En säkerhetsgemenskap definieras som en grupp stater integrerade till den punkt då det inte råder någon tvekan om att de inte kommer att lösa sina konflikter med våldsamma medel utan att hantera på annat sätt. Att förstå och förklara varför, hur och under vilka villkor bestående förväntningar om fredliga lösningar på gemensamma problem uppstår är den grundläggande uppgiften som stakar ut forskningsagendan för forskare som intresserar sig för säkerhetsge- menskaper. Begreppet började utvecklas under 1950-talet av ett fors- karlag under ledning av statsvetaren Karl W. Deutsch, då verksam vid Yale-universitetet i usa. Deras resultat publicerades i boken Political
Community and the North Atlantic Area: International Organization in the Light of Historical Experience (Princeton University Press, 1957).
Vad de ville förstå och förklara var varför vissa stater inte längre verkade betrakta krig dem emellan som ett reellt hot. Även om det under det kalla kriget inte tycktes gå att urskilja någon global trend mot fred och avspänning kunde Deutsch påvisa förändringar på regional nivå i framförallt Nordamerika och västra Europa. Att forna fiender som Tyskland och Frankrike på relativt kort tid efter andra världskriget lyckats upprätta djupgående ekonomiskt och politiskt samarbete var uppseendeväckande och de förklaringsmodeller som betonade usa:s hegemoni samt hotet från Sovjetunionen som förut- sättning för freden mellan Europas stater tycktes inte till fullo fånga dynamiken inom den europeiska integrationsprocessen.
Därtill fanns flera historiska exempel på framväxten av säkerhets- gemenskaper i till exempel Skandinavien och usa-Kanada under 1800- och 1900 också som även pekade på andra förklaringsfaktorer. Detta lade grunden för förståelsen att säkerhetsgemenskaper inte främst ska ses i termer av organisationer som stater upprättar i syfte att uppnå vissa mål (såsom ekonomiskt eller säkerhetspolitiskt sam- arbete). De ska förstås som politiska gemenskaper som hålls samman av någon slags gemensam identitet och en mer eller mindre folkligt förankrad ”vi-känsla”. En annan utgångspunkt för forskningen kring säkerhetsgemenskaper är att mellanstatliga krig inte är att betrakta som ofrånkomliga katastrofer som inträffar med mer eller mindre
jämna mellanrum på grund av den beklagliga mänskliga naturen eller det internationella systemets anarkiska beskaffenhet. Istället bygger den på en förståelse av krig som en historiskt betingad social institu- tion. Att förstå på vilka sätt denna institution förändras är således en central del av forskningsagendan och idag har flera forskare börjat intressera sig för hur gränsöverskidande risker och icke-militära hot påverkar dynamiken inom säkerhetsgemenskaper.
Det görs också en skillnad i forskningen mellan ”sammansvetsa- de” och ”pluralistiska” säkerhetsgemenskaper, där de förra utmärks av att tidigare självständiga stater gått samman i en ny statsbildning (till exempel usa efter 1787 eller Italiens och Tysklands enande under andra hälften av 1800-talet) och de senare av att staters suve- ränitet kvarstår om än delvis begränsad (till exempel eu:s medlems- stater). Det är framförallt pluralistiska säkerhetsgemenskaper som är av intresse för forskare inom internationella relationer, inte minst då denna typ av gemenskap utmanar den gängse förståelsen av politik mellan stater som bygger på att de egentligen aldrig kan lita på varandra i och med att det råder anarki (det vill säga avsaknad av en världsregering) i det internationella systemet. Begreppet säkerhetsgemenskap kan till och med vara att föredra framför andra definitioner av integration inom studiet av europeiska och regio- nala integrationsprocesser eftersom det riktar in sig på förändring i relationer mellan stater snarare än att i första hand försöka slå fast i vilken utsträckning makt och suveränitet lämnats över till överstat- liga institutioner.
Även om forskningen om säkerhetsgemenskaper fångar in ett fenomen som nog många i västvärlden känner igen råder det fortfa- rande oenighet bland forskare kring vad som anses vara de viktigaste förklaringsfaktorerna bakom framväxten av ihållande förväntningar om mellanstatlig fred. Ursprungligen lades stor vikt vid social transaktion och kommunikation och något förenklat kan man säga att en hypotes som Deutsch utgick från var att ju mer interaktion och utbyte som människor från olika länder har med varandra desto större sannolikhet att förväntningar om fredlig konfliktlösning upp- står. Den Deutschianska ”transaktions-hypotesen” fick dock utstå skarp kritik i och med att social interaktion inte med nödvändighet
behöver leda till ökad förståelse mellan nationella grupper utan kan i vissa fall få motsatt effekt. Hedley Bull (Oxford) och Ernst B. Haas (uc Berkeley) framhöll tidigt att förolämpningar, spridning av negativa stereotyper och hot om våld också är uttryck för kom- munikation vilket gör att intensiteten i de sociala transaktionerna grupper emellan inte behöver vara en god indikator på säkerhets- gemenskapsbyggande.
Sociala transaktioner är nödvändiga men i sig alltså otillräckliga. Tillsammans med andra faktorer kan de dock tjäna som förkla- ring. Forskningen betonar att grundläggande politiska värderingar rörande beslutsfattande bör vara delade eller åtminstone kompatibla, att det måste finnas förtroende gentemot varandra hos de politiska eliterna, samt en ömsesidig förutsägbarhet med avseende på poli- tiskt beslutsfattande. Den idag tämligen omfattande litteraturen om den demokratiska freden (det vill säga sambandet mellan liberal demokrati och mellanstatlig fred) ger i mångt och mycket stöd åt de grundläggande antagandena för säkerhetsgemenskaper men de mekanismer som begreppet fångar in är tillämpbara även bortom den sfär som utgörs av liberala demokratier, något som bland annat Amitav Acharyas (American University) forskning om regionalt samarbete i Sydostasien påvisat.
