Lovisa Ulrikas roll som drottning framträder i olika sammanhang, men framställ-ningarna av hennes roll är många gånger nära förbunden med Adolf Fredriks. I samband med Lovisa Ulrikas ankomst till Sverige och det därpå följande bröllopet beskrivs hon och Adolf Fredrik återkommande som en enhet och gavs därmed ibland gemensamma uppgifter eller egenskaper.233
Ett exempel på hur Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik beskrivs gemensamt är en dikt skriven till kröningen av Christopher Humble, som var ”en gammal landspräst” från Länna församling. I sina tio verser tilltalar han nästan genom-gående det nya kungaparet gemensamt och kopplar både drottning och kung tillsammans till regalierna. Humble ser hur det ”frambäres tvenne kronor, två spiror, äpplen, nycklar, svärd” åt två kungliga personer, och folket faller ner framför ”deras tron”. Att alla regalier utom svärdet nämns i plural återspeglar den faktiska kröningsceremonin och påminner om drottningens centrala del i regentskapets symbolik där spira, äpple och nycklar påminde om den av Gud instiftade kungamakten.234
När Lovisa Ulrika blev änkedrottning användes regalierna för att förtydliga slutet på hennes regentskap och att rikstyret ersattes av vitterheten. I en dikt i
Af DERAS KONGL. MAJESTÄTERS Höga Kröning […] (Stockholm, Peter Jöransson Nyström,
1752); Tå THERAS KONGLIGE MAJESTÄTER Samt THERAS KONGLIGE HÖGHETER Reste
igenom Östergötalnd […] (Norrköping, Johan Edman). Se också ODE ÖFWER HENNES KONGL. MAJ:TS VÅR ALLERNÅDIGSTA DROTTNINGS ÅTERVUNDNA HÄLSA. (Stockholm, Lars
Salvius, 1752); Swea Hopp och Fägnad [1746]. 231 Clewberg [1782].
232 ODE VID HENNES KONGL. MAJ:TS ENKEDROTTNINGENS Död, 1782. 233 Se exempelvis Bechstadius [1744].
234 Humble, Christopher, Til Deras Kongliga Majestäter På Deras Höga Krönings-Fäst […] (Stockholm, Lars Salvius). I tryckets ingress står det att det är en ”lyckönskan, hörs och förd i Roslagsbygden och upptecknad av en gammal landspräst”. I Sverige hade även drottningen spira, äpple och sedan Ulrika Eleonoras den yngre även nyckel, se Fogelmarck, Stig, Skattkammaren: rikets regalier och
dyrbarheter: Stockholms slott, [Ny uppl.], Skattkammaren, Husgerådskammaren, Stockholm, 1987,
Stockholms posten skriver en anonym författare att när Lovisa Ulrika ”upphört att
ett rike styra” har hon förvandlat spiran till en lyra och kronan till en lagerkrans.235
Humble skiljer kungaparet åt vid ett enda tillfälle: han menar att Adolf Fredrik har den förra kungen Fredriks makt och Lovisa Ulrika har den förra drottningen Ulrika Eleonoras heder.236 Skillnaden på makt och heder är däremot betydelsefull. Samma mönster – ett gemensamt regentskap som närmast i förbifarten mynnar ut i komplementära roller – kan ses i exempelvis en dikt av Hedvig Charlotta Nordenflycht. Hon menar först att både Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika ska bli ”tronens prydnad”, och genom ”vishet, nåd och rätt” ska tronen få dubbel lydnad ”utav ert regeringssätt”. I nästkommande vers förklarar Nordenflycht dock hur Adolf Fredrik ”med kraftig arm” ska försvara riket mot utländskt och inhemskt hot medan Lovisa Ulrika ska agera en ”säker nådehamn” och vara en lisa för ”svenska hjärtan”.237
Det gemensamma och komplementära regentskapet kompliceras i drottning-ens roll som förebedjare. Det finns flera tillfällestryck där Lovisa Ulrika framställs som en medlare mellan Gud och folk. Signaturen ”En trogen svensk” förklarar dock att både Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik agerar medlare mellan Gud och folk. Här framställs alltså en komplex förmedlarrelation som inte baseras på vare sig hustruns närhet till maken eller dynamiken mellan det manliga och kvinnliga. Författaren menar istället att när Guds ”vredes blixt på oss utför sitt dunder” så har samtidigt Gud utsett ”dessa två att hjälpa oss ur nöd”. Gud bestraffar fol-ket för dess synd, men ger dem ställföreträdare på jorden som kan blidka hans vrede.238 Här finns med andra ord en viss vaghet i kungens och drottningens traditionella roller och komplementariteten dem emellan.
