Berättelsen om Josefina – vem hon var och var hon kom ifrån – vävdes vid hen-nes ankomst samman med berättelsen om Oscar. Återkommande ämnen var att båda hade hjältefäder och att de kom från ett odefinierat ”södern” men anlände till Sverige som unga och därmed kunde rota sig väl. Referenserna till södern indikerar att det inte var särskilt problematiskt att peka på Josefinas främlingskap.
384 Carlén 1859.
385 Bjursten, Herman, EPILOG PÅ OSCARSDAGEN 1859. AF HERMAN BJURSTEN. (Uppläst å
Kongl. Teatern.) (Stockholm, Högbergska boktryckeriet, 1859). Mycket snarlika formuleringar
kan ses i TILL HENNES MAJ:T ENKEDROTTNING JOSEFINA. (Post- och inrikes tidningar. Onsdag 3 augusti 1859, nummer 180); MINNESRUNA ÖFVER KONUNG OSCAR DEN
FÖRSTE. (Stockholm, Isaac Marcus, 1859).
386 Bjursten, EPILOG PÅ OSCARSDAGEN, 1859.
387 ”Ulrika” skulle rent hypotetiskt kunna syfta på tre olika drottningar, men den tveklöst rimligaste tolkningen är att det är Ulrika Eleonora av Danmark som åsyftas. De lyckades både representera harmoniska äktenskap och fick många barn och inte minst flera söner. Liksom för Ulrika Eleonora den äldre var representationen av Josefinas fromhet central vid hennes bortgång.
Tvärt om tycks tillfällesförfattarna vältra sig i hennes exotiska bakgrund, vilket därtill förtydligade hennes likhet med Oscar.
Södern kopplades samman med den vår och ungdomlighet som Josefina be-skrevs föra med sig. Samtidigt valde författarna att inte närmare precisera hennes nationella tillhörighet eller geografiska härkomst. Först vid Josefinas bortgång gavs hennes barndomshem namn som går att hitta på en karta.
Det ska dock tilläggas att Josefinas ursprung i själva verket var något diffust, på så sätt att hon liksom Oscar hade bott på mer än en plats och hennes far hade liksom Oscars far haft mer än en furstetitel. Mest troligt, utan att det behöver utesluta ovan nämnda möjligheter, är att de diffusa benämningarna av södern går hand i hand med beskrivningen av Josefinas och Oscars hjältefäder. De bedrifter som hyllades genom fäderna var inte platsbundna, och plats är inte relevant i berättelsen av deras bedrifter. Eftersom Josefinas släktskap definierades av hennes far, definierades inte heller hennes nationella härkomst närmare. Att använda ämnen som södern och hjältefäder var också två av ganska få möjligheter för tillfällesförfattarna att ge kronprinsparet en gemensam berättelse. Oscar hade till skillnad från Josefina inga anrika dynastiska rötter.
Att Oscar slog rot och trivdes i Sverige indikerade att Josefina hade alla för-utsättningar att göra samma sak. Vikt lades just vid att de båda kom till Sverige som unga – Oscar när han var elva år och Josefina när hon var sexton år. Genom den återkommande plantmetaforen ville tillfällesförfattarna antagligen visa att det faktum att de båda kom unga gjorde att de hade lättare att anpassa sig och trivas i riket. Detta kan även kopplas till att 1800-talets förståelse av hemland alltmer baserades på födelseort snarare än var en människa valt att bosätta sig.388
Att påtala att Josefina och Oscar kom till Sverige som unga gjorde det lättare att framställa dem som nästan infödda.
Fördelen med att beskriva Josefina och Oscar som ett par med stora likheter är att det ger bilden av en god grund för ett starkt och harmoniskt äktenskap och kortar ett retoriskt och fysiskt avstånd mellan dem. Genom Oscars framgång i Sverige gavs dessutom ett löfte om Josefinas acklimatisering och välgång.
Representationen av Josefina och Oscar som en enhet har paralleller till tillfällesförfattarnas berättelser om Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik, som även de beskrevs gemensamt. Den gemensamma nämnaren för dessa båda par är att de utgjorde en del av nya dynastier och unga kronprinspar som i någon mån framställdes i kontrast till något tidigare, mindre lyckat.
Josefina förklaras i en dikt redan vid ankomsten förstå svenskarnas lynne ef-tersom hon lärt sig deras språk. Dessutom kan hon inte bara språket utan svenska
388 Nordin, Jonas, ‘Om kärleken till fäderneslandet och dess utövning’ i Karlsson, Åsa & Lindberg, Bo (red.), Nationalism och nationell identitet i 1700-talets Sverige, Uppsala, 2002, s. 114–115.
