Lovisa Ulrika tilltalades som rikets mor men tillskrevs inte i någon större ut-sträckning de aspekter som förknippas med rollen som landsmoder. Mycket av den omsorg för folket som skulle kunna förväntas av en drottning är osynlig eller svävande formulerad. Det finns exempelvis en viss vaghet i Lovisa Ulrikas förebedjarskap, med exempel på både hur hon ensam agerar förebedjare mellan Gud och folk, och hur hon delar denna uppgift tillsammans med Adolf Fredrik. Denna vaghet syns också i andra delar av Lovisa Ulrikas roll och tycks vara ett uttryck för ett delat eller mer flexibelt regentskap mellan henne och kungen, vilket påverkar representationen av landsmoderskapet.
Det kanske mest uppseendeväckande i Lovisa Ulrikas landsmoderskap – eller avsaknad därav – är att välgörenheten inte har någon central plats i represen-tationen av henne. Detta är anmärkningsvärt, dels eftersom välgörenhet var central för drottningar, dels för att välgörenhet utifrån internationell forskning torde vara särskilt viktig för frihetstidens drottning. Historikern Frank Prochaska menar att filantropin blev ytterst viktig i samband med att kungahusens politiska makt minskade. I Storbritannien blev under 1700-talet välgörenheten ett sätt för monarkin att visa patriotism utan att ta politisk ställning och att anpassa sig till de nya borgerliga idealen.249 Det är intressant att Lovisa Ulrika inte tillskrivs detta eftersom omständigheterna har många likheter. För frihetstidens politiskt marginaliserade kungahus torde välgörenhet kunna ha varit ett naturligt ideal inom vilket en ny roll för monarkin kunde förhandlas. Avsaknaden av denna representation kan nog inte heller tillskrivas flexibiliteten i regentskapet mellan Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik.
Möjligen beror avsaknaden av välgörenhet, liksom andra delar av ett förväntat landsmoderskap, på att det var svårt att skapa en trovärdig landsmodersroll åt den oregerliga Lovisa Ulrika. Istället kunde hon skrivas fram på andra positiva sätt. Vitterheten är central i representationen av henne och fungerar som ett sätt att positivt gestalta en politiskt problematisk drottning, inte minst efter statskuppen. Det finns dessutom tendenser till att använda vitterheten för att uppnå samma resultat som kan ha eftersträvats genom representationer av välgörenhet och i förläggningen ett landsmoderskap. Lovisa Ulrikas vitterhet, och dess föreställda kontrast till monarken Kristinas, användes för att visa på hennes lojalitet och patriotism – vilket också Dermineur och Norrhem visar i en studie.250
Vitterheten tangerar även andra traditionella aspekter av drottningrollen och tillskrevs moderliga element. Möjligen kan det finnas en tendens till att fylla
249 Prochaska 2017 s. 407–413. Se också Prochaska, F. K., Royal bounty: making of a welfare monarchy, Yale University Press, 1995.
representationen av vitterheten med en slags moderlighet. Samtidigt bör nämnas att vitterheten ibland kodades manligt. Därmed bidrar även detta till drottning-ens något flexibla roll och femininitet i relation till kungen och regentskapet.
Representationen av Lovisa Ulrika kretsar inte bara kring en vaghet eller flex-ibilitet i hennes och Adolf Fredriks roller utan paret beskrivs i stor utsträckning som en enhet. Att Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik i så stor utsträckning skildras tillsammans gör att deras roller tenderar att glida in i varandra och ibland sudda ut gränserna mellan dem, även om skillnaderna i deras delar av regentskap oftast står synligt för den noggranna läsaren. Denna ambivalens gör att den kvinnliga delen av regentskapet blir mindre tydlig eftersom den glider samman med den manliga – och vice versa.
En möjlig förklaring till kungaparets sammanfallande roller kan vara kungens svaga politiska ställning under frihetstiden. Denna förklaring är dock inte särskilt sannolikt eftersom flera forskare argumenterar för att monarkins svaga ställning inte var känd i de bredare folklagren. Antagligen tilltalades Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik i så stor uträckning gemensamt eftersom Adolf Fredrik, och hans föregångare Fredrik I, till skillnad från alla andra blivande regenter sedan Gustav Vasa, inte hade vuxit upp i Sverige.251 Adolf Fredrik var liksom Lovisa Ulrika ny i landet och behövde precis som hon presenteras för undersåtarna.
Tillsammans utgjorde Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik en stark enhet: i den åldrande monarkin som inte hade sett kungabarn på 60 år var de en ung, frisk fläkt som raskt säkrade tronföljden. Förståelsen av ett gemensamt regentskap ställdes därför i centrum och bara i kortare fraser påminns om deras skilda roller som kung och drottning.
