Den här avhandlingen behandlar representationen av svenska drottningar i tillfäl-lestryck. Representationer av monarkin har varit föremål för många undersökning-ar, men fokus har i första hand legat på kungen. En sådan utgångspunkt grundar sig på att kungen har den politiska makten vilket har tolkats som att kungen är monarkins egentliga subjekt. Jag hävdar däremot att kungen och drottningen under tidigmodern tid besatt ett gemensamt regentskap med komplementära roller. I denna struktur var drottningen nödvändig för att i regentskapet skapa jämvikt mellan traditionellt maskulina och feminina egenskaper och för att kungaparet skulle kunna uppvisa ett idealt äktenskap. Därför finns det anledning att utreda på vilket sätt drottningen bidrog till representationen av monarkin. Jag studerar vilken bild av drottningar som konstruerades i tillfällestrycken, och därmed är det inte drottningarnas livsberättelser som står i fokus. Syftet med avhandlingen är att förklara hur representationen av drottningar konstruerades och förhandlades samt analysera kontinuitet och förändring i representationen.
Jag utgår från Peter Burkes resonemang om att representationen av monar-kin var en dialog mellan styrande och underlydande där parterna kontinuerligt förhandlar om förståelsen av deras relationen. Jag har valt att studera represen-tationen av drottningar i tillfällestryck eftersom det är ett material där många olika röster kommer till tals och formar den allmänna förståelsen av drottningen. Utifrån Burkes resonemang ser jag på tillfällestrycken som en slags förhandling eller ett möte mellan undersåtar och kungahus. Som jag ser det finns det en inbyggd dialogicitet, för att använda Michail Bachtins begrepp, i materialet.406
Tidigare forskning har lyft fram tre funktioner för kungliga äktenskap: de skulle skapa nya allianser eller bekräfta gamla relationer, säkra tronföljden samt förtydliga normer.407 Hur dessa aspekter av det kungliga äktenskapet och drottningen framställdes och användes spelade en central roll för förståelsen av
406 Bachtin 1991; Burke 1992.
monarkins roll i samhället. Med utgångspunkt i tidigare forskning har jag renodlat tre teman av drottningskapet: drottningen som hustru, mor och främling. Utifrån dessa teman har jag formulerat följande frågor: Hur representerades drottning-ens hustruskap respektive moderskap, och hur förhåller sig de olika nivåerna av dessa roller till varandra? Hur representerades drottningens främlingskap och hur relaterades det till hustruskapet och moderskapet?
Undersökningen sträcker sig över en tidsperiod om 200 år, från stormaktsen-välde till medborgarsamhälle, med nedslag i fyra drottningar från skilda politiska kontexter – detta för att undvika att ge en ögonblicksbild av en specifik politisk kontext eller en enskild förändringsprocess. Istället vill jag kunna dra långa linjer kring kontinuitet och se vilka förändringar som bryter denna kontinuitet. Jag har framför allt studerat övergången i olika livsfaser: ankomst, kröning, bar-nafödande, bortgång samt i tre fall makens bortgång. Materielmängden består av 597 tillfällestryck.
I det följande sammanställer och analyserar jag resultaten av min undersök-ning gällande drottundersök-ningens främlingskap, hustruskap och moderskap. Medan de empiriska kapitlen strukturerats kronologiskt gör jag här en fördjupad tematisk diskussion. De tre tematiska avsnitten följs av en slutdiskussion där jag diskuterar resultaten i relation till avhandlingens problemformulering.
Främlingskap
Genom kungliga äktenskap kunde en fiende göras till en vän. Samtidigt kunde en sådan allians skapa oro eftersom det gav den forna fienden en farlig position i styrets centrum. Den nya drottningen var många gånger dotter eller syster till den svenske kungens motståndare, men skulle dela kungens säng, vara hans förtrogna och samarbetspartner, och därtill föda och ofta uppfostra den framtida regenten. Främlingskapet var en förutsättning men också en potentiell risk. I tidigare forskning har det därför hävdats att utländska drottningar representerades som mer inhemska, så att de skulle uppfattas som mindre av ett hot.