är det språk hon talar med Oscar. Svenskheten och kronprinsessans relation till svenskarna och till sin make tycks därmed nära kopplat till språket. Det skapas en försvenskad bild av det unga kronprinsparet som, trots att båda hade franska som modersmål, i hemmets vrå sägs konversera på svenska.
Historikern Alice Freifeld har visat hur kronprinsessan av Österrike-Ungern och tillika Josefinas kusin, Elisabet i Bayern, vann popularitet och legitimitet hos det ungerska folket genom att lära sig språket.389 Även Charlotte Tornbjer visar hur kunskaper i språket var centralt i minnesskrifter om Josefinas svärdotter, den svenska drottningen Sofia, som avled 1913.390 Språket var med andra ord viktigt för en drottnings popularitet. Att visa att Josefina redan vid ankomsten talade svenska och att hon och Oscar dessutom valde svenskan som sitt gemensamma konversationsspråk var ett sätt att legitimera och försvenska Josefina. Samtidigt är det en försvenskning hon uppnår på egen hand genom aktiv handling och sannolikt hårt arbete.
Josefinas och Oscars samhörighet skapar en gemenskap invånare emellan, där alla smälter samman till en. Carl Gustaf Nordforss talar i sin dikt uttryckligen om en sammansmältning av kärleken till kungahuset och fosterlandet. Temat att försöka smälta ihop patriotism eller nationalkänsla med kungahuset förekom även i andra delar av Europa vid samma tid.391 I Nordforss text är Josefina och Oscar också skälet till att folket sammansmälte till ett väsen. Kronprinsparets äktenskap skapade därmed en nationell gemenskap.
Något av det tydligaste i berättelsen om Josefinas bakgrund är viljan att skapa något nytt. Detta kan belysas genom att diskutera det som saknas i representa-tionen: i tillfällestryckens berättelser om Josefina fattas nämligen en sett utifrån tidigare forskning förväntad komponent. Josefina var på mödernet från den uråldriga fursteätten Wittelsbach, och dessutom ättling till Gustav Vasa och släkt med den karolinska Pfalzdyanstin. Konstvetaren Göran Alm hävdar att Josefina valdes eftersom en äktenskapsallians med ett av Europas äldre kungahus ”var närmast ett överlevnadsvillkor för ätten Bernadotte”. Han menar att Josefinas nackdelar, det vill säga hennes napoleonska koppling genom sin far samt att hon var katolik, vägde lätt mot det faktum att hennes mor var av ätten Wittelsbach. På ämnet Josefinas släktskap till huset Pfalz menar Alm att vad ”en
släktgemen-389 Freifeld 2007 s. 143–148. 390 Tornbjer 2002 s. 126–129.
391 Bland annat visar Amerigo Caruso hur den nya monarkin i Piedmonte-Sardinien på 1840-talet försökte skapa en hybrid mellan å ena sidan en traditionell och modern förståelse av politisk le-gitimitet och å andra sidan den nya nationstanken, se Caruso, Amerigo, ”Resilient in Adversity: The Monarchical State in Prussia and Sardinia-Piedmont, 1847–51” i Banerjee, Milinda, Backerra, Charlotte & Sarti, Cathleen (red.), Transnational histories of the ‘royal nation’, Paglrave Macmillan, Cham, Switzerland, 2017.
skap av detta slag betydde för den unga svenska dynastin är lätt att förstå”.392
Trots detta skapades alltså inte någon berättelse om Josefinas – enligt Alm helt avgörande – mödernearv i tillfällestrycken.