Lovisa Ulrikas (och Adolf Fredriks) äktenskapliga framgångar ställdes i kon-trast till tidigare kungligheters misslyckanden. Den kritik som riktades, främst mot Fredrik I, är utifrån tidigare forskning anmärkningsvärd. Historikern John Carmi Parsons visar nämligen hur framställningen av kungens legitimitet i stor utsträckning relaterades till hans potens. En kung som förlorat sin virilitet kunde tolkas inkapabel att styra riket. Samtidigt fick Fredrik I flera utomäktenskapliga barn, vilket var tämligen välkänt. Den impotens han tillskrevs bör därmed förstås som en oförmåga att få legitima barn som kunde ärva tronen. I hyllningarna av kronprinsparets fruktsamhet fanns därmed en betydelsefull kritik mot den regerande kungen, som inte säkrat tronföljden och därigenom rikets trygghet.252
251 Även Karl X Gustav, som valdes till Kristinas tronföljare, hade vuxit upp i Sverige.
252 Parsons 2003; Sjöberg, Maria, ‘Drottningar och mätresser i ram’ i Sjöberg, Maria, Bildligt talat:
kvinnligt, manligt i 3,2 miljoner år, Makadam, Göteborg, 2012, s. 183–206. Även rätt sorts sexuell
potens var viktig, se Germann, Jennifer G., ‘Sexing sovereignty: the material culture and sexual politics of Queen Marie Leszczinska’s bed’ i Germann, Jennifer Grant & Strobel, Heidi A. (red.),
Antagligen fanns dessutom en vilja att skapa distans eller ett motsatsför-hållande mellan det unga kronprinsparet och den – inte minst för sitt sexuellt utsvävande liv – impopuläre Fredrik I. En liknanade situation uppstod nämligen i Storbritannien vid början av 1700-talet. Den nya dynastin Hannover behövde då besvara oron över tidigare generationers otrygga succession. Det unga brittiska kronprinsparet hade en tydlig agenda att skapa en självrepresentation som var anglikaniserad och rekorderlig. Representationen var ett tydligt svar på bilden av den regerande kungen George I som utländsk och sexuellt vidlyftig – två drag som i högsta grad även kan appliceras på Fredrik I.253 Hyllningarna av Lovisa Ulrikas (och Adolf Fredriks) fertilitet var dock inte bara en underförstådd motbild till Fredrik I, utan de hyllades också på kungens bekostnad.
Lovisa Ulrikas moderskap för de biologiska barnen var till skillnad från landsmoderskapet centralt i representationen. Det bör dock understrykas att det egentligen inte handlar om någon moderlighet för barnen, utan moderskapet består i att föda barnen för rikets skull. Representationen av Lovisa Ulrikas mo-derskap för sina barn har främst två funktioner: att skapa avstånd till den gamla kungen, som diskuterades ovan, och att visa på den dynastiska fortlevnaden.
Eftersom Lovisa Ulrika förklarades skapa barnen tillskrevs hon därigenom en fundamental betydelse för monarkin och för Sverige. Det var hon som genom sin makes blod återuppväckte Vasaätten och forna svenska kungar.254 Med barnafö-dandet återskapade hon den svenska storheten och sades göra sig själv odödlig.
I någon mån framställdes det som att Lovisa Ulrika även gjorde ätten svensk. Vasablodet kom från Adolf Fredrik, men det var genom att födas i Sverige och av den svenska drottningen (kronprinsessan) som barnen tillhörde en svensk Vasaätt. Parallellt med Vasaarvet var Lovisa Ulrikas preussiska arv viktigt för barnen. Lovisa Ulrika gav dem både Preussens storhet och svenskhetens konti-nuitet. Däremot gav hon främst vidare dynastiernas manliga egenskaper: hennes moderskap beskrevs egentligen främst som ett kärl för manliga linjer.
Lovisa Ulrika användes med andra ord för att försvenska den nya gene-rationen på Sveriges tron, men hon förklarades också vara svensk i egen rätt. Den egentliga ledstjärnan i representationen av henne, framför allt från de första decennierna i Sverige, är dynastisk kontinuitet. Kopplingen till de båda
253 Detta gjordes främst genom porträttkonsten, se Storey, Matthew, ”Portraits of the Princesses” i Marschner, Joanna, Bindman, David & Ford, Lisa L. (red.), Enlightened princesses: Caroline,
Augusta, Charlotte, and the shaping of the modern world, New Haven, 2017, s. 229–231. Se också
Hanman, Andrew, ”Caroline of Brandenburg-Ansbach and the ’anglicanization’ of the House of Hanover” i Orr, Clarissa Campbell (red.), Queenship in Europe 1660–1815: the role of the consort, Cambridge University Press, Cambridge, 2004, s. 276–299, se framför allt s. 286–287. Fredrik I:s frankofila mätresskoncept var i kungliga sammanhang också något unikt i Sverige och närmast otänkbart i den karolinska ortodoxin, där gifta kungar inte hade några för eftervärlden noterade älskarinnor.