Drottningens främlingskap har alltså beskrivits som ett både reellt och retoriskt problem. I tillfällestrycket framstår emellertid drottningens främlingskap mer som en självklar förutsättning än ett problem. Ibland lyfts det främmande hos drottningen rentav fram som en tillgång för den svenska monarkin.
Även om det på olika sätt betonades att drottningarna var, blev eller gjorde sig svenska, tycks främlingskapet i sig inte ha varit oroande så länge drottningen själv inte uppfattades vara problematisk. Detta är påtagligt i representationen av Lovisa Ulrika (1720–1782); hennes politiska agerande följt av kriget mellan Sverige och hennes hemland Preussen skavde märkbart. Det tycks ha blivit omöjligt att föra en dialog i tillfällestrycken och istället tystnade förhandlingen.
Först många år senare, och gradvis, kunde ämnet om hur drottningens två länder krigade beröras.
Främlingskapet var en särskilt viktig del av representationen i samband med drottningarnas ankomst. I tillfällestrycken finns återkommande och samman-hållna berättelser av hur drottningarnas bakgrund ska förklaras. Vid de tre första drottningarnas ankomst låg fokus på styrkan i den nya alliansen och relationerna mellan drottningens hemland och det svenska riket. Betoningen lades på enande och gemenskap mellan rikena. Hos Ulrika Eleonora (1656–1693) framhölls den starka freden mellan Danmark och Sverige, vilket äktenskapet var en viktig del av. I representationen av Lovisa Ulrika var det Preussens storhet och militära stöd som stod i fokus. Hos Sofia Magdalena (1746–1813) var berättelsen att grannländerna, Sverige och Danmark, alltid haft och framgent måste ha en relation, och att kungliga äktenskap var den bästa formen.
Hos dessa drottningar underströks inte bara fördelarna med alliansen utan också den gemenskap den på olika sätt skapade mellan länderna. Exempelvis nämndes vid flera tillfällen att länderna enades i kärlek till drottningen, eller i sorg vid hennes bortgång. Berättelsen om styrkan i den nya alliansen, som kom till stånd genom det kungliga äktenskapet, var ett sätt att förankra drottningens plats i sitt nya rike och i monarkin, och påvisa en av de tre centrala funktioner-na med hennes närvaro i Sverige: alliansbygget. I detta syfte var drottningens främlingskap en förutsättning.
För den fjärde drottningen, Josefina (1807–1876), beskrevs gemenskapen annorlunda. I källmaterialet syns inget tal om ett nationsöverskridande enan-de utan snarare ett nationellt enanenan-de. Josefinas hemland tillskrevs inte någon betydelse i äktenskapsalliansen och gavs inte någon relation till Sverige. Detta beror troligen till viss del på verkliga omständigheter: Josefinas hemland var på sätt och vis otydligt och inte en likvärdig part till det svensk-norska riket. Jose-finas far hade haft flera olika furstetitlar varav den sista, hertig av Leuchtenberg och furste av Eichstätt, egentligen var mer av en hedersbetygelse. Äktenskapet mellan Josefina och Oscar var inte heller en politisk uppgörelse mellan två riken utan i någon mån ett kärleksäktenskap. Detta torde ha gjort berättelsen om den starka alliansen mellan länderna långsökt; det skulle ha varit svårt att hävda att äktenskapet gav det svenska riket en viktig allianspartner.
Även tidigare forskning har visat på ett skifte i representationen av monarkin från nationsöverskridande till nationell gemenskap, vilket förklaras ligga i linje med samhällsutvecklingen och nationstanken i stort. Gemenskap mellan riken trädde tillbaka till förmån för gemenskap inom riket, och då blev nationsöverskri-dande relationer mindre viktiga. Flera forskare menar att kungligheterna därmed i högre grad blev nationella symboler. Det är sannolikt att även dessa tendenser påverkade representationen av Josefinas och Oscars äktenskapsallians och
möjli-gen kan relateras till det som i forskninmöjli-gen kallas för samhällsäktenskap, där den centrala relationen är den mellan kungahus och folk, inte mellan två riken.408
Ett annat sätt att integrera en främmande drottning i ett svenskt sammanhang var att i tillfällestrycken skapa kontinuitet genom vad jag kallar drottninglängd, det vill säga att den nya drottningen på olika sätt knöts till tidigare svenska drottningar och skrevs in i en längre berättelse. Även detta förekom framför allt i samband med drottningarnas ankomst. Det finns därmed ett anspråk om att omförhandla drottningens initialt nödvändiga främlingskap till efterfrågade kvaliteter i monarkin som också kunde kopplas bakåt i tiden och därigenom stärka monarkins kontinuitet.
