År 1822 åkte kronprins Oscar på friarresa till flera europeiska hov, och friade slutligen till Josefina av Leuchteberg. Året efter kom hon till Sverige. Både före och i samband med vigseln skrevs många tillfällestryck, och de flesta kretsade kring ungdom och vår. Redan vid Oscars hemkomst efter friarresan skrev Esaias Tegnér rader som skulle eka genom tillfällestrycken under hela Josefinas tid i Sverige:
När maj har lövat våra lindar och vakteln slår på lummig strand då kommer hon med vårens vindar med svanorna, till sagans land333
331 Se exempelvis Lindqvist, Barbro, En drottnings bikt och andra berättelser om katolskt liv i 1800-talets
Sverige, Fredestad/Catholica, Ängelholm, 2014, s. 91–108.
332 Nordforss, Carl Gustaf: I ANLEDNING AF DERAS KONGL. HÖGHETERS KRONPRINSES
OCH KRONPRINSESSANS FÖRMÅLNING. FÖRSÖK TILL EN SÅNG […] (Stockholm, 1827,
Kongl. Ordens-boktryckeriet).
333 [Tegnér, Esaias], SKÅLAR, AFSJUNGNA I HELSINGBORG VID H. K. H. KRONPRINSENS
ÅTERKOMST FRÅN DESS UTRIKES RESA 1822. (Lund, Berglingska tryckeriet, 1822). Tegnér
citeras i S…, TILL H. M. DROTTNINGEN, D. 14 MARS 1857. Vid Stads-husets i Wisby
Invign-ings-fest. (Visby, Theodor Norrby, 1857); TILL H. M. DROTTNINGEN PÅ JOSEFINA-DAGEN 1857. I UNDERDÅNIGHET AF SÄRÖ BADGÄSTER. (Göteborg, Hedlund & Lindskog, 1857).
I en tillfällesskrift med den ödmjuka titeln Försök till en sång berör översten och kulturmångsysslaren Carl Gustaf Nordforss dessa teman med en särskilt dramatisk förmåga. Han börjar med att beskriva själva friarresan. Vid denna hade kronprins Oscar varit lika ”kraftfull, modig och varm, som de hjältar han följer i spåren”. Men till skillnad från tidigare hjältar ”erövrade [han] dock ej land och städer men hjärtan”.334
Nordforss går därefter vidare till att beskriva Josefinas avfärd mot Sverige, och det är den enda gången han egentligen berör hennes bakgrund. Hennes he-mort görs vag och benämns bara som ett gråtande ”Teutonia”. Denna svävande beskrivning är dock tydligare än de flesta andra tillfällesförfattares benämningar av Josefinas härkomst, där hon helt enkelt beskrivs komma från ”söder”.335
Först vid Josefinas bortgång återfinns en något tydligare precisering av hennes hemland. I trycket Drottning Josefinas sagodrapa berättar den anonyma författaren förvisso diffust att hon är ”en tropisk telning” av hjältestam, men tillägger mer konkret att hon som barn sprang ”i Monzas lunder och vid Isars stränder” – platser som går att finna på en karta.336
Josefinas hemland nämns alltså inte uttryckligen i tillfällesskrifterna. Hon var prinsessa av Eichstätt och hertiginna av Leuchtenberg, och dessa små fursten-dömen låg i Bayern där hennes morfar regerade. Hon var dessutom hertiginna av Galleria och prinsessa av Bologna. Istället för att koppla Josefina till dessa kallar Nordforss hennes hemland för Teutonia, ett historiskt begrepp som i olika sammanhang använts för Centraleuropa.337 Men han gör också Josefinas bakgrund anpassningsbar genom att beskriva henne som en blomma som kan lyftas upp och planteras om någon annanstans, när han berättar hur hon var ”lik den skönaste ros som tjusade parken men utav vårdarens hand uti andra parker förflyttas”.338
I en tillfällesskrift av en anonym författare, tryckt i Fahlu Tidning, användes plantmetaforen för att ge Josefina och Oscar en likartad bakgrund. Författaren säger till Oscar att dennes hustru är ”som du, en söderns planta lik” när ”hon flyt-tad blev till svenska jorden” och att hon liksom honom trivs i Sverige. Författaren lägger betoningen på att de båda kom till Sverige som unga, att Josefina liksom