Ulrika Eleonora kunde används som ett gott exempel av fromhet och hustrulig underdånighet i representationen av den nya drottningen. Även i internationell forskning finns enstaka exempel på hur drottningar länkades till tidigare drott-ningar, även om kopplingarna kunde vara långsökta.255
Framställningen av Lovisa Ulrika som den återuppståndna Ulrika Eleonora ska antagligen förstås som en metafor, likväl gav det en kontinuitet och tangerade föreställningen om regentens två kroppar. De tidigare drottningarna levde vidare i den nya. Att skriva in Lovisa Ulrika i denna namngenealogi skänkte trygghet och sammanhang i en tid där det, enligt tidigare forskning, fanns oro kring den nya kungaätten och dess utländskhet. Även om släktskapen egentligen var långsökta gav det intryck av att tronen gick från en generation till nästa. I en tid när riket inte hade en kung vid namn Karl eller Gustav kunde namnet Ulrika användas för att skapa kontinuitet.
Lovisa Ulrika knöts till tidigare svenska kungar och ätter såsom den bibliska Magog, den utslocknade Vasaätten, den tidigare kungen Karl XII och den re-gerande kungen Fredrik I. Det förelåg alltså ingen konsensus kring hur Lovisa Ulrikas svenska härstamning skulle beskrivas. Detta står i viss kontrast till Adolf Fredrik som specifikt framställdes som en Vasaättling. Konstvetaren Merit Laine visar att Adolf Fredriks släktskap till Vasaätten var en central del av hans represen-tation och att budskapet förmedlades både genom predikstolen och genom Adolf Fredriks engagemang i exempelvis återuppbyggnaden av Vasaborgar.256 Medan Adolf Fredrik främst legitimerades och försvenskades genom sitt släktskap till Vasaätten, användes fler och mer kreativa sätt för att representera Lovisa Ulrika som en länk i en kedja.
De spänningar som uppstod i samband med den nya kungaätten, vars dy-nastiska anspråk inte var självklart, var inte unika för Sverige. I Storbritannien försökte den nya Hannoverdynastin i början av 1700-talet knytas till Stuartätten och andra tidigare engelska dynastier. Detta gjordes, enligt Museiintendenten Matthew Storey, främst för att bemöta den oro som en ny ätt med väldigt vaga kopplingar till tidigare engelska kungahus skapade. Liknande resonemang har även förts om den samtida spanska Habsburgmonarkin.257
255 Se exempelvis Freifeld 2007 s. 148; Watanabe-O’Kelly, Helen, ”Religion and the consort: two Electresses of Saxony and Queens of Poland (1697–1757) i Orr, Clarissa Campbell (red.),
Queen-ship in Europe 1660–1815: the role of the consort, Cambridge University Press, Cambridge, 2004,
s. 264–266.
256 I ständernas beslut om att välja Adolf Fredrik till kronprins togs detta upp. Genom predikningar spreds informationen till allmänheten, se Laine 2002 s. 105–106.
257 Storey 2017 s. 229–231. Se också Hanman 2004 s. 276–299, framför allt s. 286–287. För vidare om Habsburg se Noel, Charles C., ”’Bárbara succeeds Elizabeth...’: the feminization and domestication of politics in the spanish monarchy 1701–1759” i Orr, Clarissa Campbell (red.),
Queenship in Europe 1660–1815: the role of the consort, Cambridge University Press, Cambridge,
Lovisa Ulrika behövde inte nödvändigtvis förklaras som svensk för egen del. Hennes preussiska härkomst hyllades i representationen under hennes första decennium i Sverige. Däremot var varken hennes make kronprins Adolf Fredrik eller kungen Fredrik I födda i Sverige eller till sina positioner. Adolf Fredrik var förvisso en Vasaättling, men den kung och drottning han och Lovisa Ulrika ersatte var inte av huset Vasa. Det var därmed inte Lovisa Ulrikas främlingskap och utländskhet som var ett problem som skulle lösas – drottningen var alltid utländsk – det var kungen och kronprinsen som var problemet.
Vanligtvis gifte sig en infödd svensk monark med en utländsk prinsessa. Det dynastiska avbrott som Adolf Fredriks trontillträde innebar kunde bäst överbryg-gas av Lovisa Ulrika genom hennes genetiska, religiösa, och namngenealogiska släktskap med den förra drottningen. Adolf Fredrik blev vald att uppstiga på tronen tack vare sina Vasarötter. I representationen beskrevs Lovisa Ulrika inte enbart uppstiga på tronen för att hon var den valde kungens maka; hon ärvde tronen och uppsteg i egen rätt.
