Fram till 1900-talet var omfattande hungersnöd till följd av missväxt och fattigdom i Europa regelbundet förekommande. Den stora svälten på Irland i mitten av 1800-talet är förmodligen en av de mest kända sentida svältkatastroferna i Europa. Men det finns även exempel på undernäring och hungersnöd till följd av fattigdom under 1900-talet. Den stora depressionen på 1930-talet påverkade till exempel folkhälsan negativt i delar av Europa. Världskrigen är dock den främsta orsaken till att livsmedelsförsörjningen i Europa hotats under 1900-talet, inte missväxt och finansiella kriser. Krig stryper tillgången på insatsvaror och livsmedel genom att länder isoleras från varandra samtidigt som produktionen i krigshärjade områden slås i spillror. Länder som var neutrala, exempelvis Sverige, och krig- förande länder förskonade från markstrider på eget territorium, som Storbritannien, uppvisade emellertid ingen hungersnöd under andra världskriget. Periodvis förbättrades faktiskt allmänhälsan i dessa län- der, till skillnad från länder under ockupation, såsom Nederländerna
och Grekland, vars infrastruktur till stora delar blev förstörd.
Efter andra världskriget har Europa, bortsett från europeiska landområden i Sovjetunionen, däremot inte upplevt någon svält, vilket åtminstone utifrån en snäv definition innebär att Europa har upplevt en trygg livsmedelsförsörjning under 70 år. Den viktigaste förklaringen till de goda tiderna sedan andra världskrigets slut är, som Sen påpekar, just den starka kopplingen mellan trygg livs- medelsförsörjning, politisk stabilitet och demokrati. De europeiska länderna har sedan det andra världskriget inte upplevt krig eller långtgående konflikter på eget territorium med undantag för delar av det forna Jugoslavien på 1990-talet. Livsmedelsförsörjningen var dock inte allvarligt hotad under den bosniska konflikten, vil- ket Alison Misselhorn med flera anser delvis kan förklaras av att konfliktregionen var omgiven av länder med ett överflöd av livsmedel och politisk stabilitet. Men även med mindre restriktiva definitioner av en trygg livsmedelsförsörjning har livsmedelsutbudet i Europa legat långt över kritiska nivåer. Livsmedelsförsörjningen har varit trygg sedan åtminstone 1961 då fao påbörjade harmo- niserad dokumentation över produktionen och konsumtionen av livsmedel. Även jordbruksprisernas utveckling har påverkat livs- medelstryggheten genom en längre period med fallande priser i reala termer. Denna trend bröts dock under 1990-talet då priserna började stiga på grund av underliggande strukturella förändringar i efterfrågan (större befolkning och högre inkomster), kopplingen mellan livsmedels- och bränslesektorn (som länkas samman genom politiska beslut om subventioner till biobränsle) och en stagnerande produktivitetsutveckling inom jordbruket (som kan kopplas till sämre investeringsincitament som de historiskt låga priserna åren dessförinnan gav upphov till). Dessutom har utökade hygieniska krav, bättre teknologi både vad gäller prevention och uppföljning, samt skapandet av European Food Safety Authority (efsa) år 2002 för att hantera övervakning och riskbedömning på eu-nivå, bidragit till en ökad livsmedelstrygghet i meningen säkrare livsmedel.
Oförutsedda livsmedelskriser som påverkat livsmedelstrygg heten inom Europa har ändå uppkommit i modern tid på grund av bristande livsmedelskontroll, produktionsbortfall, fluktuerande spannmålsre-
server och prisstegringar. Inom Europas gränser har livsmedelskriser, så kallade ”livsmedelsskandaler”, blossat upp som bse-krisen, häst- köttskandalen och dioxinskandaler, som hotat livsmedelssäkerheten om än i en mycket begränsad omfattning. Enligt sieps etablerades efsa och en övergripande och mer ingående livsmedelslagstift- ning på eu-nivå för livsmedelssäkerhet som en följd av kriserna på 1990-talet, och då främst bse-krisen. Prisstegringar diskuteras åter- kommande i termer av en trygg livsmedelsförsörjning. Fyra globala livsmedelskriser har inträffat under efterkrigstiden som alla påverkat Europa genom prisstegringar på världsmarknaden. Dessa har både gemensamma nämnare och unika egenskaper. Den första är livsmed- elskrisen 1950–1951 som kopplas samman med Koreakriget och som gav upphov till de högsta jordbrukspriserna (i fasta priser) de senaste 80 åren. Orsaken till krisen var en kombination av eskalerande rädsla för livsmedelsbrist, spekulationer och uppbyggandet av nationella livsmedelsreserver som sammantaget drev upp priserna. Den andra krisen varade under perioden 1972–1974 och berodde på energikrisen och låga spannmålsreserver i kombination med efterfrågechocker och en låg avkastning. De två sista kriserna uppstod under det senaste decenniet. Under perioden 2007–2008 steg priserna kraftigt på grund av låga spannmålsreserver och höga energipriser. Den senaste krisen 2010–2011 var också en följd av en negativ utbudschock som härstammade från torka och värmebölja i de viktiga spannmålspro- ducenterna Ryssland, Ukraina och Kazakstan.
Hur har då prisstegringarna påverkat tryggheten i livsmedelsför- sörjningen i Europa? Ett mått fao använder för att mäta livsmed- elsförsörjning är ”utbudet av kalorier (kilokalorier) per capita och dag”. Vi vill dock understryka att måttet inte på något vis reflekterar högsta möjliga utbud utan det utbud som klarerar marknaden. Måttet beräknas som handelsnettot plus produktionen av livsmedel, vilket innebär att det speglar den faktiska konsumtionen av kalorier givet de priser konsumenter och producenter möter. År 2011 hade eu i genomsnitt 3 416 kalorier per invånare och dag, vilket med marginal överskrider den kritiska nivån för kaloriintaget per capita och dag enligt fao om 1 809 kalorier. Figur 2 visar att kaloriutbudet har ökat sedan 1961, vilket är i linje med den ökade produktiviteten
i jordbruket (avkastning per hektar) sedan 1970-talet. Även utbudet av kalorier för världen som helhet har haft en positiv utveckling. Skillnaden mellan det högsta utbudet 2011 (cirka 3 800 kalorier per individ och dag i Belgien) och det lägsta (cirka 1 900 kalorier per individ och dag i Zambia) är dock fortfarande stor. Den relativt lång- samma utvecklingen av kaloriutbudet i eu (åtminstone i jäm förelse med utvecklingen i världen som helhet och i Asien samt Afrika i syn- nerhet) kan ses som ett uttryck för mättnad i konsumtionen i både bokstavlig och bildlig mening.
Figur 2: Totalt utbud av kalorier per capita och dag (1961–2013).