334 Nordforss 1827.
335 Nordforss 1827. För mer om användning av begreppet Teutonia för tyskättade prinsessor, se Purdue, A. W., ”Queen Adelaide: malign influence or consort maligned?” i Orr, Clarissa Campbell (red.),
Queenship in Britain 1660–1837: royal patronage, court culture and dynastic politics, Manchester
University Press, Manchester, 2002, s. 267–287. 336 -s., DROTTNING JOSEFINAS SAGODRAPA. 337 Rotbain ”Josefina, drottning” 2018.
Oscar ”i livets första vår” sträckte ”sin rot till fjällens dalar”.339 Därmed verkar det viktigt dels att de kommit till Sverige som unga, dels att deras berättelser är lika. I Nordforss dikt, såväl som många andra tillfällesskrifter, användes ett hjälte-tema för att beskriva Josefinas härstamning. Josefinas far, Eugène de Beauharnais, var liksom Oscars far inte av kunglig börd utan framställs som en krigshjälte som på egna meriter avancerat. I dikten i Fahlu Tidning användes hjältesymboliken dessutom för att binda samman Oscar och Josefina. Den anonyme författaren ger dem en gemensam bakgrund, och menar att Sverige är tryggat för framtiden. Tronen ska aldrig mer kunna kuvas av stormar eftersom ”dess gamla krona bäres opp av tvenne hjältars knutna ätter”. Detta förtydligades ytterligare genom att förklara att ”Karl Johan lever i Oscar och Eugen i Josefina”. De manliga hjälte-linjerna lever vidare i kronprinsparet, vilket garanterar rikets trygghet.340
Den bakgrund som Josefina nästan uteslutande tillskrivs är med andra ord den diffusa södern samt hennes fädernelinje. På mödernet kom Josefina istället från en av Europas äldsta fursteätter, Wittelsbach, och hade dessutom påbrå från Vasaätten. Detta är nästan helt osynligt i tillfällestrycken. Före Josefinas ankomst gavs ett tryck ut som tydligt redogör för hennes släktskap till Vasaätten och Gustav Vasa själv.341 Från hennes tid i Sverige har jag däremot bara hittat ett enda exempel där hon personligen knyts till Vasaätten. I denna skrift kallas den då åldrade änkedrottningen för ”hjältars dotter, Vasaättling”.342 Inte heller några andra mer generella hyllningar av Josefinas kungliga arv förekommer. Tillfällesförfattarna lägger klart tyngden vid Josefina som dotter till en hjältefar och inte en dynastisk mor.
Efter beskrivningarna av kronprinsparet som sydliga plantor låter Nordforss den varma sagolika dekoren ersättas av ett kargt sceneri. Diktens Josefina uppfylls ”av de mest allvarliga tankar” då hon närmar sig ”männers och bragders hem” och de svenskarna klippornas ”manliga” min. Det som beskrivs är en nervös prinsessa som inser innebörden av sin resa och förväntningarna på henne. Prin-sessan närmar sig det land som enligt Nordforss störtat tyranner och där nu en hjälte för människors rätt och frihet är kung. Nordforss berättar att denna hjälte har en son, och diktens Josefina inser att
339 Wid Tidningen om H. K. H. Kronprinsens och H. K. H. Kronprinsessans höga Biläger. (Fahlu Tidning n:o27, onsdagen den 2 Juli 1823).
340 Wid Tidningen om H. K. H. Kronprinsens och H. K. H. Kronprinsessans höga Biläger 1823. Samma tema kan också ses i FREYAS HÖGTID, PROLOG i En Akt. (Stockholm, 1825, Olof Grahn). 341 Hennes kongl. höghet kron-prinsessan Josephina Maximiliana Eugenia Napoleonas härkomst från det
kongl. wasa-huset. (Mariefred, tryckt hos Johan Fredrik Edman, 1823.) Trycket har en gång funnits
på UUB, men går nu inte att hitta.
