Att eu:s medlemsstater på detta sätt försöker förbättra sina möjlig- heter att hantera icke-militära hot och gränsöverskridande risker kan ses som ett uttryck för att de anpassar det säkerhetspolitiska samarbetet till en situation där regelrätta krig mellan stater blir allt- mer sällsynta. Forskningen som Christoph Meyer (King’s College), Frédéric Mérand (Université de Montréal), Magnus Ekengren (För- svarhögskolan) med flera bedriver kring gsfp och civilskydd pekar
också på att arbetet inom ramen för eu:s gemensamma institutioner lett till att nationella representanter har börjat närma sig varandra i fråga om hur de ser på eu:s utrikes- och säkerhetspolitiska målsätt- ningar även om det fortfarande finns skillnader i synen på när, var och hur eu bör använda sig av militära kapaciteter och hur mycket gemensamma resurser som bör upprättas inom civilskydd.
Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (kusp), eu:s militära kommitté, kommittén för de civila aspekterna av krishantering och rådsarbetsgruppen för civilskydd bör nämnas här.
De nationella representanterna i kusp sammanträder flera gånger i veckan i Bryssel för att utforma förslag till utrikesministrarna i rådet och överse implementeringen av överenskomna åtgärder inom gusp även om kommitténs kärnuppgift är att planera, förbereda och följa upp politiska beslut om eu:s insatser. eu:s militära kommitté är det högsta militära organet inom unionen och leder all militär verksam- het, såsom planering och genomförande av operationer samt utveck- lingen av resurser. Kommittén ger även militär rådgivning till kusp och lämnar rekommendationer till regeringscheferna i Europeiska rådet. Den består av medlemsstaternas överbefälhavare, som dock regelbundet representeras av sina ständiga militära företrädare (vilka inte sällan är samma personer som representerar sina respektive länder i nato). Trots detta är eu ingen enhetlig aktör – unionens beslutsfattande när det kommer till internationell säkerhet vilar på ständigt pågående förhandlingar och kompromisser mellan delvis motstridiga intressen och hotuppfattningar.
Den praktiska dimensionen av gsfp och civilskydd är särskilt intressant ur ett säkerhetsgemenskapsperspektiv då det på ett tydligt sätt går bortom eu:s gränser. eu:s civilskyddssamarbete är inte enbart ett sätt för medlemsstaterna att bistå varandra i händelse av storskaliga katastrofer. Det är också en viktig del av eu:s humanitära insatser och katastrofbistånd. ercc har koordinerat medlemsstater- nas civilskyddsinsatser i tredje land vid ett flertal tillfällen det senaste decenniet, exempelvis vid jordbävningarna i Haiti 2010 och Nepal 2015, tsunamin i Sydostasien 2005, översvämningarna på Balkan 2014 och ebolautbrottet i Västafrika 2014. Men även i relation till konflikter såsom under Israels offensiv i södra Libanon 2006, den
rysk-georgiska konflikten 2008 och under stridigheterna i Libyen 2011.
Sedan 1990-talet stödjer eu ett multilateralt civilskyddssamarbete i Medelhavsregionen (en katastrof- och konfliktdrabbad region med ungefär 450 miljoner innevånare och ett tjugotal länder, varav flera är eu-medlemmar) som inbegriper övningar och erfarenhetsutbyte samt skapandet av gemensamma resurser, till exempel en riskatlas över Medelhavet. Det långsiktiga målet är att länder som Marocko, Algeriet och Tunisien ska kunna integreras i eu:s civilskyddsmeka- nism även om de samarbeten som eu stödjer under den tid de pågår också tjänar som förtroendeskapande åtgärder mellan nationella civilskyddsmyndigheter i regionen, enligt både europeiska och nord- afrikanska källor. Att stärka de södra grannländernas civilskydds- system är ett av målen med samarbetet men det finns även ett tydligt intresse från eu:s sida. När en katastrof inträffar i regionen tvingas ofta eu:s medlemsstater engagera sig oavsett om de vill det eller inte, enligt källor inom Europeiska kommissionen och Rådet.
Även inom gsfp spelar eu en roll för att stödja samarbete kring säkerhetspolitiska utmaningar som även innefattar stater som inte är medlemmar. eu har ingått en rad så kallade ramverksavtal med syfte att möjliggöra för icke-medlemmar att delta i militära och civila operationer. 2011 upprättades ett sådant avtal med usa vilket bland annat möjliggjort ett amerikanskt deltagande i eurlex Kosovo. Liknande avtal finns med Kanada, Island, Montenegro, Norge, Serbien, Turkiet och Ukraina. Särskilda arrangemang har också utarbetats för att involvera europeiska stater, främst kandidatlän- derna inom eu:s utvidgningsprocess (även Ryssland hade innan Ukrainakrisen ingått ett avtal med eu om samarbete kring gsfp). Hittills har omkring tjugofem partnerländer bidragit med militära eller civila förmågor till sexton av eu:s operationer, bland andra Albanien, Kanada, Chile, Makedonien, Montenegro, Norge, Nya Zealand, Schweiz, Turkiet, Ukraina och usa.
Marocko har deltagit i eu:s insats i Bosnien med en mindre trupp- styrka, vilket naturligtvis är intressant ur ett symboliskt perspektiv eftersom det är första och hittills enda gången ett arabiskt land bidragit med militära resurser till en eu-insats. Enligt källor inom
eu:s utrikestjänst ansågs den marockanska truppen även bidra till att stärka operationens anseende hos den muslimska befolkningen i Bosnien. eu har ett intresse att främja den här typen av samarbeten då de skänker ökad legitimitet åt eu:s operationer inom gsfp, utöver att partnerländerna tillför egna resurser och därmed kan sägas avlasta eu:s medlemsstater. Sett ur ett säkerhetsgemenskaps- perspektiv är det nära samarbetet mellan olika staters militärer inom ramen för eu:s men även nato:s operationer, tillsammans med den omfattande övningsverksamheten som bedrivs genom dessa organisationer, en konkret indikation på att den europeiska säkerhetsgemenskapen inte enbart utmärks av förväntningar om fredliga lösningar på gemensamma problem mellan dess medlem- mar, utan också av att medlemmarna i allt större utsträckning söker gemensamma lösningar på säkerhetspolitiska utmaningar bortom gemenskapen.