Påståenden om kris, mörka tider, och hot om upplösning används ofta på ett klichéartat sätt. Emellertid tror vi inte att det är en över- drift att säga så om eu:s framtid i dessa dagar. När allt fler extrema politiska partier tar sig in i parlament och regeringar runt om i eu:s medlemsländer riskerar just samsynen kring människovärde och demokrati att undermineras. Och utan ett sammanhållande kitt i värdefrågorna står sig Europa inte bara slätt som effektiv krishan- terare. Utan en gemensam syn på demokrati och mänskliga rät- tigheter överlever sannolikt inte eu-projektet i sin nuvarande form. Krishanteringsforskningen visar att eu har en enorm potential som krishanterare och har stöd bland eu-medborgarna för att fylla denna funktion. Men ett delat ansvarstagande för krishantering förutsät-
ter att eu-länderna är eniga i grundläggande värdefrågor, annars riskerar solidariteten att bli en ren papperskonstruktion, vilket den nuvarande flyktingkrisen tydligt illustrerar.
Mot denna bakgrund drar vi slutsatsen att eu bör fortsätta bygga upp en gemensam europeisk krishanteringsförmåga men att det, uppenbarligen, måste göras med stor eftertanke. Många av de kriser vi här talar om är gränsöverskridande till sin karaktär och förutsätter att unionens medlemsländer hjälper varandra. Vår huvudpoäng är dock att detta samarbete inte endast kan skapas genom nya institu- tionella arrangemang såsom myndigheter och organ, rättsliga regel- verk och allmänna policys. Som svar på flyktingkrisen diskuteras bland annat eu:s omfördelningsmekanism av flyktingar, skärpta inre och yttre gränskontroller och regelverken för flyktingmottagande. Det växande säkerhetshotet och risken för nya terrorattacker har också föranlett en diskussion om polisiärt samarbete och terrorbe- kämpning. Men ett välfungerande samarbete formas primärt genom goda relationer som bygger på gemensamma normer, tillit och förtroende mellan de myndigheter som arbetar med civilskydd och krishantering. En helt avgörande fråga är därför om det är möjligt att upprätthålla en gemensam syn på mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Avsaknaden av grundläggande principer för ansvarsfördelning vid stora humanitära kriser visar att en sådan samsyn saknas i dag. Således utgör detta ett första ordningens problem. Om inte det kan lösas, kan sannolikt inte heller den nödvändiga legitimiteten för eu:s koordinerande funktioner uppstå eller överleva – oavsett hur många institutionella arrangemang och regelverk som läggs till under eu:s övergripande samarbete kring humanitärt- och civilt skydd.
Således faller ett tungt ansvar på dagens ledande eu-politiker. De utmaningar eu står inför kräver att bindande överenskommelser tas fram som fastställer vilket slags solidariskt ansvar medlemsstaterna i eu har när kriser och katastrofer inträffar. En sådan överenskom- melse bör utgå från grundläggande värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter, och fastställa att medlemsländerna i eu har gemensamt och solidariskt ansvar för att bära kostnader och bidra med lösningar när omfattande kriser drabbar dess medlemsländer. En
sådan ansvarsfördelning ska kunna tillämpas vid till exempel sprid- ning av smitta, kärnkraftsolyckor, terrorattentat, och inte minst vid flyktingkriser. eu-kommissionen, som ansvarigt organ för att eu:s allmänintresse tillvaratas, bör ta fram ett sådant förslag och sedan förankra det bland medlemsländerna i rådet och i Europarlamentet. Först när detta är gjort kan eu:s potential som krishanterare förverk- ligas och få legitimitet – inte bara bland eu:s medborgare utan även bland myndigheter, politiker och byråkrater. En stark, rättvis, och lyhörd krishantering kan vara en viktig lösning även för många andra legitimitetsproblem som eu står inför i dag. Emellertid måste första steget mot ett mer solidariskt eu tas mycket snart, annars riskerar det europeiska integrationsprojektet att haverera.