En annan förväntad roll för folket, utöver den som förebedjare, är drottning-ens moderlighet genom välgörenhet. Lovisa Ulrikas välgörenhet nämns, men den var inte ett centralt ämne i tillfällesförfattarnas framställningar av henne.239
Beskrivningarna är få och allmänt hållna. Det centrala temat för Lovisa Ulrika var inte hennes moderlighet för undersåtarna, såsom var fallet med Ulrika Eleonora,
235 ODE VID HENNES KONGL. MAJ:TS ENKEDROTTNINGENS Död, 1782. 236 Humble.
237 Nordenflycht [1744]. Liknande formuleringar om gemensam regering och komplemnetaritet se Lohman 1752; Roswall, Alexander, Smålands Underdåniga Frögde-Liud […] (Jönköping, Sal. Falcrs änka).
238 En Trogen Swensks Tankar Uti en Lyck-Önskan. Se också Tack- Och Böne-Offer. För vidare diskus-sion om drottningars fromhet, se Biskup, Thomas, ”Four weddings and five funerals: Dynastic integration and cultural transfer between the houses of Braunschweig and Brandeburg in the 18th century” i Watanabe-O’Kelly, Helen & Morton, Adam (red.), Queens consort, cultural transfer and
European politics, c. 1500–1800, Routledge, London, 2017, s. 218–22; Nordin 2009 s. 262–263;
Watanbe 2004 s. 252–275.
239 Se exempelvis Schilling, Olof, UNDERSÅTLIG LYCKÖNSKAN TILL HENNES KONGLIGA
utan hennes vitterhet. Vitterheten skulle emellertid vid några tillfällen användas i konstruktionen av en slags moderlighet.
Ett tillfällestryck som fångar flera av de aspekter som kännetecknar represen-tationen av Lovisa Ulrikas vitterhet är skriven av Birger Johan Brauner. Texten, författad i samband med kröningen, är skriven som en dialog mellan Sverige och Tiden. Brauner menar att drottningen ”tycks, liket Pallas, född ur Jovis egen hjässa”. Han ger därefter konkreta exempel på hennes vitterhet:
Hon med en säker smak om vetenskaper dömer hon på historiens hav är ofelbar kompass hon känner jordens dräkt från ceder in till vass hon i sitt kabinett naturens riken tömmer240
Anspelningar på att drottningen förstår vetenskap bättre än tidens vittra förekom-mer i flera andra dikter. Brauner själv förtydligar det genom att förklara att den ”filosof som tvivle ville hur det med själen är bevänt” kan söka goda argument hos drottningens ”klara snille”. Som konkret exempel nämner Brauner Lovisa Ulrikas samlingar på Drottningholms slott.241
Brauner låter drottningens vitterhet ta sig uttryck i välgörenhet. Han berättar att hon som själv är begåvad med ”all slags lärdom” därmed också ”unnar lärda nådigt skydd”. I dikten framställs stöd åt vetenskapen och landsmoderns roll delvis integrerade. Brauner menar att drottningen
på miljoners välfärd tänka därtill finna medel snällt ljus åt lärdoms hjältar skänka säg är det materiellt?242
Vitterheten kopplas samman med, eller kanske ställs mot, välgörenheten – men ges också vissa konkreta moderliga uttryck. Lars Colling menar att ”vår drottning stor ock varit mor för vetenskapers höjd”, Carl Brunckman ber drottningen att ”oss amma med ditt vett”.243 De moderliga formuleringarna skapar en bild av vitterheten som en del av drottningens moderlighet för folket.
