I representationen av Sofia Magdalena diskuterades i stor utsträckning hennes bakgrund. Till viss del handlade tillfällestrycken om hennes danskhet och
svensk-264 Se exempelvis Alm 2002 s. 15–35.
265 Wallenstråle, Martin Georg, GÖTHEBORGS FÄGNAD VID DERAS KONGLIGA HÖGHETERS […] (Göteborg).
het, vilket jag redogör för i slutet av detta avsnitt. Det allra tydligaste ämnet, framför allt i samband med hennes ankomst och vigsel, var dock den historiska relationen mellan Sverige och Danmark. Min utgångspunkt i analysen av detta ämne är ett särskilt belysande tillfällestryck skrivet av Georg Martin Wallenstrå-le, rektor vid kungliga gymnasiet i Göteborg och tillika adlad hovpredikant.266
Efter de sedvanliga glädjeyttringarna diskuterar Wallenstråle relationen mellan Sverige och Danmark och väljer att tona ner den mångåriga konflikten. Han menar att länderna trots ”all fientlighet” och väpnade konflikter aldrig har ”syftat på varandras undergång”. Wallenstråle framhåller istället att man odlat vänskap och släktskap genom att byta prinsessor med varandra, och menar att ”vår forntid tindrar än” av dem ”som lyckligt parar hop båd folk och kungahus”.267
Prinsessor förklaras vara det kitt som höll samman rikena i vänskap istället för krig, och Wallenstråle menar att Gud nu åter ”till sämja knuter hop vårt och vår grannes land” genom Sofia Magdalena. Wallenstråle hävdar dessutom att det inte bara är de svenska och danska kungahusen som har gemensamma band utan att även de svenska och danska folken delar en gemensam bakgrund. Han förklarar att folken är ”Götska fosterbröder” som tillsammans varit vikingar som väsnats i Europa. Enligt Wallenstråle är svenskar och danskar två folk av samma blod som av naturen skapats att vara ”grannar och vänner”.268 Syftet tycks därmed vara att revidera bilden av länderna som fiender och istället upplysa eller påminna om ländernas gemenskap, framför allt på folklig nivå.
Flera författare gav tyngd åt sina argument om rikenas förbrödring genom att peka på uråldriga blodsband mellan Danmarks och Sveriges kungahus. Wallestråle berättar att Oden var stamfar till både det danska och svenska kungahuset ge-nom sina söner, den första danske kungen Sköld och den första svenske kungen Yngve. Han följer regentlängderna från mytologi till sagokungar och slutligen till historiska kungar. Hållpunkterna är de kungar och prinsar som gift sig med en prinsessa från det andra riket, och Wallenstråle återkommer till hur lyckade dessa äktenskap varit.269
Föreningen mellan Sofia Magdalena och kronprins Gustav blir i Wallenstråles dikt en länk i en lång kedja. Samtidigt gör fokus på den historiska dansk-svenska relationen och tidigare äktenskap att Sofia Magdalena och Gustav blir bitvis
266 Wallenstråle.
267 Wallenstråle. I en dikt uttrycks till och med en längtan om att åter få förena länderna, och beskriv-er hoppfulla ögonkast som riktats mot Öresund se, Schvedin, Johan, DÅ DERAS KONGLIGA HÖGHETER […] (Västerås, Johan, Laur. Horrn, kongl. Gymn. Och consist. Boktr., 1766). 268 Wallenstråle.
269 Wallenstråle. Liknande mytologisering finns också i Öhrwall, Bengt, Underdånige Tankar wid
anonyma och opersonliga. Det är inte berättelsen om deras förening som tar plats i tillfällestrycken, utan Danmarks och Sveriges förening.270
Wallenstråle vandrar i sin skrift från Sköld och Yngve och deras hustrur vidare genom alla svensk-danska kungliga äktenskap fram till samtiden. Den danska prinsessa som får mest uppmärksamhet är den senaste: Ulrika Eleonora. Wallenstråle berättar hur detta senaste äktenskap hade förbytt krig i fred, och att länderna som tidigare agerat som vilddjur blev som lamm. Han förklarar att där Karl XI och Ulrika Eleonora ”tillsammans gingo fram, där måste hatet vika” för när man såg dem ”smältes allas bröst tillsammans uti ett”.