Källor och litteratur
I den omfattande litteraturen om krishantering, både som gene- rellt fenomen och mer specifikt kring eu som krishanterare, före- slår vi följande volymer: The Politics of Crisis Management: Public
Leadership Under Pressure av Arjen Boin, Paul ’t Hart, Eric Stern och
Bengt Sundelius (Cambridge: Cambridge University Press, 2005);
Designing Resilience: Preparing for Extreme Events, redigerad av Louise
Comfort, Arjen Boin och Chris Demchak (Pittsburgh, pa: Univeristy of Pittsburgh Press, 2010); samt The European Union as Crisis Manager av Arjen Boin, Magnus Ekengren och Mark Rhinard (Cambridge: Cambridge University Press, 2013). Mer specifikt om askmolnskrisen i Europa 2010 kan man läsa i en artikel av Charles Parker, ”Complex Negative Events and the Diffusion of Crisis: Lessons from the 2010 and 2011 Icelandic Volcanic Ash Cloud Events” (Geografiska Annaler:
Series A, Physical Geography 97:1, 2015). En analys av attackerna i usa
den 11 september 2001 återfinns i Charles Parkers och Eric Sterns artikel ”Blindsided? September 11 and the Origins of Strategic Surprise” (Political Psychology 23:3, 2002).
Betydelsen av mjukvarufaktorer vid krishantering behandlas i en artikel av Arjen Boin och Paul ’t Hart, ”Organising for Effective Emergency Management: Lessons from Research” (Australian Journal
of Public Administration, 69:4, 2010). För en mer generell redogö-
relse för betydelsen av socialt kapital rekommenderas bland annat böckerna The Anthropology of the State av Aradhana Sharma och Akhil Gupta (Oxford: Blackwell Publishing Ltd., 2006) ; The Civic Culture:
Political Attitudes and Democracy in Five Nations av Gabriel Almond
och Sidney Verba (Thousand Oaks, ca: Sage Publications, Inc., 1963); Robert D. Putnams Making Democracy Work – Civic Traditions
in Modern Italy (Princeton, N.J: Princeton University Press, 1992),
och även Putnams bok från 2000, Bowling Alone: The Collapse and
Revival of American Community (New York: Simon & Schuster).
Se även Bo Rothsteins The Quality of Qovernment: Corruption, Social
Trust, and Inequality in International Perspective (Chicago: University
of Chicago Press, 2011); samt klassiker som Alexis de Tocquevilles studier Om demokratin i Amerika, som finns utgiven i två volymer av bokförlaget Atlantis från 1997, och James S. Colemans Foundations of
Social Theory (Cambridge: Harvard University Press, 1990).
Förvaltningskulturer behandlas bland annat av B. Guy Peters i ”Four Main Administrative Traditions” i Governance and Public Sector
Management, som utgavs år 2000 av Väldsbanken, där vi även hämtat
vårt citat. Peters har producerat en mängd böcker på detta tema som också kan rekommenderas för vidareläsning, bland annat Tradition
and Public Administration som han redigerat i samarbete med Martin
Painter (London: Palgrave Macmillan, 2010). Åsa Casula Vifell har behandlat hur förvaltningskulturer och byråkrati präglar eu och dess medlemsländer, bland annat i kapitlet ”Europeiseringen av Sverige” i sns Demokratiråds rapport 2010, redigerad av Jonas Tallberg (Stockholm: sns Förlag); samt i kapitlet ”Sweden the Reluctant Rule-follower” i The eu and the Domestic Politics of Welfare State
Reforms, redigerad av Paolo Graziano, Sophie Jacquot och Bruno
Palier (New York: Palgrave Macmillan, 2011). Förvaltningens bety- delse för bra samhällsinstitutioner betonas även av Bo Rothstein och Jan Teorell i artikeln ”What Is Quality of Government? A Theory of Impartial Government Institutions” (Governance 21:2, 2008); samt i kapitlet ”Defining and Measuring Quality of Government” i Good Governance. The Relevance of Political Science som redigerats av Sören Holmberg och Bo Rothstein (Cheltenham: Edward Elgar,
nyhetsartikel i Bloomberg Business, se http://www.bloomberg.com/ news/articles/2015-10-26/migrant-crisis-intensifies-in-balkans-as- eu-wrangles-on-solution.