342 S…, Till HENNES KONGLIGA MAJESTÄT ENKE-DROTTNINGEN, då OSCARS-STENEN
Här han andas, den prins, som, älskvärd, manlig och själsstor föddes för Skandiens lycka och min, och vid vilken allena hela min själ är oupplösligt fäst, och hela mitt öde343
Diktens Josefina ber sedan till Gud att hon ska bli värdig ”att göra hans [Oscars] lycka” och värdig det rum dit Gud nu lyfter henne, och att hennes själ ska bli lika upphöjd som hennes öde. Skandinaviens ängel svarar henne att det är möjligt men att allt beror på hennes själv. Hon måste själv våga vara stor, och diktens Josefina svarar att hon vågar.344
Även om diktens Josefina samtalar med Skandinaviens ängel framställer sce-nen mänskliga och trovärdiga känslor hos en 16-årig prinsessa. Varken ängeln eller diktens Josefina förutsätter att hon kommer att lyckas. Att leva upp till förväntningarna är inte något Josefina gör per automatik utan genom sina egna insatser. Diktens Josefina ifrågasätter sin egen förmåga och ängeln understryker att ”allt beror på dig själv”. En monarki av Guds nåde styrd av fullkomliga kungligheter tycks vara långt borta. Josefina gör sig själv värdig sin position liksom hon gör sig svensk.
Det är värt att notera de maskulina beskrivningarna av Sverige och svenskarna. Nordforss talar om Sverige som ”männers och bragders hem” där den manliga prinsen väntar, och inte minst de svenska klipporna med manlig min. I den patriotiska diskursen under 1800-talet var det inte ovanligt att beskriva Sverige och dess natur som manlig, framför allt berg och klippor.345 Någon metaforisk sammansmältning mellan den kvinnliga och den manliga naturen har däremot inte påvisats i tidigare forskning, och i Nordforss skrift förekommer inte heller skildringar av det slaget. Likväl vilar det en sensualism över hans naturbeskriv-ningar. Han berättar om hur sommarens rika dräkt har ”lägrat jorden” och utsöndrar ”balsamlukt”, om ”böljans kyssar”, vindens ”viskning i dallrande löv” och det ”lena behaget av fåglars sång”.346 Nordforss beskriver hur det vid Josefinas ankomst finns en ”brusande fröjd uti skarornas själ, på skarornas tunga” när prinsessan sluts ”i kärlekens famn”.347
Efter det varma mottagandet skildrar Nordforss hur kungaparet, Karl XIV Johan och Désirée, tillsammans med Oscar och Josefina söker sig en mer privat plats bortom folkets blickar. Där kan de ”lämna sig fritt åt hjärtats ljuvaste
käns-343 Nordforss 1827. 344 Nordforss 1827. 345 Enefalk 2018 s. 112–114. 346 Enefalk 2008 s. 112–114. 347 Nordforss 1827.