Att Josefinas furstliga anor och inte minst Vasaarv saknas står inte bara i kontrast till Göran Alms resonemang, utan kunskapen om Bernadotternas re-presentation i stort. I tidigare studier visas att de tidiga Bernadotterna försökte koppla sin representation till Vasaätten. Flera exempel har påvisats i antologin
En dynasti blir till.393 Att vilja knyta an till Vasaätten var dessutom inte specifikt för de tidiga Bernadotterna utan greppet användes både före och efter Karl XIV Johan, vilket jag också visar i denna avhandling. Den valde svenske tronföjaren Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp använde sina Vasarötter för att få en svenskare framtoning under 1740-talet, och hans son Gustav III skulle göra samma sak.394
Där Vasaarv saknades användes andra länkar: Adolf Fredriks företrädare Fredrik I knöts istället till Ynglingaätten medan Lovisa Ulrika knöts till allt från Magog till Karl XII.395 Dessutom visar Charlotte Tornbjer hur den kring sekelskiftet 1900 etablerade ätten Bernadotte framhöll de ingifta drottningarnas härstamning från Vasaätten, med betoning på att de genom denna hade en svensk bakgrund.396
Josefina bör därmed, utifrån tidigare forskning, förstås som ett undantag från representationen av svenska kungligheter. Det är anmärkningsvärt att hennes mödernearv till Vasa, karolinerna eller de gamla europeiska furstehusen i stort inte uppmärksammades. Till detta kan läggas att Josefina, till skillnad från både Lovisa Ulrika och Sofia Magdalena, inte knöts till tidigare gemåler i drottning-längden. Förutom vid ett enda tillfälle, en begravningsskrift där Josefina sägs vara lika from som Ulrika Eleonora, så liknas hon inte vid tidigare svenska drottning-ar.397 Jämförelsen med Ulrika Eleonora användes inte heller för att legitimera en
392 Alm, Göran, ‘Tre noggrant examinerade drottningkandidater’ i Dahlberg, AnneMarie & Bursell, Barbro (red.), Drottningar: kvinnlighet och makt, Livrustkammaren, Stockholm, 1999 s. 111–124. Se också Ekedahl, Nils (red.), En dynasti blir till: medier, myter och makt kring Karl XIV Johan och
familjen Bernadotte, Norstedt, Stockholm, 2010, s. 28–29.
393 Exempelvis visar historikern Mikael Alm hur Josefinas svärfar, Karl XIV Johan i samband med kröningen kallades för Karl XIII:s son och en telning sprungen ur Vasastammen, trots att Karl XIV Johan i själva verket i vuxen ålder adopterades av Karl XIII, se Alm 2010 s. 55. Karin Hallgren ger exempel på hur Karl Johan under sin tid som kronprins drog paralleller mellan sig själv och Gustav Vasa, se Hallgren, Karin, ‘Kungafamiljen i Stockholms musikliv’ i Ekedahl, Nils (red), En
dynasti blir till: medier, myter och makt kring Karl XIV Johan och familjen Bernadotte, 2010, s. 163.
394 Laine 2002 s. 101–112. 395 Laine 2002 s. 101–112.
396 Det kan ses i exempelvis minnesalbum och i pressen för Victoria av Baden, Margareta av Connaught, Louise Mountbatten och Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha, se Tornbjer 2002 s. 124–125. 397 ”Ulrika” skulle rent hypotetiskt kunna syfta på tre olika drottningar, men den tveklöst rimligaste
tolkningen är att det är Ulrika Eleonora av Danmark som åsyftas. De lyckades både representera harmoniska äktenskap och fick många barn och inte minst flera söner. Liksom för Ulrika Eleonora den äldre var representationen av Josefinas fromhet central vid hennes bortgång.
nyanländ och främmande prinsessa, som oftast var fallet med tidigare nämnda drottningar, utan som en del i att skapa Josefinas eftermäle vid hennes bortgång. Avsaknaden av jämförelser med tidigare drottningar kan inte avskrivas som enbart historisk förändring. I tidigare forskning visas till exempel att den samtida Elisabet i Bayern i stor utsträckning kopplades till tidigare ungerska drottningar med samma namn, liksom till helgonet Elisabet av Ungern.398 Avsaknaden av en drottninglängd bör istället sättas i relation till avsaknaden av representation av mödernearvet.
Det kan ha funnits politiska skäl till varför Josefinas mödernearv inte upp-märksammades. Josefinas nästan tusenåriga dynastiska rötter kunde belysa Bernadotternas avsaknad av sådana. Möjligen fanns bland tillfällesförfattarna en rädsla för att påtala Josefinas Vasaarv eftersom hon hade blodsband till den avsatta kungafamiljen, och närmast till drottning Fredrika.399 Avsaknaden av jämförelsen med tidigare drottningar antyder dock att det inte bara är de dy-nastiska aspekterna som är mindre relevanta, utan kontinuiteten i stort. Den tydliga betoningen på vår, ungdom och föryngring som finns i beskrivningarna av Josefina och det unga kronprinsparet tyder på att tillfällesförfattarna ville skapa en annan berättelse än den om kontinuitet, tradition och dynasti.
Josefinas och Oscars bakgrund beskrivs framför allt vid ankomsten gemensamt. Men Josefina gavs också en egen och tydligt särskild roll. Hennes mångfacetterat drottningskap kretsade kring moderskapet och hustruskapet – och den sorg men också tro och styrka som detta förklarades kräva – samt ett feminint regentskap.
