I december 1998 enades de franska och brittiska regeringscheferna om att eu borde förses med militär kapacitet inom ramen för gusp i syfte att stärka Unionens förmåga att hantera internationella kriser. I ett slag hade ett stort hinder för utökat europeiskt säker- hets- och försvarssamarbete försvunnit i och med att Storbritannien för första gången uttryckligen gav stöd åt att eu skulle förses med militär kapacitet samtidigt som Frankrike erkände nato:s särställ- ning i säkerhets- och försvarsfrågor. Att de två viktigaste militära aktörerna inom eu kom överens i denna fråga var upprinnelsen till det som idag är den Gemensamma Säkerhets- och Försvarspolitiken (gsfp).
usa var inledningsvis avvaktande till något som kunde ses som en utmanare till nato men blev snart en ivrig påhejare till gsfp eftersom en ökad europeisk militär förmåga att hantera internatio- nella kriser innebär en möjlighet att frigöra amerikanska förmågor i Europa, medan att eu också kan bidra både militärt och civilt på andra ställen i världen. En annan förutsättning för gsfp är att eu:s medlemsstater inte fruktar varandras militära förmågor, utan snarare oroar sig för varandras oförmåga att hantera icke-militära hot och gränsöverskridande risker. Medlemsstaterna är dock fortfarande obenägna att ge upp nationell suveränitet i säkerhets- och försvars- frågor vilket gör att det likväl finns gränser för hur långt samarbetet kan gå i sin nuvarande skepnad.
Det är viktigt att framhålla att eu inte förfogar över en egen armé utan det är i huvudsak medlemsstaterna som tillhandahåller militära eller civila kapaciteter. Beslutsfattandet inom gsfp sker på mellanstatliga grunder (artikel i 42 feu) i rådet för utrikes frågor vilket i praktiken betyder att ingen medlemsstat kan tvingas delta i eu:s operationer. Enskilda medlemsstater kan samtidigt avstå från att delta utan att hindra övriga eu-länder från att inleda en opera- tion. eu:s militära insatser finansieras inte genom eu:s vanliga budget (som övriga utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder). Dessa finansieras i stället genom en särskild budget eller individuellt av enskilda medlemsstater. För civila operationer bekostar medlemssta- terna lönerna för sin egen personal, medan övriga kostnader betalas genom eu:s budget.
eu ska enligt fördragen verka för multilaterala lösningar på gemensamma säkerhetsproblem och av politiska skäl är det i princip nödvändigt för eu att erhålla stöd från fn:s säkerhetsråd för att beslut om att sätta in en operation inom ramen för gsfp ska fattas. eu har även upprättat ett avtal med nato för att kunna använda sig av nato:s planerings- och stridsledningsresurser, vilket också skett till exempel i Bosnien och Makedonien. Europeiska kommissionen och Europaparlamentet har inget formellt inflytande över frågor som rör eu:s militära förmåga men en rad organ och kommittéer har upprättas inom eu vilket gör att beslutsfattandet inom gsfp kan sägas ha institutionaliserats på europeisk nivå, inte minst då det krävs en gemensam organisatorisk kapacitet att leda operationer. En förändring som på sikt skulle kunna leda till ökad konsensus i gusp/ gsfp är att eu:s höge representant för utrikes- och säkerhetspolitik numera är permanent ordförande i rådet för utrikes frågor, vice ordförande av kommissionen och chef för eu:s utrikestjänst.