Hos Ulrika Eleonora och Josefina gjordes kopplingar till tidigare drottningar bara vid något enskilt tillfälle. Hos Sofia Magdalena och än mer hos Lovisa Ulrika var det istället återkommande ämnen. För Sofia Magdalena uttrycktes förhopp-ningar om att hon skulle bli lika framgångsrik som Ulrika Eleonora av Danmark, som var svensk drottning drygt ett sekel tidigare. Ulrika Eleonora benämndes som Sofia Magdalenas landsmaninna, deras faktiska släktskap omtalades dock inte. Vid några tillfällen nämndes svärmodern Lovisa Ulrika som förebild för Sofia Magdalena, och det finns exempel där Sofia Magdalena jämfördes med både Ulrika Eleonora och Lovisa Ulrika – då med förhoppning om att hon skulle följa i deras mönster och föda många barn.
Lovisa Ulrika knöts främst till den senaste svenska drottningen Ulrika Eleo-nora den yngre, som var både regent och senare regentgemål, men också till dennas mor Ulrika Eleonora av Danmark. Kopplingen gjordes inte genom en nationell gemenskap, som hos Sofia Magdalena, utan framför allt genom en slags namngenealogi. Det var i representationen av Lovisa Ulrika som berättelserna utifrån drottninglängden verkligen gavs utrymme, och de båda Ulrika Eleonora användes som goda förebilder för hustrulig underdånighet och fromhet.
Att skapa en kontinuitet mellan Lovisa Ulrika och den tidigare drottningen förefaller ha varit mycket viktigt. Lovisa Ulrika framställdes exempelvis som Ulrika Eleonora i ny kropp uppstigen ur graven för att återvända till sitt folk. Även gudmoderskapet användes i en tillfällesskrift för att skapa en kontinuitet och förutbestämdhet i Lovisa Ulrikas drottningskap. Genom fadderskapet bands Lovisa Ulrika och Ulrika Eleonora den yngre samman i ett andligt släktskap, vilket gav bilden av att drottningens tron gått i arv från gudmor till guddotter. Möjligheten att skapa representation genom en drottninglängd har inte uppmärksammats i någon större utsträckning i tidigare forskning. Jag tolkar sådana representationer som ett försök att skapa en kontinuitet i vilken den nya drottningen kunde integreras i monarkin genom att vara en länk i en lång kedja.
Kontinuiteten konstruerades genom de möjligheter som fanns att tillgå – må det vara namngeneologi hos Lovisa Ulrika eller nationalitet hos Sofia Magdalena.
Att drottninglängden användes i större utsträckning hos Lovisa Ulrika beror enligt min mening på att även hennes make Adolf Fredrik och den regerande kungen Fredrik I var utländska och därmed hade en svagare ställning. Represen-tationen av Lovisa Ulrika kunde då vara ytterligare en del i att bygga kontinuitet för hela kungahuset. Det indikerar att det inte i första hand var Lovisa Ulrikas främlingskap som skulle botas med den omfattande namngenealogin, utan kungens och kronprinsens. Denna tes stärks av att Lovisa Ulrika senare i livet, när ätten var mer etablerad i Sverige, istället liknades vid Hedvig Eleonora och regenten Kristina. Kopplingen som lyftes fram mellan Lovisa Ulrika och dessa två drottningarna var inte blods- och dynastiband, genom vilka ätten kunde förankras och legitimeras, utan de tre kvinnornas engagemang för vitterheten. Hyllningen var individanpassad snarare än dynastisk.
Representationen av Lovisa Ulrika kan jämföras med representationen av Josefinas, då även ätten Bernadotte var ny och i en delvis otrygg ställning. Där skapades inte kontinuitet genom drottninglängden. En förklaring till detta bottnar sannolikt i att det i Josefinas fall fanns en vilja att bygga på något nytt. Tematiken kring vår och ungdom, som är genomgående i berättelsen om Josefina, samt att hennes dynastiska mödernearv och svenska släktskap knappt nämndes, tyder på detta.
