I avdelning v i eu-fördraget, som innehåller allmänna bestämmelser om unionens yttre åtgärder i kapitel 1 och särskilda bestämmelser om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i kapitel 2, finns även bestämmelser i kapitel 2 avsnitt 2 om den gemensamma säker- hets- och försvarspolitiken. Mellanstatligheten är om möjligt ännu mer uttalad på detta område än inom utrikes- och säkerhetspolitiken generellt. Samtidigt har eu genomfört många missioner, både civila och militära, inom ramen för den gemensamma säkerhets- och för- svarspolitiken. Sedan starten av den första, civila, eu-polismissionen i Bosnien-Hercegovina 2003 i syfte att stärka rättsstaten har drygt 30 civila och militära missioner upprättats av eu. Av dessa har ungefär en tredjedel varit militära och resten civila. De flesta missionerna har ägt rum i Afrika, på Balkan och i Främre Asien inklusive Afghanistan. Sverige har varit en flitig bidragsgivare till eu:s civila såväl som militära missioner. Den senaste militära operationen som beslutades av rådet inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvars- politiken var eunavfor Med som har till uppgift att förhindra flyktingsmugglingen över Medelhavet. De två senast beslutade civila missionerna var euam Ukraine som ska bistå med råd om reformer i den civila säkerhetssektorn och eucp Sahel som ska stödja de interna säkerhetsstyrkorna i Mali.
Medan unionens behörighet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattar alla utrikespolitiska områden och alla frågor rörande unionens säkerhet, är bestämmelserna om vad den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken omfattar något mer specificerade. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska enligt artikel 42(1) förse unionen med operativ förmåga som stöder sig på både civila och militära resurser. Unionen får enligt samma artikel använda resurserna på missioner utanför unionen i
fredsbevarande och konfliktförebyggande syfte och för att stärka den internationella säkerheten i enlighet med principerna i fn-stadgan. Dessa uppgifter ska enligt samma artikel utföras med kapacitet som tillhandahålls av medlemsstaterna. Trots att eu-fördraget säger att det är unionen som kan använda de civila och militära resurserna för olika uppdrag har unionen således inga egna förmågor utan det är medlemsstaterna som – eventuellt – tillskjuter de nödvändiga förmågorna. Det kan noteras att endast uppdrag utanför unionen innefattas i den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken enligt artikel 42(1).
Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik för unio- nen, enligt artikel 24(1) och 42(2) i eu-fördraget. Denna kommer att leda till ett gemensamt försvar enligt artikel 42(2), när Europeiska rådet enhälligt så beslutar. Europeiska rådet ska i så fall rekommen- dera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. Det kan konstateras att ett enhälligt beslut om ett gemensamt eu-försvar med all sannolikhet ligger långt fram i tiden.
Trots att eu-fördraget endast talar om ett framtida gradvist utarbetande av en gemensam försvarspolitik för eu som möjligen i en ännu mer avlägsen framtid kan resultera i ett enhälligt beslutat gemensamt eu-försvar enligt vad vi har sett ovan, var själva idén om en eu-gemensam försvarspolitik och i ännu högre grad idén om ett gemensamt eu-försvar så utmanande att olika medlemmar kände sig föranlåtna att insistera på brasklappar. Unionens politik inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska enligt artikel 42(2) å ena sidan inte skada den speciella karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik, nämligen de neutrala eller numera alliansfria länderna. Å andra sidan ska unionens politik inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken respektera vissa medlemsstaters skyldigheter, näm- ligen de som betraktar sitt gemensamma försvar såsom förverkligat inom Atlantpaktsorganisationen (nato), enligt det Nordatlantiska fördraget, och vara förenlig med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitik som etablerats inom denna ram. Både de medlemssta-
ter som tillhör nato och alliansfria medlemsstater fick därmed sina respektive önskemål tillgodosedda att åtminstone delvis markera avstånd till den gemensamma säkerhets- och försvarspolitik som skulle formuleras i själva eu-fördraget.
Medlemsstaterna ska enligt artikel 42(3) i eu-fördraget ställa civila och militära resurser till unionens förfogande i syfte att genom- föra den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och bidra till de mål som (enhälligt) definierats av rådet. Medlemsstaterna åtar sig också enligt samma artikel att gradvis förbättra sina militära förmågor. En eu-enhet i form av den Europeiska försvarsbyrån ska på olika sätt vara medlemsstaterna behjälplig med att utveckla och stärka deras militära kapacitet, enligt artikel 42(3).
Beslut som har att göra med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken inklusive beslut om att inleda ett uppdrag ska, enligt artikel 42(4), antas – enhälligt – på förslag från eu:s höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik eller på initiativ av en medlemsstat. Den höga representanten får, enligt artikel 42(4), när så är lämpligt och tillsammans med kommissionen, föreslå använ- dandet av både nationella resurser och av unionens instrument.
Europaparlamentet nämns överhuvud taget inte i eu-fördra- gets avsnitt om den gemensamma säkerhets- och försvarspoliti- ken, vilket skulle betyda att parlamentet inte spelar någon roll på detta område. Icke desto mindre finner forskaren Guri Rosén att Europaparlamentets inflytande över just säkerhets- och försvars- politiken ständigt tilltar eftersom de beslutsfattande institutionerna är beroende av den legitimitet Europaparlamentet kan skänka poli- tiken.