240 Brauner. 241 Brauner.
242 Brauner. För liknande exempel, se FULLKOMLIGHETEN AF SVEA DROTTNINGS, LOVISA
ULRICAS NAMN, OFULLKOMLIGEN FÖRESTÄLD, PÅ HÄNNES KONGL. MAJ:TS DYRA FÖDELSE-DAG, D. 24 JULII 1764. (Stockholm, Nyström och Stolpe).
243 Brunckman, Carl, NORDENS UNDERSÅTELIGA FÄGNE-LJUD, På HÄNNES KONGL.
MA-JESTÄTS LOVISA ULRICAS […] (Stockholm, Lars Salvius); Colling, Lars, Underdånig Fägnad, öfwer Hennes Kongl. Maj:ts Enke-Drottningens Höga Namns-Dag […] (Stockholm, Lars Wennberg).
I sin långa dikt jämför Abraham Niclas Clewberg Lovisa Ulrikas vitterhet med den svenska monarken Kristinas. Jämförelsen användes för att visa på Lovisa Ulrikas lojalitet till Sverige och att det inte behövde finnas en motsättning mellan vitterhet och patriotism. Clewberg skräder nämligen inte orden i sin dom över den abdikerade Kristina vars ”vishet var en nyck”, och som var ”bekymmerslös och kall” inför att överge hemlandets ”egna snillen”. Lovisa Ulrika däremot, menar Clewberg, ”bar med hjältars mod den krönta hjässans börda” och spred lugn genom sin vishet. Med sin ”röst med okänd kraft” väckte hon ”ur Nordens kalla sköte det späda snillet” och mötte det med ”sin ömma blick”.244
I flera tryck förbands Lovisa Ulrikas vitterhet med begrepp som tillhörde den frihetstida diskursen såsom rättvisa, fred och frihet. I en dikt till drottningens födelsedag 1769 använder signaturen C.M.S.S. vitterheten mot drottningens politiska ambitioner när författaren menar att friheten ska upprätthållas just genom hennes vitterhet. Författaren säger att Gud vill ge folket ”fred- och fri-hetsfrukter” och då får inte vitterheten fela eftersom de hänger ihop. Författaren hävdar att friheten stärks genom vitterhet och därför hade Gud skänkt riket Lovisa Ulrika. Därmed hävdar författaren alltså att om drottningen menar allvar med sin vitterhet kan hon inte konspirera mot frihetstiden styre: det går inte att värna både upplysning och envälde.245
Det finns intressanta könsliga aspekter av vitterheten. Carl Brunckman menar att män inte ska rädas närma sig Lovisa Ulrika trots hennes intellekt, att ”vårt kön ej frukta må att till Lovisa skynda”, och att även kvinnorna ska komma för att kyssa härskarinnans spår.246 Men det finns också exempel på att Lovisa Ulrika själv kodades manligt. I ett par skrifter användes hennes vitterhet som en manlig egenskap i positiv bemärkelse. Peter L Trädgård berättar att kronprinsessan ”med kongars vett, avund [...] kan pressa”.247 Vid Lovisa Ulrikas bortgång berättas att hos henne förenades ”alla dess köns behagligheter med ett manligt förstånd”.248
Det var med andra ord inte otänkbart att klä Lovisa Ulrika i uttryckligen maskulina termer, och inte heller att ställa hennes intellekt så högt över andra mäns att de fruktade henne. Framför allt är värt att notera att även här alltså finns den vaghet kring könade roller som diskuterades i avsnittet om äktenskapet.
244 Clewberg [1782]. Se även Brunckman [1760].
245 C. M. S. S., UNDERDÅNIG FÄGNADS-BETYGELSE ÖFVER DEN TJUGONDE FJERDE
JULII 1769. AF C. M. S. S. (Stockholm, Lars Wennberg, 1769).
246 Brunckman.
247 Trägård, Peter L., ARIA Underdånigast Afsungen […] (direktör Carl Gustav Berling). 248 Inscriptioner Och Sinne-Bilder.