Vid Ulrika Eleonoras ankomst till Sverige bad Valentin Korn Gud att nedsända ”kärlekseldsvälsignelse” och att drottningen skulle bli krönt ”med livets frukt”. Mer preciserat bad han om ”en arveprins i tid till allas välbehag”.108 Liknande önskemål formulerades i samtliga tillfällestryck som skrevs med anledning av hennes ankomst. Förhoppningarna skulle infrias med ilfart. Drygt ett år efter bröllopet föddes kungaparets första barn, Hedvig Sofia. De följande åren föddes ett barn nästan varje år: Karl (XII), Gustav, Ulrik, Fredrik, Karl Gustav och Ulrika Eleonora (den yngre). Från dessa år finns ett digrare källmaterial jämfört med det från Ulrika Eleonoras ankomst och vigsel. Totalt rör det sig om 23 tryck i min korpus. I tillfällestrycken från barnens födslar spelar dock drottningen sällan en central roll, i flera av dem nämns hon inte ens.109 Barnen är inte heller centrala i dikterna riktade till Ulrika Eleonora.110 Men det fanns några undantag. De fyra yngre sönerna skulle alla dö inom loppet av ett par år, samtliga innan de
107 För liknande formuleringar se Columbo, Johanne, CARMEN PASTORALE IN NATALEM XXV
SERENISSIMI AC POTENTISSIMI PRINCIPIS, CAROLI XI […]; [Ett wälmeent Kärlekz Tahl]; Nordisk Glädie Skall. Columbo bad i sin dikt Gud om barn ”när dig så synes bäst”. Att de kungliga
barnen framställdes som ett reellt skydd mot fienden framgår i flera dikter, för en diskussion om detta motiv se också Rotbain, Avigail, ”Döden som förlust och seger” i Sjöberg, Maria, Allvarligt
talat: berättelser om livet, Makadam, Göteborg, 2018 s. 73–92. Andra forskare har visat hur
drot-tningen framställdes skydda sitt folk med böner på samma sätt som kungen skyddade landet med vapen, se Bepler 2005 s. 129.
108 Korn.
109 Ulrika Eleonora nämns inte i följande födelsedikter: P. G., Himmelsk Lycksalighetz Syyn Den Fordom
Stormächtigste […] (Uppsala, Henrich Keyser/ Kongl May:z och Acadmiæ Booktryckare); Schafer,
Johan H, Sorge-Förwäxling i Glädie Som sigh haar yppat af Den Durchleuchtigste Sweriges Rikes
Arfförstes Prinss Fredrichz […]; Törnesköld, Carl, RYCHTET Ödmiukeligst och Tienstbereddwilligast fägnas åt Dhen Curchleuchtigste Högborne Sweriges Rijkes Arf-Printz […] (Stockholm, tryckt hos
Wankijff/ kongl. Booktr.).
110 I dikterna från Ulrika Eleonoras bortgång har barnen en undanskymd position i jämförelse med kungen och riket.
fyllt två år. I trycken som gavs ut i samband med deras bortgångar har Ulrika Eleonora ett större utrymme.
I flera dikter vill författarna trösta Ulrika Eleonora. I andra tillfällesskrifter uppmanas istället drottningen att stilla sin sorg. I det anonyma trycket Stanna
och lääs Dödlige Wandringz-Mann tilltalar den döde prins Gustav sina föräldrar.
Till sin far talar han i mångt och mycket utifrån dennes kungaroll och fokus ligger på riket och dess styre. När den döde prinsen tilltalar sin mor berättar han istället att han har haft hennes glädjedagar och hennes sorgetimmar, och att hon alltid älskat honom och varit god mot honom. I slutet av versen har prinsen en uppmaning. Han säger till Ulrika Eleonora att ”er prins Gösta” känner hennes modershjärta, och därför ber han henne att sörja med måtta.111
Nicolaus Norander låter i sin tillfällesskrift den sex veckor gamle prins Karl Gustav framföra en bekräftelse på att drottningen ska sörja med måtta. Prinsen menar att trots att de skiljs ”med mycken gråt” låter ”mor kär […] Gud råda”.112
Även i dikten Ängla syn och Samtaal vill den anonyma författaren understryka att det inte finns skäl att oroa sig för vare sig kungens eller drottningens sorg, eftersom deras tro är alldeles för stark för att kunna hotas. Författaren menar att:
Förr skall en isklump gro Förr skall en klippa flyta I havet vattnet tryta
Än dem [kungaparet] ska felas tro113
Fokus i dessa dikter ligger genomgående på att drottningen uppmanas till mått-fullhet i sin sorg. Det görs genom hennes egna döda barn som framställs påminna henne om att låta Guds vilja ske. I andra dikter bekräftas istället drottningens starka tro vilket implicit intygar att hon inte kommer att sjunka för djupt i sin sorg eftersom hon accepterar Guds dom.114
111 Stanna och lääs Dödlige Wandringz-Mann […]. Att låta döda tala i dikterna var ett vanligt motiv, se Stenberg, Göran, Döden dikterar: en studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen, Atlantis, Stockholm, 1998, s. 222.
112 Norander, Nicolaus, Du Dödeliga Menniska/ som lijtet eller intet täncker på then oundwijkelige Döden […] (Stockholm, Johann Georg Eberdt).
113 Ängla Syn Och Samtaal Föreställt wid Dhen Durchleuchtigste Högborne Furstes och Herres Prinss
Ulrichs […].
