Eftersom en trygg livsmedelsförsörjning är ett grundläggande behov kan det vara motiverat med någon form av intervention för att säker- ställa försörjningen om marknaden har svårt att hantera ett tillfälligt och oväntat avbrott. Även om marknaden i många situationer kan avvärja hot mot en trygg livsmedelsförsörjning bör alltid en gemen- sam beredskap övervägas. Dessa interventioner bör vara specifikt riktade mot problemet och kan därför utgöras av beredskapslager för viktiga insatsmedel, transfereringar till hushåll vars försörjning hotas och beredskap för att hantera utbrott av livsmedelsburna sjukdomar.
Tidigare har en hög självförsörjandegrad för att hantera en snabb och fullständig isolering på grund av krig eller konflikter varit i fokus för att upprätthålla livsmedelsförsörjningen. Vi ser dock ett antal problem med ett sådant fokus i dagens Europa. För det första verkar det mycket osannolikt att vare sig eu eller dess enskilda medlems- länder skulle kunna bli fullständigt isolerade. Detta skulle förutsätta stora mellanstatliga konflikter där krig mellan flera länder isolerar ett större område, medan den säkerhetsmässiga hotbilden väger mer mot småskaliga krig eller terroraktiviteter. För det andra karakte- riseras eu idag av ett livsmedelsöverskott som ligger långt över de miniminivåer som fao sätter upp som gränsvärden när det gäller en trygg livsmedelsförsörjning. Istället för att fokusera på självförsörj-
ningsgraden, som genom en snedvridning av produktionsresurserna riskerar upphäva de vinster som handel skapar, bör fokus ligga på att säkerställa en möjlig omställning i livsmedelsproduktionen inom och mellan länder i eu. Erfarenheterna från andra världskriget visar att även under väldigt svåra förhållanden har prismekanismen en stor betydelse för att omallokera resurser så att livsmedelsproduk- tionen kan öka medan myndigheterna hade en framträdande roll i att säkerställa tillgången på insatsmedel som bränsle. Däremot bör det finnas en strategi, vilket även har diskuterats av Per Molander i en rapport från foi, som fokuserar på nyckelkomponenten för ett fungerande jordbruk – tillgången på jordbruksmark. Snarare än att snävt fokusera på en hög självförsörjningsgrad i alla tider bör en strategi för en mer effektiv och robust livsmedelsförsörjning priori- tera att upprätthålla jordbruksarealen och hålla beredskapslager av nödvändiga insatsvaror (exempelvis bränsle, som fortfarande lagras i Sverige för detta syfte), samt tillse att jordbruket kan ställas om vid behov. Därför är de trender i antalet jordbruk och i synnerhet arealen använd jordbruksmark som ofta diskuteras i medierna synnerligen relevanta. Den totala arealen brukad jordbruksmark inom eu har dock varit relativt stabil sedan 1970-talet, även om den minskat i enskilda länder. En anledning till stabiliteten i jordbruksarealen är att de nuvarande jordbruksstöden är kopplade till jordbrukarens areal och att marken måste hållas i ett jordbruksmässigt skick för att stöd ska betalas ut. Gårdsstödet i den nuvarande jordbrukspolitiken kan därmed ses som ett hjälpmedel för att stabilisera jordbruksarea- len inom eu och därmed säkerställs en latent produktion som kan mobiliseras med hjälp av en lagerhållning av viktiga insatsmedel även vid en relativt långvarig isolering från omvärlden.
Avbrott i livsmedelsförsörjningen kan även vara av en mer lokal natur på grund av väderhändelser, naturkatastrofer, terrorattacker eller utbrott av sjukdomar som kan hota distributionsnätverket och tillgången till vissa produkter. Inom den moderna livsmedelskedjan, som i stor utsträckning är geografiskt utspridd och mycket fragmen- tiserad, används stora centrallager för att hantera distributionen till lokala butiker. Därmed finns det en risk för att lokala butiker och hushåll skulle kunna bli utan leveranser under en kortare period.
Den fragmentiserade livsmedelskedjan kan även ge upphov till bristande information mellan de olika leden och därmed riskera livsmedelsförsörjningen. De privata aktörerna har delvis svarat på dessa hotbilder genom att införa olika typer av standarder för att säkerställa matens kvalitet och företag tenderar att använda sig av flera olika källor till en och samma insatsvara för att sprida riskerna. Även den offentliga sidan har initierat flera olika åtgärder för att han- tera dessa problem. En sådan är införandet av ett regelverk som ökar transparensen inom livsmedelskedjan (till exempel regler om spår- barhet), en annan är ett utökat samarbete mellan medlemsstater för att bedöma och hantera olika hot mot livsmedelssäkerheten i de olika delarna av livsmedelskedjan med till exempel skapandet av efsa. eu har också infört en krisfond som ska kunna användas som ett säker- hetsnät för jordbrukarna för att hindra utslagning under kortsiktiga kriser. Beredskapslagring är återigen en politik som skapar mindre snedvridningar än en stimulans av jordbruksproduktionen för att uppnå en hög självförsörjningsgrad. Frågan om lagerhållning vid en krissituation faller dock på medlemsstaterna själva och eu-länderna har också valt olika vägar. Finland har exempelvis en lagerhållning av mat motsvarande sex månaders konsumtion, Tyskland har lager för någon vecka, medan andra länder som Sverige, Norge, Island och Storbritannien inte har någon sådan beredskap. Beredskapslagren på nationell nivå skulle därför sannolikt endast ha marginell betydelse under en paneuropeisk försörjningskris.
Ett annat hot av en mer kortsiktig karaktär är risken för snabba prisstegringar. Importländer svarar vanligtvis på en prisstegring genom att förändra handelspolitiken så att införseln underlättas, vilket tenderar att hålla priserna nere, medan exportländer försöker nå samma mål genom att sätta upp utförselsrestriktioner. Eftersom världsmarknaden utgörs av ett stort antal importörer och exportörer tenderar denna politik att vara ineffektiv, eller till och med kontra- produktiv, då ökad efterfrågan från importörer som sammanfaller med ett fallande utbud från exportörer tenderar att pressa upp världs- marknadspriset än mer. Att använda handelspolitik för att hantera inhemska prisstegringar innebär helt enkelt att länder sprider pro- blemet och därmed har de en negativ effekt på andras välfärd. För
att undvika en negativ spiral bör samarbetet inom världshandelssys- temet istället inriktas mot att förhindra användandet av handelspo- litik i syfte för att stabilisera inhemska priser. En mer framgångsrik strategi för att stabilisera de inhemska priserna skulle kunna vara att använda sig av inhemska livsmedelslager (vilket har gjorts i flera Asiatiska länder). Ett problem med denna politik är dock att den riskerar tränga ut privata aktörer och kan därmed öka osäkerheten inom livsmedelssektorn då lagerförändringar genom statliga organ mycket väl kan användas för politiska målsättningar som inte har med prisstegringar att göra. Den kanske mest effektiva åtgärden för att hantera prisstegringarnas negativa effekter på hushåll med låga inkomster är att adressera problemet direkt genom att använda sig av subventioner till hushåll vars försörjning hotas. Inom eu så skulle de redan existerande transfereringssystemen kunna användas för extra transfereringar vid dramatiska stegringar av livsmedelspriserna.