lor” och ”den unga, den sköna, nykomna bruden” kan vila ”som hon är van, uti hjältars och konungars boning”.348
Äktenskapet beskrivs knyta undersåtarna närmare kronprinsparet – och närmare varandra. Nordforss berättar hur förälskade par identifierar sig med Oscar och Josefina och delar deras kärlek. Unga par i parkerna tänker inte bara på den egen lyckan som uppfyller deras hjärtan, utan även på Josefina och Oscar. Nordforss skildrar dessutom hur något som kan förstås som de ömma, förälskade parens motpol – de hårt arbetade karlarna klädda i vikingametaforer – även de fylls av glädje över kronprinsparet. ”Desse kraftfulla män” som är ”starka som kämpar i Valhall” kastar ”för dagen hammarn, yxan, seglen och plogen” för att hastigt samlas. Tillsammans leker de ”karlalek”, sjunger om ”bragder och älskog” och skålar i ”skummande horn för Josefina och Oscar”.349
Det särskilt intressanta i Nordforss beskrivning av hur folket tar del av bröl-lopsglädjen är inte de olika grupper som stämmer in, utan hur folket enas och förenas i glädjen. När han skildrar Josefinas ankomst menar han att ”dessa tusende skådares blick och lyckliga suckar, allt är förent till ett enda sällhetsönskande väsen, till en gemensam bön för henne”. När Nordforss når själva vigselstunden menar han att
Allas väsen är glädje och frid, och alla i famnen
sluta varann, som broder en broder, som syster en syster kärlek till fosterlandet och kärlek till konungahuset sammansmält sig till ett uti alla de skandiska hjärtan350
Josefinas ankomst framställdes i sin samtid nästan som en saga. Berättelsen om hennes ankomst, ungdomen och våren skulle inte vissna utan vara ett återkom-mande tema som skapar en slags mytologi kring henne.351
Vid jubiléet av Josefinas 50 år i Sverige tillägnades hon en dikt av Svenska Akademien, där författaren minns tillbaka på hennes ankomst och förhoppning-arna som då funnits, och jämför detta med hur hennes tid i Sverige faktiskt blev. Det berättas hur ”vi” i Josefina sett ”en söderns ros” som i sin vår och ungdom flyttades ”till vår nord”. Författaren minns hur de första svenska ord hon hördes tala var bröllopseden hon svor sin ”älskling”. Sedan bekräftas att hon faktiskt blev
348 Nordforss 1827. 349 Nordforss 1827. 350 Nordforss 1827.
351 Exempelvis är Josefina en ersättning för våren som värmer landet, se Wid H. M. DROTTNINGENS
och DEN YNGRE KONGL. FAMILJENS Ankomst till Westerås Den 31 Januari 1845. (Västerås,
D. Torsell). Josefina beskrivs ha kommit som ”en fe från sagornas land”, se 13 Juni 1823–13
Juni 1873, TILL H. M. ENKEDROTTNINGEN PÅ FEMTIONDE ÅRSDAGEN AF HENNES ANKOMST TILL SVERIGE. (Stockholm, 1873, J. W. Svenssons boktryckeri).
”vad skalden drömt, vad Norden velat”. Hon ”led vår sorg”, delade vår glädje och ”blev så svensk som någon infödd var”.352
Josefina förklaras därmed inte svensk av naturen. Istället delar hon svensk-arnas glädje och sorg och blev därmed lika svensk som de som fötts i landet. Josefina blev svensk i tillfällestrycken genom att framställa hur hon själv gjorde
sig svensk. Ansatser till svenskhet kan också ses i tillfällestryck från Josefinas
första tid i Sverige. I den tidigare nämnda anonyma dikten från Fahlu Tidning kopplar författaren svenskheten till språket, och menar att Josefina förstår ”svears lynne” eftersom hon tillsammans med Oscar talar ”deras språk”.353 Författaren förklarar alltså inte bara att Josefina kan tala svenska, utan att det är det språk hon och maken talar med varandra.
I Drottning Josefinas sagodrapa berättas om hennes resa till sina hemtrakter några år före sin bortgång. Med tacksamhet understryks att Josefina på ålderns höst inte stannade i sitt barndomshem utan återvände till Sverige. Detta förklaras genom hennes kärlek till Stockholm, för trots all söderns skönhet glömde hon aldrig ”Birgers stad och strand”. Författaren menar att Stockholm var hennes första anhalt i Sverige, att ”där byggde hon sig ju familjehärden”, och tillägger att det kanske var där hon blev mest älskad på jorden. Josefina förklaras därmed inte bara svensk utan har dessutom tendenser till en regional identitet som stock-holmare. Möjligen som ett eko från Richard Dybecks blivande nationalsång, som börjat spridas i tryckt form ett decennium tidigare, menar författaren att Josefina ville ”dö i höga Norden”.354