Sedan 2003 har eu initierat ett trettiotal militära och civila operationer inom ramen för gsfp varav ungefär hälften fortfarande pågår. Dessa operationer kan innefatta humanitära, räddnings- eller fredsbevarande insatser, militär krishantering (inklusive så kallade fredsframtvingande operationer), avrustning, militära rådgivnings- och biståndsinsatser, stabiliseringsinsatser efter konflikter samt stöd till länder utanför eu för att bekämpa terrorism. På det civila områ-
det ska eu kunna bidra med att upprätta och utbilda polisstyrkor och andra resurser för att upprätthålla lag och ordning. Exempel på pågående operationer inbegriper både mer begränsade uppdrag som till exempel utbildning och träning av Malis militär (eutm Mali), utbildning av polis och rättsvårdandemyndigheter på Västbanken (eupol copps), stöd åt bland annat Kenya, Somalia och Tanzania att stärka dessa länders maritima säkerhetsförmågor (eucap Nestor), samt mer omfattande uppdrag, exempelvis fredsbevarande styrkor i Bosnien-Hercegovina (eufor Althea), maritima styrkor utanför Afrikas horn för att bekämpa pirater (eunavfor Atalanta), och stöd åt polis-, åklagar- och tullmyndigheterna i Kosovo (eulex Kosovo). eu har även upprättat så kallade snabbinsatsstyrkor (på engelska ”Battlegroups”) som på kort tid ska kunna sättas in i olika konfliktområden.
eu:s civilskyddssamarbete är möjligen inte fullt lika uppmärk- sammat som gsfp men likväl intressant ur ett säkerhetsgemen- skapsperspektiv. Med civilskydd avses inom eu skydd av människor, miljö och egendom i händelse av naturliga och mänskligt orsakade katastrofer, terrorism samt teknologiska, radiologiska och miljömäs- siga olyckor oavsett om dessa sker inom eller bortom eu:s gränser (se Widmalm, Persson och Parker i denna volym). Civilskydd är en del av rättsliga och inrikesfrågor och det är justitie- och inrikesministrar- na i rif-rådet som tillsammans med Europaparlamentet utformar eu:s politik på detta område. Lissabonfördraget (artikel i 196 feuf) stipulerar att eu ska främja samarbetet mellan medlemsstaterna i syfte att förbättra de nationella civilskyddssystemen. eu:s insatser syftar till att stödja och komplettera medlemsstaternas insatser på nationell, regional och lokal nivå (både vad gäller förebyggande och beredskapsarbete samt räddningsinsatser). eu ska också främja operativt samarbete inom unionen.
Samarbetet kring civilskyddsfrågor påbörjades i mindre skala redan på 1980-talet och har successivt blivit ett politikområde med allt högre profil, inte minst på grund av 9/11 och det fokus som ägnats åt hotet från internationell terrorism de senaste femton åren. Efter terrorattackerna i Madrid 2004 antog eu:s stats- och regerings- chefer en deklaration om solidaritet mellan medlemsstaterna som
sedan låg till grund för den solidaritetsklausul som nu är en del av eu:s fördrag (artikel i 222 feuf). Detta har skänkt ytterligare poli- tisk tyngd åt ett politikområde som tidigare kunde uppfattas som en aning tekniskt. Klausulen stipulerar att eu och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en ”anda av solidaritet” om någon medlems- stat utsätts för en terroristattack, drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor. Den anger också att eu och medlemsstaterna ska mobilisera alla instrument som står till deras förfogande, även militära resurser, för att förhindra terroristhot och skydda demokratiska institutioner och civilbefolkning inom eu.
Civilskyddsmekanismen som upprättades 2001 innefattar det regelverk och de resurser som eu förfogar över för att stödja med- lemsstaternas civilskydd, bland annat ett centrum för koordinering av katastrofinsatser (ercc) och stöd åt träningsverksamhet och utbyte av expertis. eu:s medlemsstater omfattas av mekanismen och även Island, Makedonien, Montenegro, Norge samt Serbien ingår som fullvärdiga medlemmar. ercc är det operativa hjärtat i eu:s civilskyddsamarbete och det är hit som de nationella civilskydds- myndigheterna vänder sig för att be om katastrofassistans från andra medlemsstater då de nationella förmågorna inte räcker till. Varje år inkommer flertalet förfrågningar till ercc och bland de större kata- strofinsatser som eu varit inblandat i kan nämnas oljeföroreningen i nordvästra Spanien 2002, skogsbränderna i Grekland 2007 och översvämningarna i Ungern och Rumänien 2010.