Den dynastiska kontinuiteten byggdes på både kvinnliga och manliga linjer. Till skillnad från Adolf Fredrik kunde Lovisa Ulrika knytas till kungliga personer som undersåtarna ännu mindes. På så sätt användes de kvinnliga linjerna från drottning till drottning för att skapa kontinuitet av ett mer folkligt slag. Lovisa Ulrikas preussiska härstamning beskrevs däremot uteslutande genom hennes manliga släktlinjer. Med andra ord finns en växelverkan mellan de manliga och kvinnliga linjerna. Den kvinnliga länken mellan Ulrikor kunde användas för att ge legitimitet och kontinuitet där inte mycket annat fanns att tillgå, men i den dynastiska kedjan som barnafödande innebar var likväl de manliga linjerna, både på mödernet och fädernet, de enda som lyftes fram. De kvinnliga linjerna var med andra ord sekundära, men vid avsaknad av manliga linjerna istället avgörande.
Att dynastiska linjer var så centrala kan utifrån tidigare forskning te sig märkligt. Jonas Nordin menar att kontinuiteten mellan generationerna och den dynastiska symboliken hade spelat ut sin roll under frihetstiden. Han visar hur exempelvis kungahusets dynastiska symboler hade försvunnit vid krö-ningsceremonin 1751 och hur samma tendenser kan ses i myntslagningen och porträttkonsten. Nordin menar att kungahuset vid denna tid gick från att vara dynastiskt till att bli en symbol för hela riket.258
258 Nordin 2009 s. 182–186. I resonemanget om porträttkonsten stöder han sig också på Schama 1986. Det kan vara värt att tillägga att Schama betonar både att denna process var utdragen, och skiljde sig åt mellan hans två undersökningsobjekt: Frankrike och England/Storbritannien. Vasasymboliken har poängterats av många, se exempelvis Alm, Mikael, ‘Riter och ceremonier kring Karl XIV Johan’ i Ekedahl, Nils (red.), En dynasti blir till: medier, myter och makt kring Karl XIV
Johan och familjen Bernadotte, Norstedt, Stockholm, 2010, s. 37–77; Skuncke, Marie-Christine, Gustaf III: det offentliga barnet: en prins retoriska och politiska fostran, Atlantis, Stockholm, 1993.
I tillfällestrycken var dynastin uppenbart fortsatt viktig under 1700-talet, frågan är istället vilken dynasti. Ätten Holstein-Gottorp, som Adolf Fredrik tillhörde, är precis som Nordin noterar osynlig. Vasaätten är däremot desto synligare – liksom andra inhemska och utländska släktband. Den dynastiska tanken är därmed i hög grad levande. Frågan är snarare om eller när huset Vasa gick från att vara en dynastisk till en nationell symbol.
Det finns ytterligare en aspekt av Lovisa Ulrikas dynastiska roll som bör nämnas: representationen av hennes dynastiska offer. Drottningskapet – att på order av Gud lämna sin familj och folk för ett annat – beskrevs som en uppoff-ring. Detta blir ännu tydligare i de tillfällestryck där drottningen förklaras offra sitt hemland och sin familj i samband med kriget. Jämförbara exempel i inter-nationell forskning är svåra att finna; det var mycket ovanligt att ett land gick i krig mot sin drottnings hemland.259 Däremot finns exempel på hur drottningar framställdes offra sig själva och sina familjeband för plikten. Exempelvis har litteraturvetaren Helen Watanabe-O’Kelly sammanfattat panegyriken vid Ma-ria Amalia av Sachsens brudfärd 1738 som ett offer på den ’dynastiska pliktens altare’.260 Att prinsessor skulle fullgöra sina dynastiska plikter beskrevs som en självklarhet – men likväl ett offer.
259 Det enda andra undantaget i Sverige under tidigmodern och modern tid är Teaterkriget under Sofia Magdalenas liv.
260 Watanabe-O’Kelly, Helen, ”The consort in the theatre of power: Maria Amalia of Saxony, Queen of the Two Sicilies, Queen of Spain” i Watanabe-O’Kelly, Helen & Morton, Adam (red.), Queens
consort, cultural transfer and European politics, c. 1500–1800, Routledge, London, 2017, s. 47–50.
Helen Watanabe-O’Kelly kallar versen extraordinär. Omständigheterna var långt ifrån detsamma som kring Lovisa Ulrikas offer. Maria Amalia färdades, efter påvlig dispens för sin unga ålder, som 13-åring från norra Europa till andra änden av kontinenten.