Användningen eller avsaknaden av drottninglängder kan också förstås utifrån ett pragmatiskt förhållningssätt: när det fanns möjligheter att med exempelvis namn eller nationell tillhörighet skapa kontinuitet bakåt gjordes detta. Men det kunde även vara olika viktigt att visa på kontinuitet. Hos Lovisa Ulrika syns det tydligt eftersom det var både viktigt – eftersom hela kungahuset behövde för-ankras i Sverige – och möjligt – tack vare namn, andligt släktskap och blodsband. Hos Ulrika Eleonora finns inte samma goda möjligheter, men framför allt var behovet inte lika stort hos den tämligen väletablerade karolinska dynastin. Hos Josefina var det kanske inte ens önskvärt att skapa kontinuitet och förankring – varken för henne själv eller den nya dynastin – genom tidigare drottningar; då ville man hellre blicka framåt.
Resultaten tyder på att representationen av drottningar framför allt förändrades vid 1800-talets början. I representationen av Josefina blickas inte bakåt: inga dynastiska länkar eller drottninglängder användes och inget nationsöverskridande enande gestaltades. När föreställningarna om kunglig särart och betoningen på dynastin bleknade blev ändlösa linjer till tidigare drottningar eller släktband mindre relevanta.
I diskussionen om drottningars integrering i monarkin ska också nämnas att de i tillfällestrycken på olika sätt beskrevs vara, bli eller göra sig svenska. Exempelvis
berättades i en dikt att Sofia Magdalena blev svensk när den svenske kronprinsen valde henne till sin hustru, medan Josefina snarare blev svensk genom sina egna handlingar, såsom att tala svenska. Det går möjligen att skönja en tendens till att det egna agerandet över tid blev allt viktigare för att framställas som svensk, men materialet är alltför knapphändigt på denna punkt för en säker slutsats. Berättelsen om drottningens svenskhet – hur den än beskrevs – tycks dock inte ha stått i konkurrens med eller varit motpol till främlingskapet: de båda fram-ställningarna om drottningens hemmahörande kunde existera sida vid sida.409
Sammantaget visar min undersökning att drottningarna i tillfällestryck skrevs in i berättelsen om den svenska monarkin och integrerades. Det gjordes på liknan-de sätt hos alla fyra drottningar, men med en liknan-del avvikelser i representationen av Josefina. En drottning behövde bli svensk för att kunna axla rollen som husmor i det svenska riket och landsmor åt de svenska undersåtarna. Samtidigt fram-ställdes det främmande som en förutsättning för hennes position. Drottningens främlingskap var ett villkor för att hon skulle kunna bli drottning. Hon behövde skrivas in i den svenska kontexten, men hennes raison d'être – främlingskapet – fick inte osynliggöras.
Hustruskap
Drottningen var både kungens gemål och sin makes hustru. Dessa båda roller sammanföll ofta och är svåra att skilja åt. Likväl var den hierarkiska komplemen-tariteten viktig: det kungliga äktenskapet skulle vara ett spegeläktenskap – ett exempel för rikets alla äktenskap och en förlaga för att strukturera och skapa ordning i samhället.
Drottningarnas integrering i monarkin kan ses i framställningar av äkten-skapet. De beskrevs framför allt vid sin ankomst som ett perfekt val, eftersom drottningen och kungen hade en gemensam bakgrund eller en gemensam berättelse som på olika sätt gjorde dem kompatibla. Berättelserna är också i stor utsträckning sammanhållna: i samtliga fall framstår det tydligt vad parets samhörighet bottnar i och få avvikelser förekommer.
