I rättslig mening finns det ingen förpliktande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i eu. Den enda bestämmelse i eu-fördraget som är otvetydigt förpliktande är den kollektiva försvarsklausulen, men den är i praktiken betydelselös. I övriga delar är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i stort sett inte rättsligt bindande för medlemsstaterna och det finns inga rättsliga sanktioner att tillgå mot medlemsstater som skulle driva sin egen linje till förfång för gemenskapens intressen. Den gemensamma utrikes- och säkerhets- politiken är i rättslig bemärkelse ”mjuk”, inte till den yttre formen som är ett internationellt fördrag men till det normativa innehållet. Svaret på frågan i vilken utsträckning den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är juridifierad är alltså att den nästan inte alls är det, med få undantag.
eu-domstolen kan och har verkat i marginalen för ökad ”juridi- fiering” i bemärkelsen ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i vissa specifika frågor, men har alltjämt ett mycket litet manöver- utrymme inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Erfarenhetsmässigt kan vi dessutom förvänta oss motstånd från medlemsstaterna mot alla steg i fördjupande riktning i rättslig mening på utrikes- och säkerhetspolitikens område.
Även om många skulle önska en slagkraftigare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för utvärtes bruk finns det skäl att även lyfta fram att det konstanta umgänget och diskuterandet bland de poli- tiska ledarna i eu, och bland de olika tjänstemännen i den europe- iska utrikestjänsten, inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förhoppningsvis bidrar till invärtes samsyn och sämja mellan eu:s medlemsstater (se även Niklas Brembergs kapitel i denna volym). Även utrikespolitiken kan på så sätt bidra till freden i Europa, vilket är eu:s främsta mål. Det viktigaste är att fortsätta
samtala och att hålla eu:s egna liberaldemokratiska värden högt både inåt och utåt. Det är svårt att tänka sig att den rättsliga ramen i sig för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skulle kunna förmå medlemsstaterna att driva en eller annan utrikespolitisk linje; rätten är på det här området en tydlig funktion av politiken och inte tvärtom.
Samarbetsformen inom den gemensamma utrikes- och säkerhets- politiken är tydligt mellanstatlig. Försök har i och med Lissa bon- fördraget gjorts att lite från sidan föra in överstatliga samarbets- former även i utrikes- och säkerhetspolitiken genom skapandet av eu:s höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik med dennes breda ansvarsområde och genom skapandet av den euro- peiska utrikes tjänsten. Inom den senare och under ledning av den på pappret hart när allsmäktiga höga representanten ska både det mellanstatliga rådet, den överstatliga kommissionen och medlems- staterna själva samsas. Genom sitt faktiska praktiska handlande tycks det vara tänkt att tjänstemännen ska uppgå i en gemensam kultur och transnationellt och transinstitutionellt underifrån foga ihop ett slags gemensam utrikespolitik som dock ur rättslig synpunkt helt saknar bindande eller tvingande element i förhållande till medlems- staterna. Samtidigt bedriver alla medlemsstater parallellt sin egen självständiga utrikes- och säkerhetspolitik; vissa större medlems- stater med uppenbart större avtryck i världen än vissa andra mindre medlemsstater, och kanske än eu självt.
Även om de rättsliga strukturerna är svaga kan en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik organiskt växa fram om medlems- staterna så önskar. Lissabonfördraget ger förutsättningarna och de gemensamma intressen som trots allt borde finnas mellan medlems- staterna i kombination med den kontinuerliga interaktionen på olika nivåer borde borga för ett gradvis närmande oavsett de obefintliga rättsliga påtryckningsmedlen mot ökad gemenskap. Den lösa rätts- liga formen i kombination med de vida innehållsliga ramarna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken leder också potentiellt till en väldig flexibilitet hos eu som är viktig när det gäller att möta nya säkerhetshot.
Källor och litteratur
eu:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik behandlas ofta i litteraturen som en del av unionens bredare internationella relations- rätt, det vill säga de regler i eu-rätten som styr eu:s mellanhavanden med aktörer utanför eu. eu International Relations Law av Panos
Koutrakos är en modern och grundlig studie i ämnet som innehåller ett kapitel vardera om den gemensamma utrikes- och säkerhetspo- litiken och om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (Oxford och Portland, Oregon: Hart Publishing, andra upplagan 2015). Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken behandlas ingående av samma författare i verket The eu Common Security and
Defence Policy (Oxford: Oxford University Press, 2013). En lättill-
gänglig överblick av hög kvalitet erbjuder också Bart van Vooren och Ramses A. Wessel, eu External Relations Law (Cambridge: Cambridge
University Press, 2014).
Den europeiska utrikestjänstens arbete hittills och dess förhål- lande till medlemsstaternas utrikesdepartement skildras initierat och intressant i boken The European External Action Service and
National Foreign Ministries: Convergence or Divergence? med Rosa Balfour,
Caterina Carta and Kristi Raik som redaktörer (Farnham: Ashgate, 2015). I boken European Union Delegations in eu Foreign Policy: A
Diplomatic Service of Different Speeds testar Frauke Austermann empi-
riskt ett antal hypoteser angående hur den Europeiska utrikestjäns- tens utrikesrepresentationer, delegationerna, fungerar i praktiken ute på fältet (Houndmills, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2014).
Marianne Riddervold och Guri Rosén behandlar i var sin arti- kel i Journal of Common Market Studies kommissionens respektive Europaparlamentets tilltagande inflytande de facto över säkerhets- och försvarspolitiken. (Riddervold publicerades online 21 juli 2015 och Roséns i volym 53:2, 2015).
I The eu’s Foreign Policy: What Kind of Power and Diplomatic Action?
redigerad av Mario Telò och Frederik Ponjaert studeras eu:s utrikes- politik i ljuset av den multipolära värld som håller på att utvecklas (Farnham: Ashgate, 2013). Boken befinner sig ämnesmässigt i ett fruktbart gränsfält mellan juridik och politik. Detsamma gäller för
boken The eu and Multilateral Security Governance, redigerad av Sonia
Lucarelli, Luk van Langenhove och Jan Wouters som behandlar eu:s relationer till andra internationella multilaterala aktörer och hur den multilaterala säkerhetspolitiken har utspelat sig på olika sakområden i olika regioner (Abingdon Oxon: Routledge, 2013). Ett ovanligare och mer juridiskt perspektiv på global styrning ger The eu’s Role in
Global Governance: The Legal Dimension (red. Bart van Vooren, Steven
Blockmans och Jan Wouters, Oxford: Oxford University Press, 2013).
The Foreign Policy of the European Union av Stephan Keukeleire
och Tom Delreux, andra upplagan 2014 (Houndmills, Basingstoke: Palgrave Macmillan) samt European Union Foreign Policy in a Changing
World av Karen E. Smith, tredje upplagan 2014 (Cambridge: Polity
Press) är två pedagogiska, innehållsrika och matnyttiga aktuella skildringar av eu:s utrikespolitik över ett brett spektrum av områ- den, vilka aktörer som är inblandade och vad de gör.