Ulrika Eleonoras fromhet och starka tro nämndes i tillfällestrycken redan vid hennes ankomst, och gavs särskild tyngd när hennes söner gick bort. Som allra
136 Nordisk Glädie Skall. Vid Ulrika Eleonoras bortgång sades också att hennes liv ska vara ”kungars högsta mål” – alltså inte drottningars, se Starling.
137 Jämför med Herrup 2006 s. 493–510; Tegenborg Falkdalen 2003 s. 122–127. 138 Salmonius.
139 Homlström 1693.
140 Därför sades vid drottningarnas bortgångar att deras böner hade tystat, i motsats till helgons. Förebedjarretoriken användes också vid Hedvig Eleonoras bortgång 1715, se Steuchius & Jarlert 2015 s. 72–83.
141 Homlström 1693.
142 Liknande formulering som i Salmonius och Homlström 1693 finns även i Thingwall, L., Dhen
tydligast blev temat i samband med hennes egen bortgång.143 Som diskuterades i föregående avsnitt framställs Ulrika Eleonora som en medlare mellan Gud och folk. I några texter förklaras hon inte bara vara folkets länk till Gud utan också Guds verktyg på jorden. Folket kunde använda henne för att blidka Gud och Gud kunde nyttja henne för att fostra folket. Ulrika Eleonora blir därmed en länk mellan himmel och jord och båda sidors representant inför den andra. I en anonym dikt berättas till och med att det vid livets slut var drottningen som hämtade upp folket till sig i himlen.144
I några tillfällestryck diskuteras Ulrika Eleonoras personliga relation till Gud och i flera dikter beskrivs hennes djupa religiositet.145 Israel Holmström förklarar i sin tidigare nämnda dikt hur
Gudshus var hennes ro, där fann hon själalisa när hon med böjda knän och trogen bön feckt visa vad tro och kärlek hon till Gud i hjärtat bar146
Att Ulrika Eleonora fann störst lycka i sin personliga relation till Gud framkom i flera dikter. Andreas Tayardh, kyrkoherde i Munketorp, berättar i en tillfälles- skrift att ”hon var ett kungabarn och en prinsess i norden, men gladde sig dock mest som ett Guds barn på jorden”.147 Johan Starling tilltalar Ulrika Eleonora och menar att trots att Gud satt henne över andra ”du minst där tänkte på att du en drottning var”.148
I flera dikter påtalas folkets synd som anledning till drottningens bortgång, vilket var den vanliga förklaringsmodellen när motgångar drabbade riket. Många gånger ville författarna väcka ilska och fruktan mot dödens orsak: synden.I en dikt ber folket kungen om ursäkt för att deras synd har berövat honom hans hustru.149 I vissa texter ges istället en annan förklaring till Ulrika Eleonoras bortgång. Hennes stora glädje i Gud går ibland över till att beskrivas som en längtan till Gud. Andreas Tayardh framställer det i sin dikt som att drottningen
143 Även i det tyskspråkiga protestantiska området låg begravningstexters fokus på kristlighet i form av välgörenhet och fromhet, se Bepler 2005 s. 129.
144 KLAGAN Öfwer det At Döden alt för tijdigt […] Se också Dijkman, Ludert [1693]; Swea Innerliga
Klage-Sång 1693; Örnhielm.
145 Hon beskrivs exempelvis som ödmjuk i sin bön, se Herlinus. 146 Holmström 1693.
147 Tayardh, Andreas Simonis, Sorge-Liudh Wijd Hennes Högst-Sahl. May:tz Den Fordom Stoormächtigste
Drottnings […] (Kongl. Booktryckerijet/ hoos Sahl. Wankijffs änckia).
148 Starling; Tayardh. Samma tanke kan också ses i Spegel.
149 Dijkman, Ludert [1693]. För fler exempel rörande synd, se Herlinus; KLAGAN Öfwer det At
Döden alt för tijdigt; Starling; Örnhielm. Samma tema kan ses vid hennes barns bortgångar, se
Rotbain 2018 s. 73–92. Synd var också en vanlig förklaringsmetod, se Ekedahl 1999 exempelvis s. 103–104.