Det Wallenstråle vill förmedla med berättelsen om Ulrika Eleonora och Karl XI är att detta äktenskap skapade en stabil fred och förenade länderna – med indikationen att detta kunde vara möjligt igen. Wallenstråle skapar en uråldrig kontinuitet i vilken han tonar ner de två huvudpersonerna och placerar deras relation i en lång linje av andra äktenskap. Kontinuiteten understryks genom att han förklarar att valet av kronprinsens hustru gått till som brukligt. Wallenst-råle säger till kronprins Gustav att ”du sökte och du fann, på dina fäders sätt, en utvald sköldemö av danska kungars ätt”, och att detta äktenskap liksom de tidigare ska resultera i fred.271
Sofia Magdalena framställdes, i likhet med Lovisa Ulrika, vid några enstaka tillfällen som en ny Ulrika Eleonora.272 I Sofia Magdalenas fall var referensen bara till den första drottningen med detta namn, hennes landsmaninna Ulrika Eleonora av Danmark. Vid ankomsten menar en anonym författare att ”vi Ulrika Eleonora i sin ättling återfår”.273 Redan före Sofia Magdalenas ankomst skrevs en födelsedagsskrift till henne, i vilken egentligen Ulrika Eleonora av Danmark står i centrum. Signaturen A.E.U. beskriver den forna drottningens storhet och uttrycker förhoppning om att Sofia Magdalena ska följa i hennes spår, så att riket blir lika lyckligt som det varit då.274
Några författare väljer att hylla den nya alliansen genom att istället påminna om att tidigare relationer mellan länderna inte alltid varit goda. Adjunkten och vice matematiklektorn vid Gävle gymnasium, Gabriel Tybelius, tillägnar
270 Det finns enstaka dynastiska referenser, se exempelvis EN GAMMAL, AF ET MANUSCRIPT
UTDRAGEN, PROPHETIA, LÄMPELIG TIL 1766. (Stockholm, kongl tryckeriet, 1766).
271 Wallenstråle. Ulrika Eleonora nämns också i Borg, Lars Anton, Då Hennes Kongl. Höghets
CRON-PRINSESSAN SOPHIA MAGDALENA, Boren ARF PRINSESSA […] (Lund); Öhrwall.
Kopplingar till både Lovisa Ulrika och Ulrika Eleonora i A. E. U., PÅ HENNES KONGLIGA
HÖGHETS CRON-PRINCESSANS […] (Karlstad, Carl Diedrich Schmidt, Ven. Consist. Och
kongl. Gymn. Coktryckare, 1766); Älf, Samuel, UNDERDÅNIGT TAL, VID HANS KONGL.
HÖGHETS […] (Biörckegrens änka). Temat om enighet kan också ses i Underdånigt Fägne-Qwäde.
(Stockholm, Carl Stolpe, 1766). Borg [1766]. 272 Se föregående not.
273 Underdånigt Fägne-Qwäde. (Stockholm, Carl Stolpe, 1766). 274 A.E.U. 1766.
sin bröllopsdikt inte bara brudparet utan också Gustav Vasa. Tybelius berättar hur kronprins Gustavs namne och förfader gjorde Sverige fritt från den hemske kung Kristian. Tybelius tar upp exempel på den tidigare dåliga relationen mellan länderna, men tillägger att rikena inte längre orkar vara osams. Istället har Sofia Magdalena ”försont vår harm på Margareta”.275 Sofia Magdalena görs här till en slags förlikning: vad ont länderna tidigare gjort mot varandra kunde gottgöras genom henne. Det är antagligen inte heller en slump att hon ställs mot en annan kvinna, Margareta, där den ena förstör och den andra försonar.
I ett tillfällestryck med titeln En gammal av ett manuskript utdragen profetia,
lämpelig till 1766, behandlas samma ämne. I skriften möter Gustav Vasa en
eremit, och får av denna veta att Kalmarunionen för evigt var upplöst. Istället spås ”mången annan kär förening” varav den bästa ska ske om 250 år. Eremiten berättar för Gustav Vasa hur denna bryter ett olycksband och hur en annan Gustav senare ska knyta samman Norden ”i vänskap”. Knutmetaforen överförs därefter från de båda kungarna till kungliga kvinnor, och eremiten menar att svärdet ska lösa upp ”Margaretas gordske knut” medan Sofia Magdalenas nya knut ger oss ”om evig sämja hopp”.276
Sofia Magdalenas ankomst till Sverige förklarades alltså av den anonyma författaren inte vara en slump eller ett politiskt beslut: redan när unionen mel-lan Danmark och Sverige upplöstes så fanns vetskapen, hos diktens eremit, om att länderna åter skulle enas, men på ett annat sätt. Berättelsen inger trygghet; de 250 år av återkommande krig sen unionsupplösningen var förutbestämd att lösas genom Sofia Magdalena.
