Ett klassiskt exempel på detta är när Marcel Du- champ 1914 signerade en flasktorkare och ställde ut den på ett väl- renommerat konstgalleri i Paris. Bilden, flasktorkaren, förändrades därmed från ett bruksföremål till ett konstföremål.

Till sändarkontext hör faktorer som medverkar vid framställ-

ningen av bilden och som påverkar tolkningen. Elevbilderna i den- na undersökning är producerade i skolan under lektionstid med lä- raren, som vidarefört frågan från forskarna och förmedlat bilderna till dem. Denna uppgift har viss betydelse för de lärare och studen-

ter som samtalar om bilderna. Mottagarkontext är bildbetrakta-

rens speciella kunskaper och erfarenheter och kan också kallas

brukarkontext. Exempelvis kan en bild i en dagstidning, som ses av många läsare, tolkas i flera olika mottagarkontexter och då få vari- erande tolkningar.

3 DELSTUDIE 1 – ELEVERS BILDER

AV SKOLAN

I denna delstudie fokuserar jag elevernas bilder av hur det är att vara elev i dagens skola. Inledningen av detta kapitel handlar om vad det innebär att inta eller framställa ett elevperspektiv. Därefter beskrivs undersökningens uppläggning och genomförande. Kapitlet avslutas med en bildsemiotisk analys av ett urval elevbilder sorte- rade i olika kategorier eller teman.