hade sin lust till himlen och därför aldrig satt ner sitt ankare på jorden. Tayardh menar alltså att Ulrika Eleonora inte har velat rota sig på jorden, för i sitt sinne har hon alltid varit på väg mot himlen.150
I flera tryck finns beskrivningar av en hinsideslängtan. Den tidigare nämnda Ludert Dijkman, som vid denna tid hade blivit Rectus Cantus i Storkyrkans tri-vialskola, beskriver det som att himlen alltid har varit Ulrika Eleonoras egentliga element, och att ”vår konunginna” har gått runt i Kanaans land och längtat efter ”himla-palestin”.151 Haquin Spegel, Karl XI:s egen biktfader som hade vigt kungaparet 13 år tidigare, skrev istället att drottningen ”levde som en gäst uti sitt eget rike”. Han tycks vilja skala bort den kungliga prakten genom att säga att hon ”umgicks med sitt folk som en av deras like” och vidare att hon ”dödde dagelig från världens snöda lusta”. Enligt Spegel rustade sig Ulrika Eleonora med ”Kristi sinne” och lät aldrig det värdsliga få någon betydelse för henne, eftersom ”hon har evigheten ur hågen velat ställa”.152 Beskrivningarna av drottningens nedtonade fromma liv och ovilja till att delta i det profana får henne att framstå som ett asketiskt helgon.153
Hinsideslängtan var ett vanligt förekommande begravningsmotiv.154 Några författare låter därtill fördjupa förståelsen av varför Ulrika Eleonora så intensivt längtat till himlen. Olof Rudbeck den yngre förklarar Ulrika Eleonoras bortgång med en öm avskedsscen som bakgrundsteckning. Vid drottningens dödsbädd där alla beskrivs gråta lägger sig diktens Karl XI ”ned intill Dianas [Ulrika Eleonora] sida”. Rudbeck skapar mer intimitet i scenen genom att förklara att ”vad de då viskades vid, lär han [Karl XI] själv veta bäst”. Ett litet brottstycke låter Rudbeck nå läsaren, för han berättar att:
Dock hördes att hon sad: ack Manur [Karl XI] kär och söta! Och torkade så av hans ögon röd och våta
man måste vara nöjd med högste gudens bud155
150 Tayardh. Se också Starling. 151 Dijkman, Ludert [1693]. 152 Spegel.
153 Se också Thingwall på samma tema.
154 Obeständigheten på jorden var en av tidens populäraste metaforer för döden. Hinsideslängtan och tendenser till världsförakt var vanliga i 1600-talets begravningsretorik, se Stenberg 1998 s. 222. För formuleringar av hinsideslängtan i Ulrika Eleonoras krets, se Møller Jensen, Elisabeth, Mai, Anne-Marie & Hœttner Aurelius, Eva (red.), Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Bd 1, I Guds
namn: 1000–1800, Wiken, Höganäs, 1993, s. 315. Den egna viljan att dö och ett egentligt
hemmahörande i himlen var också vanligt i begravningstryck för tidigmoderna tyska prinsessor, se Bepler 2005 s. 128–135.
155 Rudbeck 1693. Dikten är bitvis svårtydd på grund av dess allegoriska konstruktion, som framför allt var vanlig i dikter till högreståndspersoner, se Hansson 2011 s. 473.
Ulrika Eleonora förklaras alltså lämna sin make på Guds befallning. Johan Starling låter i sin dikt istället Ulrika Eleonora förklara för sin make att han måste acceptera att hon lämnar hans famn, och att hon gör det för en annan. Drottningen säger till kungen att hon
kommer väl ihåg din högst beprisliga ära jag var din vän, jag sov uti din kungliga barm men unn mig nu att bli i Jesu famn156
Uttrycket ”vän” användes ofta synonymt med make eller maka. Diktens Ulrika Eleonora beskriver en intimitet där hon som hustru sovit i sin makes famn, men ber honom att unna henne att nu vara i Jesu armar. Hon framställs som kallad av Gud inte bara att lämna jorden utan också att närmast byta ett äktenskap mot ett annat.
Några författare beskriver i mer detalj intimiteten mellan Ulrika Eleonora och det gudomliga, och ger exempel på så kallad kristuserotik. Israel Holmström menar att Gud har tänt Ulrika Eleonoras bröst med ”älskogseld” som fått henne att längta till himlen, Olof Rudbeck att Gud tagit henne till vän och brud.157
Petter Sebeckius förklarar att
Så har den ängladygd sitt högsta nöje vunnit att hon sin bästa vän i himlesängen funnit som duva utan fläck till Kristi famn hon går och söter honungsmjölk av läppen suga får158
Formuleringarna är i sig inte unika. Kristuserotiken skulle främst få genomslag inom den herrnhutiska väckelserörelsen kring mitten av 1700-talet, men liknande tendenser, antagligen inspirerade av Höga Visan, fanns även långt tidigare.159
Användningen av kristurerotik kan vara ett sätt att förstärka bilden av Ulrika Eleonoras fromhet och beskriva henne som den kvinnliga kontrahenten till både den värdsliga och den gudomliga fadersmakten.
156 Starling.
157 Holmström 1693; Rudbeck 1693. 158 Sebeckius.
159 Jarrick, Arne, Den himmelske älskaren: herrnhutisk väckelse, vantro och sekularisering i 1700-talets
Sverige, 1. uppl., Ordfront, Stockholm, 1987; Öhrberg, Ann, ‘”Gif spenabarnen hulda mor; En
droppa af din källa stor”: manlig och kvinnlig moderlighet i 1700-talets Sverige’ i Borg, Alexandra (red.), Konstellationer: festskrift till Anna Williams, Gidlunds förlag, [Möklinta], 2017, s. 363–376.