Josefinas moderskap var centralt i representationen på ett annat sätt än för de tidigare drottningarna. Josefina fick liksom tidigare drottningar sin ära genom att föda barn, men också genom hennes livslånga moderskap för dessa barn. När Josefina fick barn beskrevs miljoner människor förenas i hennes glädje, och moderskapet beskrevs som hennes kall. Även i tidigare forskning menas att modersinstinkten under 1800-talet sades vara en frälsning, och moderskapet beskrevs som kvinnas kall.400 I Sveas vers till Josefina förenas dessutom dessa två tankar i formuleringen att moderskärleken är ett uttryck för Guds oändliga kärlek. Josefina gavs rollen som en slags medlare, men inte som folkets förebed-jare inför Gud utan som Guds förmedlare eller förebild av den mest gudomliga kärleken: moderskärleken.
Liksom moderskapet beskrevs hustruskapet i mer kärleksfulla termer än tidigare och äktenskapet framstod dessutom som romantiskt. Detta gick i linje
398 Freifeld 2007 s. 148.
399 Före förlovningen hade också internationell skvallerpress sagt att bröllopet mellan dem var otänkbart på grund av Josefinas släktskap till den avsatta drottningen, se Ulvros 2007 s. 89–90.
400 Ulvros, Eva Helen, Fruar och mamseller: kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790–1870, Lund, 1996, s. 39.
med tidens nya ideal, inte bara om romantisk kärlek som något eftersträvansvärt i allmänhet, utan vikten av kärlek i just kungliga äktenskap eftersom dessa skulle vara förebilder för folket.401
Senare i Josefinas liv vändes representationen av moders- och hustrukärleken istället till uppoffring och sorg. Likt en Florence Nightingale, som efter Krimkriget var en förebild, vårdade dikternas Josefina sin sjuka make och barn. Hon var inte heller ensam bland 1800-talets furstinnor om att hyllas för sin sorg. Enligt Alice Freifeld möjliggjorde Elisabet i Bayerns dotters död i mitten av 1800-talet för folket att se henne som en sörjande mor och känna sig delaktiga i sorgen, vilket populariserade kungahuset genom en ny, mjukare framtoning.402
Josefina framstår inte bara som sorgfylld utan också modig, stark och sam-manbiten som i strid: en sorgens segrande drottning. Sorgen kopplas till Josefina som kvinna och satte exempel för hur uppoffring och sorg tålmodigt skulle ut-härdas. Eva Helen Ulvros menar att under 1800-talet fanns en uppfattning om att kvinnans väsen på ett annat sätt än mannens var förbundet med känslosfären. Därmed hade kvinnor en närmare relation till Gud och en särskild förmåga till kärlek och trohet men också till offer.403 Josefina är en tydlig reflektion av detta och sätter ett närmast ouppnåeligt ideal. I Octavia Carléns dikt är det rent av genom och tack vare alla sorger som Josefina kan ses i all sin storhet.404
Nils Ekedahl noterar en slags spänning mellan upphöjdhet och närhet i representationen av Josefina. Han menar att hon framställdes både som ett husligt dygdemönster och som upphöjd till en slags himmelsk sfär där hon likt en Madonna välvilligt blickar ner på undersåtarna.405 Jag tolkar det snarare som att Josefina framställs upphöjd i sin huslighet; ett mönster för hustrur och mödrar att sträva efter – om än aldrig kunna uppnå. Hon förenar upphöjdhet och närhet snarare än att balansera dem.
Josefinas kvinnlighet förtydligas i skildringarna av regentskapet. Josefina har inte en egen spira – symbolen för rikets styre – och delar inte heller sin makes. Istället förklaras hennes spira i en dikt vara en blomma, i en annan att Josefina själv är en blomma runt sin makes spira. Hennes roll är att förljuva och under-lätta makens tunga regeringsbörda. Det ansluter till representationen av Josefina i stort som utgår från hennes änglalik godhet i berättelser ständigt kantade av
401 Exempelvis ska Wilhelm av Württemberg på 1880-talet förklarat att den egna kärleken och äktenskapet som förebild för riket var viktigare än att säkra dynastin och tronföljden, se Müller, Frank Lorenz, Royal heirs in imperial Germany: the future of monarchy in nineteenth-century Bavaria,
Saxony and Württemberg, London, 2017, s. 52.
402 Freifeld 2007 s. 145–146,155–156. Se också Purdue 2002 s. 277. 403 Ulvros 1996 s. 38–39.
404 Carlén.
rosor och liljor. Josefina beskrivs som tydligt feminin och blir en kontrast till Oscars maskulinitet.