Att hävda att eu är ett uttryck för en europeisk säkerhetsgemenskap framstår nog för de flesta som okontroversiellt men därmed inte sagt att detta skulle vara ett oföränderligt tillstånd. Fragmentering av gemenskapen är naturligtvis en möjlighet, likväl som fördjup- ning. I ljuset av detta är det fruktbart att reflektera kring frågan om hur denna säkerhetsgemenskap uppstod samt vilka mekanismer
som kan tänkas vidmakthålla den. Till att börja med framstår eu:s föregångare, den Europeiska Kol- och Stålgemenskapen (eksg) som upprättades 1952 av Tyskland, Frankrike, Italien och Benelux- länderna egentligen inte som en säkerhetsgemenskap. eksg byggde på idén om att de ingående ländernas kol- och stålproduktion måste underställas en gemensam myndighet för att på så sätt göra det prak- tiskt omöjligt för dem att bekriga varandra igen. Ömsesidig misstro till varandras förmåga att med traditionell diplomati bi behålla freden, förvisso förenad med de omskakande erfarenheterna av två förödande världskrig, möjliggjorde således de första stegen i den europeiska integrationsprocessen.
När den franska nationalförsamlingen i augusti 1954 valde att inte ratificera fördraget om att upprätta en Europeisk försvarsunion spelade det franska motståndet mot att återmilitarisera Västtyskland (något som bland annat usa tryckte på för i syfte att stärka Västeuropas försvar gentemot Sovjetunionen) en avgörande roll. 1955 gick Västtyskland istället med i nato vilket slog fast usa:s roll som garant för Västeuropas säkerhet samtidigt som tanken på en gemensam europeisk armé fick läggas i malpåse. Drivkrafterna bakom den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (eeg) som upp- rättades 1957 handlade inte heller enbart om försoning mellan tidigare fiender utan var i hög grad relaterade till behovet att hantera de ekonomiska konsekvenserna av att Europas forna stormakter stod i begrepp att förlora sina kolonialvälden samt deras gemensamma intresse av att motverka en total amerikansk dominans i den interna- tionella handelspolitiken.
Men under de nära sextio år som den europeiska integrationen pågått har dess särpräglade inslag av överstatliga institutioner och mellanstatligt samarbete kommit att stärka den typ av sociala trans- aktioner, socialisering av politiska eliter och förutsägbarhet i poli- tiskt beslutsfattande som Deutsch, med flera identifierat som viktiga säkerhetsgemenskapsbyggande mekanismer. Beslutsfattandet inom eu är idag mycket komplext och ett ständigt förhandlings arbete pågår inom unionens gemensamma institutioner. eu-frågor är inte längre att betrakta som utrikespolitik utan griper in i det dagliga arbetet i medlemsstaternas förvaltningar. eu:s fördrag och regelverk
är idag mycket omfattande och påverkar en stor del av livet för de drygt 500 miljoner invånare som tillsammans lever i eu. Därutöver är dagens Europa världens mest ”institutionaliserade” region där de allra flesta stater är medlemmar av flera och till viss del överlap- pande organisationer, däribland eu men också nato, osse och Europarådet. Detta är en viktig del av den europeiska säkerhetsge- menskapen även om det bör påpekas att det inte är organisationerna i sig som utgör gemenskapen. En stat som Sverige bör exempelvis trots sin militära alliansfrihet betraktas som en fullvärdig medlem av säkerhetsgemenskapen medan Ryssland trots medlemskap i osse och Europarådet inte är det.
Maktbalanspolitiken lever förvisso delvis kvar i Europa, något som till exempel kom till uttryck i Frankrikes krav om att upprätta en gemensam valuta med Tyskland i utbyte mot att stödja Tysklands återförening. Tanken var att ett ekonomiskt ännu starkare Tyskland skulle ”tämjas” genom att bäddas in i en gemensam ekonomisk- politisk struktur som sedermera blivit dagens euro-samarbete. Men den på 1990-talet kvardröjande misstron bland franska politiker mot Tysklands växande ekonomiska styrka är mindre intressant än det faktum att tyska politiker accepterade euron som ett sätt att försäkra sina grannar om att kontinentens blodiga historia inte skulle uppre- pas trots att landet var på väg att återfå sin dominerande ställning i hjärtat av Europa. Poängen här är att företrädare för stater natur- ligtvis försöker främja vad de upplever som sina nationella intressen också när de ingår i en säkerhetsgemenskap, men sättet de gör det på är annorlunda jämfört med en situation där mellanstatliga krig ses som om inte önskvärt så åtminstone tänkbart.
Samtidigt pekar aktuell forskning om europeisk identitet på att det inte tycks finnas någon stark gemensam identitet bland eu:s medborgare. Sociologer och statsvetare som Juan Diéz Medrano (Universidad Carlos iii), Kathleen R. McNamara (Georgetown University) och Theresa Kuhn (Universiteit van Amsterdam) har på olika sätt visat hur stödet för eu är ojämnt fördelat mellan medlems- staterna och inom staterna varierar stödet hos befolkningen bero- ende på utbildningsnivå och socioekonomisk status. eu-samarbetet har därtill politiserats i allt högre utsträckning sedan 1990-talet,
vilket inte minst kan ses mot bakgrund av att både höger- och vänsterpartier runtom i Europa når valframgångar med eu-kritiska budskap. De senaste årens ekonomiska kris i Europa och de politiska motsättningar som detta har lett till inom framförallt Euro-området kan också tänkas leda till minskat medborgerligt stöd för eu.
Men forskare som Jeffrey Checkel (Simon Fraser University) och Peter Katzenstein (Cornell University) noterar att det som utmärker dagens eu-medborgare inte är en stark känsla av samhörighet med medborgare i andra eu-länder. De är inte heller villiga att dö för Europa på samma sätt som deras far- och morföräldrar förväntades offra sina liv för nationens överlevnad i händelse av krig. Men, och detta är en viktigt poäng i sammanhanget, dagens eu-medborgare är inte heller beredda att ha ihjäl varandra vilket får Checkel och Katzenstein att dra slutsatsen att det existerar en europeisk säker- hetgemenskap även om freden upprätthålls i en ”gemenskap av främlingar”. Historiken Tony Judt (New York University) beskriver i Postwar: a history of Europe since 1945 hur fred mellan eu:s medlems- stater blivit ett ”naturligt tillstånd” även om medborgarna inte nödvändigtvis hyser varma känslor för eu.