I Ulrika Eleonoras fall handlade berättelsen om den fred och det lugn som byggdes genom hennes äktenskap med Karl XI. I detta fall gled berättelsen samman med den om styrkan i alliansen, som diskuterades i det förra avsnittet. I tillfällestrycken om Lovisa Ulrika var ämnet att hon liksom Adolf Fredrik var tyskfödd men svenskättad, och hur de tillsammans återupplivade gammal
409 Det går också möjligen att se en förändring i att Lovisa Ulrika förutsätts vara lojal med Sverige under kriget med hennes hemland. Josefina hyllas istället för att hon i slutet av sitt liv trots sin resa till sina barndomstrakter inte stannar där utan kommer tillbaka till Sverige. Men även här är materialet något knapphändigt.
storhet. I Sofia Magdalenas fall kretsade berättelsen kring den långa tradition av dansk-svenska äktenskap som sträcker sig tillbaka till Odens dagar. I tillfäl-lestrycken om Josefina berättades om hur hon och Oscar båda var unga, sydländska plantor och barn till hjältefäder.
Berättelserna lyfte fram att den aktuella prinsessan var det perfekta valet till rikets drottning och kungens hustru, kanske rent av det enda valet – som läsare kan det i vissa fall vara svårt att föreställa sig en bättre matchning. En sådan mo-tivering till valet av drottning var en förlängning eller specificering av berättelsen om styrkan i alliansen, som diskuterades i förra avsnittet. Genom den berättelsen kunde val av allianspartner underbyggas, och genom berättelser om kungens och drottningens kompabilitet kunde den specifika prinsessan motiveras: varför hon och ingen annan skulle bli Sveriges drottning.
Med andra ord fanns det en vilja att motivera den nya drottningen och för-klara varför en främling, en ny och okänd person, skulle inkluderas i det svenska kungahuset. Strategin för att lösa denna situation var inte att dölja främlingskapet genom att ignorera drottningarnas bakgrund i tillfällestrycken. En sådan lösning var kanske inte heller möjlig; enligt Burke måste representationen vara tillräckligt förankrad i de underlydandes uppfattning av verkligheten för att vinna legitimitet, och det torde vara svårt att helt bortse från drottningens utländskhet.410 Istället berättade trycken om likheterna mellan kung och drottning.
Snarare än att försöka dölja drottningens främlingskap medförde berättel-serna om det perfekta valet av drottning att det synliggjordes (möjligen bör Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik förstås som en viss variation på detta, eftersom deras berättelse främst bottnar i deras svenska rötter). Det kan förstås som att främlingskapet var just en förutsättning, drottningen måste beskrivas som en främling. Trycken syftade istället till att förklara varför främlingskapet inte behövde upplevas som en fara.
Berättelserna om drottningen som den perfekta kandidaten att bli kungens hustru belyser som nämnts drottningens främlingskap, men gör samtidigt drott-ningen till mindre av en främling eftersom det skapades en gemenskap mellan henne och kungen. Ytterligare ett möjligt skäl till denna form av representation är att just drottningens avstånd till kungen kan ha uppfattats som besvärligt – det var trots allt i hans säng som denna främling skulle sova – och överbryggas genom berättelsen om deras kompabilitet.
Drottningens integrering och förankring i monarkin var ett viktigt motiv i representationen. Skälet till detta borde delvis vara att hon förstods som en del av regentskapet, tillsammans med sin make, och hade en viktig roll för sina
undersåtar. Drottningens plats i regentskapet är dock en av de aspekter av drott-ningskapet som genomgick tydligast förändring under undersökningsperioden.
Under de tidigare nedslagen, främst i representationen av Ulrika Eleonora och Lovisa Ulrika, talades det i stor utsträckning om ett gemensamt regentskap mellan kung och drottning. Många gånger påpekades förvisso skillnaderna i dessa roller, men det gavs sällan något större utrymme. I representationen av Sofia Magdalenas äktenskap går det att se tendenser till det som under Josefinas tid skulle få ett tydligt genomslag: regentskapet låg hos kungen, och drottning-ens roll var att på olika sätt stödja, lätta och förljuva hans regeringsbörda. När Josefina tillerkändes någon slags regentskap fanns en oförtäckt betoning på att det var just en kvinnlig form av makt, att det var något annorlunda och särskilt från kungens.
Kungen och drottningen kan, något generaliserat, sägas gå från att ha ett mer gemensamt regentskap och vara mer lika, till att bli mer olika. De tidigare drottningarna beskrevs i större utsträckning i samma ordalag som kungen och delade regentskapet med honom. Skillnaderna i deras roller skrevs inte alltid ut