Forskningen om säkerhetsgemenskaper har fått ett uppsving efter det kalla krigets slut, inte minst då den europeiska integrationen för- djupades och breddades inom ramen för eu på tvärs mot förklarings- modeller som i och med Sovjetunionens sammanbrott förutspått en återgång till det tillstånd av konflikt och maktbalanspolitik som präg- lade Europa innan 1945. I slutet av 1990-talet kom Emanuel Adler (University of Toronto) och Michael Barnett (George Washington University) med ett av de främsta bidragen till forskningen om säkerhetsgemenskaper i antologin Security Communities (Cambridge University Press, 1998). De betonar särskilt kollektiva identiteter kopplade till föreställningar om att vissa länder hör samman i vissa regioner (till exempel ”Europa” eller ”Sydostasien”) som en viktig förklaring till varför vissa stater utvecklar bestående förväntningar om fredlig konfliktlösning. De påvisar även att regionala organisatio- ner kan tjäna en funktion som transnationella forum för socialisering
av politiska och ekonomiska eliter. En annan intressant observation är att regionala identiteter inte behöver konkurrera ut nationella identiteter utan fungerar snarare på så sätt att de ”bäddar in” olika nationella identiteter och ger dem en delvis ny mening, ett tydligt exempel här är den tyska identiteten som efter det andra världskriget utvecklat en starkt europeisk dimension.
Adler och Barnett lyfter också fram ett perspektiv på makt inom säkerhetsgemenskaper som går bortom traditionella definitioner som betonar kontroll över materiella resurser och förmågan att få andra aktörer att göra som man vill med våld eller hot om våld. Att stater ingår i en säkerhetsgemenskap betyder naturligtvis inte att konflikter dem emellan upphör att existera, däremot betyder det att partnerna avhåller sig från att lösa dessa konflikter med militärt våld. En viktig maktdimension inom säkerhetsgemenskaper är att kunna påverka värderingar som utmärker den kollektiva identiteten och maktutövning handlar på basis av detta om att kunna påverka vem som inkluderas och exkluderas i gemenskapen, något som bland andra Janice Bially Mattern (National University of Singapore) visar i sin forskning. Den ständigt aktuella debatten om Europas/eu:s gränser och vilka värderingar som utmärker den ”europeiska gemen- skapen” tjänar också som belysande exempel på hur föreställningar om geografisk tillhörighet kan användas för politiska syften.
Det brukar hävdas att östutvidgningen är eu:s hittills mest framgångsrika utrikes- och säkerhetspolitiska projekt och de senaste årens utveckling i östra Europa, inte minst Ukraina, kan ses som ett uttryck för eu:s attraktionskraft. Men det står samtidigt klart att de stater som inte kan eller vill ingå i denna europeiska gemenskap, såsom Ryssland, aktivt försöker förhindra ytterligare utvidgning av eu. I denna konflikt förenas både idémässiga och materiella faktorer på ett sätt som inte bara utmanar den säkerhetspolitiska ordningen som vuxit fram i Europa efter det kalla krigets slut utan också pekar på gränserna för den europeiska säkerhetsgemenskapen.
På senare tid har forskningen om säkerhetsgemenskaper även kommit att fokusera på praktiker, det vill säga socialt definierade och meningsfulla sätt att göra saker på i särskilda domäner, för att försöka förstå hur förväntningar om fredliga lösningar på gemen-
samma problem uppstår och vidmakthålls mellan företrädare för vissa stater. Vincent Pouliot (McGill University) har i sin forskning visat hur dessa förväntningar kan förstås som ett resultat av att bland annat diplomater och militärer genom sina dagliga praktiker betraktar fredlig konfliktlösning som ett självklart och naturligt sätt att agera gentemot vissa stater. Analytiskt läggs mindre möda på att undersöka hur aktörer representerar sig själva och andra och mer på att förstå vad de gör när de interagerar. Stormaktsförhandlingarna om Irans kärnprogram och de regelbundna toppmötena mellan eu:s stats- och regeringschefer i Bryssel kan ses som två exempel på dip- lomati men det är tämligen klart att det rör sig om olika praktiker.
Att empiriskt undersöka vilka företrädare för stater som ingår i det som i forskningen kallas praktik-gemenskaper kan således ge ett bättre mått på var gränserna för en säkerhetsgemenskap går snarare än att räkna upp hur många stater som ingår i en viss regional orga- nisation. Att främst fokusera på säkerhetsgemenskapsbyggande prak- tiker (som exempelvis upprättande av multilaterala diplomatiska forum och regelbundna multinationella militärövningar) är dock inte detsamma som att bortse från att säkerhetsgemenskaper utmärks av en gemensam identitet eller att ignorera de sätt på vilka makt utövas inom dessa gemenskaper. Det är snarare ett sätt försöka komma åt de vardagliga socialiseringsprocesser genom vilka en gemensam identitet kan uppstå och förändras samt att lyfta fram ett perspektiv på makt som betonar skapandet av särskilda dispositioner framför en förståelse av makt som en mer eller mindre abstrakt resurs.