114 Förutom nämnda tillfällesskrifter, se också Nordens Tröst vänd i Sorg/ Widh Den Durchleuchtigste
Högborne Furstes och Herres/ Printss CARL GUSTAFS […] (Stockholm, Henrich Keyser/ Kongl.
May:ss och Ups. Acad. Booktr.). Både Ellenius och Sidén visar att detta tema även förekom i den representation som kan knytas närmare Ulrika Eleonoras personliga sfär. I en målning, som enligt Ellenius drottningen själv lät beställa för ett mer privat bruk, har David Klöcker Ehrenstrahl porträtterat de fyra döda sönerna svävandes ovanför drottningen. Ulrika Eleonora pekar mot sina söner med ena handen och med andra handen håller ett ark med texten ”Dein Wille Geschehe” – ska din vilja. Ellenius 1966 s. 130–133; Sidén 1995 s. 55–63.
Vid prins Karl Gustavs bortgång tillägnades Ulrika Eleonora en dikt av Mi-chael Renner. I dikten framställs ett tal som Renner menar att man kan tänka sig att drottningen skulle kunna ge under dessa omständigheter. Den drottning som Renner tecknar är frustrerad och upprörd över hur hårt olyckan drabbat kungahuset. I nästa del fortsätter sedan Renner, gestaltandes sin egen röst, att uppmana drottningen att inte sjunka för djupt i sin sorg.115
I motsats till drottningens upprördhet uttrycker Renner hur alla måste ac-ceptera Guds dom oavsett hur hård den än är. Därmed menar Renner samma sak som de andra nämnda författarna: drottningen måste sörja med måtta. Han säger att sorgeskeppet inte får driva för långt från hamnen utan ”stilla stanna med sin nord”. Metaforen understryker ytterligare att Ulrika Eleonora inte får försvinna bort utan måste fortsätta att göra sin plikt för riket.116
Ulrika Eleonoras moderskap var som tidigare nämnts tämligen osynligt vid barnens födslar, men vid deras bortgångar framträdde den i form av oro över hennes sorg. Jag förstår det som att drottningens moderskap inte är relevant i representationen vid hennes barnafödande eftersom hon då fyller sin främsta funktion: hon ger riket tronarvingar. Kungasöner sågs som ett skydd mot rikets fiender.117 I en anonym dikt, skriven efter att Ulrika Eleonora fått en son strax efter att två andra sönder avlidit, formulerar det som en strid där ”den ädla mo-derskved [livmoder] nu rättar åter upp vad döden slagit ner”.118 Men fyra döda prinsar var mer än en strid: det var ett konstitutionellt hot. Sverige riskerade att bli lämnat utan arvingar till tronen. Under denna personliga och nationella katastrof måste drottningen överleva, ta sig samman och fortsätta att föda barn. Rikets trygghet låg bokstavligen i hennes sköte.
Gestaltningen av hur Ulrika Eleonora slits mellan sin sorg och sin tro kan vara ett sätt att göra henne lättare att relatera till. Motsvarande känslor kan ses i samtida brev skrivna av föräldrar som förlorat ett barn. Texterna fylls ofta av strävan efter – men svårigheten i – att vara en from kristen och resignera inför Guds vilja.119
Det finns tydligare exempel på att drottningens sorg användes för att skapa ett band mellan henne och undersåtarna. Ludert Dijkman, vid tiden organist i S:ta Maria kyrka, berättar i en tillfällesskrift från Gustavs och Ulriks gemensamma begravning om en moders sorg över sitt barn som något allmänmänskligt och
115 Renner, Michael, Till Den StoorMächtigste/ Högborne Furstinna och Fru/ F: Ulrica Eleonora […] Åhr 1687 […] (Stockholm, Joh. Goerg. Eberdt.)
116 Renner [1687]. 117 Rotbain 2018 s. 73–92.
118 [Lindsköld, Erik], Sorgen i Glädie Förwänd. Då Den Högborne och durchleuchtigste Herre och Furste/
Prins Fredrich […].
119 Fletcher, Anthony, Growing up in England: the experience of childhood, 1600–1914, Yale University Press, New Haven, 2008, s. 86.
instinktivt. Han frågar sig retoriskt om någon kvinna kan glömma sitt barn, och fortsätter sedan med en jämförelse:
Kan en trälinna ring som bor i halmtäckt kåtor i kulit herdetjäll, halvt taklöst, glesa såtor ej för sitt hjärta ömt nedtvinga tåresnyft när som en dödetarv, dess alster blir bortryckt? […]
drar en trälinna sorg för elänt brödlöst foster hur kan hjältinna stor förutan kvidepuster åskåda, glömma bort, sin fagra ögnetröst den frukt som legat har vid allra vänste bröst120
Dijkman ger uttryck för en förenande hållning kring moderskapet. Han förklarar förvisso att Ulrika Eleonoras sorg är större än en vanlig kvinnas: hon är trots allt drottning och hela rikets mor som förlorat sin och hela rikets prins. Men trots det finns något grundläggande och allomfattande i sorgen. Framställningen ger en större förståelse för Ulrika Eleonoras smärta, och gör henne mer mänsklig och lättare att relatera till. Att förlora små barn var något som i princip alla gifta kvinnor upplevde. De kunde känna igen sig i och dela erfarenheten med drott-ningen. Moderskapet, och de sorger det ofta innebar, kunde därmed användas för att knyta Ulrika Eleonora närmare folket.