Enligt artikel 42(1) är de uppgifter eu ska utföra utanför unionen inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken uppdrag i fredsbevarande och konfliktförebyggande syften och för att stärka den internationella säkerheten, i samband med vilka unionen kan använda civila och militära medel. Dessa ska enligt artikel 43(1) omfatta gemensamma avrustningsoperationer, humanitära insatser och räddningsinsatser, militär rådgivning och assistans, konfliktföre- byggande och fredsbevarande insatser, insatser med stridande trupp i krishantering inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliserings-
insatser efter konflikter. Alla dessa uppgifter kan enligt artikel 43(1) bidra till kampen mot terrorism, inklusive genom stöd till tredje länder som bekämpar terrorism inom sina territorier. Tillägget om terrorism infördes genom Lissabonfördraget.
Denna bestämmelse rör stöd till tredje länder i syfte att bekämpa terrorism på deras territorier. Stöd till länder som bekämpar ter- rorism innanför eu:s geografiska gränser berörs inte direkt av regelverket för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, utan behandlas i en annan bestämmelse benämnd ”solidaritetsklau- sul” som återfinns i artikel 222 i Funktionsfördraget men som har starka kopplingar materiellt och institutionellt till den gemensamma ut rikes- och säkerhetspolitiken. Den transnationella terrorismen gör att gränsen mellan den terrorism som äger rum utanför eu och den som sker innanför eu:s gränser delvis suddas ut.
Även om de inte innefattar ”allt” (som utrikes- och säkerhets- politiken) är unionens befogenheter inom ramen för den gemensam- ma säkerhets- och försvarspolitiken ändå mycket breda. eu kan om den politiska viljan finns delta i alla aktuella former av internatio- nella fredsinsatser inklusive den mer kraftfulla fredsskapande typen av insatser. Den enda form av militär våldsanvändning som inte kan sägas ingå i den typ av uppgifter som räknas upp i eu-fördraget är självförsvarskrig. Det finns dock efter Lissabon en bestämmelse om kollektivt självförsvar i artikel 42(7), vilken kommer att behandlas nedan.
Rådet ska enligt artikel 42(3) fatta beslut angående de uppdrag som unionen ska utföra. Besluten ska fastställa uppgifternas mål och omfattning och de allmänna villkoren för uppdragens genomför- ande. eu:s höga representant ska under rådets överinseende och i nära och ständig kontakt med Kommittén för utrikes- och säkerhets- politik (kusp), enligt artikel 43(2) säkerställa samordningen av de civila och militära aspekterna av sådana uppdrag. kusp ska på rådets och den höga representantens ansvar, enligt artikel 38 i eu-fördraget, utöva politisk kontroll och strategisk ledning av unionens krishan- teringsinsatser inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Rådet får enligt artikel 38 bemyndiga kusp att under en krishanteringsinsats som beslutats av rådet fatta lämpliga
beslut rörande den politiska kontrollen och strategiska ledningen av operationen. kusp får härmed en viktig roll inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Forskarna Bart van Vooren och Ramses A. Wessel finner att trots att den knappt nämns i eu-fördra- gets kapitel om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har kusp utvecklats till det nav kring vilket all verksamhet inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken snurrar.
I avsnittet om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken i eu-fördraget finns även en ömsesidig kollektiv försvarsklausul i artikel 42(7). Den ömsesidiga försvarsklausulen skiljer sig från övriga bestämmelser i eu-fördraget eftersom den inte alls handlar om unionen eller den egentliga gemensamma säkerhets- och för- svarspolitiken med de uppgifter denna omfattar. Den ömsesidiga försvarsklausulen handlar enbart om medlemsstaterna och deras inbördes förpliktelser. Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga, enligt artikel 42(7). Brasklappar liknande den som infogades i samband med de inledande bestämmelserna om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har också infogats efter den ömse- sidiga försvarsklausulen. Det kollektiva försvarsåtagandet ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik, står det i artikel 42(7) i eu-fördraget. Dessutom ska åtaganden och samarbete på detta område vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska försvarsorganisationen (nato), vilken, för de stater som är medlemmar i denna, förblir grunden för deras kollektiva försvar och det forum inom vilket det genomförs.
Till dess frågan ställs på sin spets är det oklart vilken substan- sen faktiskt är i det ömsesidiga försvarsåtagandet i eu-fördraget. Rättsligt sett är åtagandet till skillnad från samtliga övriga åtaganden inom den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken långtgående och bindande; realpolitiskt har det däremot hittills verkat tomt på innehåll. Artikel 42(7) åberopades för första gången då Frankrike anhöll om stöd från övriga eu-medlemsstater dagarna efter terrorattacken i Paris i november 2015. Vid ett rådsmöte med
försvarsministrarna svarade samtliga övriga eu-medlemsstater posi- tivt på Frankrikes begäran. Vad stödet kan komma att innefatta i praktiken får framtiden utvisa.