Som nämndes inledningsvis i detta avsnitt finns exempel där det snarare är Sofia Magdalenas främlingskap och svenskhet som diskuteras. I tidningen
Göteborgske spionen, som Bengt Öhrwall började ge ut samma år som bröllopet,
ägnades hela nummer 41 åt en hyllningsdikt till kronprinsparet. Öhrwall gestaltar inte idel glädje utan talar om prinsessans bekymmer i övergången från ett folk till ett annat. Han menar att Sofia Magdalena är ”danskars ögnasten” och att det således måste ha ”kosta[t] på ditt hjärta att med din bortgång dina smärta”, särskilt eftersom Öhrwall konstaterar att ”man vet du älskar var och en”. Men han förklarar att om Sofia Magdalena bara kunde se in i ”våra” hjärtan skulle hon erfara att hon ”uti vart enda låge”.277
275 Tybelius, Gabriel G., Underdånigt Minne Af Konung GUSTAF Den Förstes […] (Gävle, Ernst Peter Sundqvist).
276 EN GAMMAL, AF ET MANUSCRIPT UTDRAGEN, PROPHETIA, LÄMPELIG TIL 1766. (Stockholm, kongl tryckeriet, 1766). Den antika referensen till en gordisk knut förklaras i en fotnot. Formuleringen om att gå som tvenne bröder tycks snarare eka föreställningar om den messianska tiden, vilket också rimmar med framställningen av att alla vilddjur blev som lamm under Karl XI och Ulrika Eleonoras tid.
Sofia Magdalenas övergång från dansk till svensk dramatiseras än mer i topolo-gen Abraham Abrahamsson Hülpers dikt där han menar att det är ”för vår skull” hon måste ”sin släkt och folk försaka” och att det är ”ömt att hon för oss skall födslobyggden lämna”. Hülpers berättar däremot att ”hon går dock oförskräckt, ej räddes böljors hot”.278 I dikten framställs hur Sofia Magdalena nödgas offra sitt hem och sitt folk för det svenska folkets skull. Hon beskrivs göra det orädd och Öresunds tämligen ofarliga vatten får symbolisera en allvarsam övergång.
Genom att hävda att Sofia Magdalena älskar varje enskild dansk, och att hon finns i varje svenskt hjärta, skapades en personlig relation mellan henne och de båda folken. Hennes svenskhet tycks skapas genom den uppoffringen hon är beredd att göra, vilken är för svenskarnas skull. Georg Martin Wallenstråle, som ägnat mycket av sin skrift till att beskriva ländernas förening, framställer på ett mer uttalat sätt än Öhrwall och Hülpers hur Sofia Magdalena inte bara går från Danmark till Sverige, utan också från att vara dansk till att bli svensk. När Wallenstråle ber Sofia Magdalena att få ”dig vår egen kalla” så menar han att hon ”tycks svara oss att du svensk hjärta bar ifrån den första stund du Sverige ämnad var”. Han tillägger att eftersom det var längesen hon fick veta ”Gustavs val” av henne, så gläds hon säkert nu åt att ”alldeles svensk få heta”.
Wallenstråle förklarar alltså att Sofia Magdalena varit svensk ända sedan kronprinsen valde henne till brud två decennier tidigare, då de båda var fyra år gamla. Därför menar Wallenstråle att hon nu gläds att få komma till Sverige och bli ”alldeles svensk”. Begreppet ”alldeles svensk” användes också vid – och tycks ha myntats till – Lovisa Ulrikas ankomst ett par decennier tidigare.279
Det finns exempel där Sofia Magdalena tillskrivs en mer aktiv roll i sitt för-svenskande. Carl Magnus Sparrschiöld menar att Sofia Magdalena enligt Guds beslut föddes att bli svensk, men att hon genom dygd och nåd därtill ”vunnit Sverige”.280 I dikten Underdånigt Fägne-Qväde, skriven av en anonym författare, är utgångspunkten inte att Sofia Magdalena redan finns i alla svenskars hjärtan. Författaren hälsar istället prinsessan välkommen ”att intaga allas bröst”. Därtill
278 Hülpers, Abraham Abrahamson, Då Hans Kongl. Höghet/ Sweriges Rikes Cron-Prints GUSTAV,
Tillika med Hennes Kongl. Höghet/ Cron-Prinsessan SOPHIA MAGDALENA […] (Västerås, Johan.
Laur. Horrn, kongl. Gymn. Och consist. Boktr., 1766). 279 Wallenstråle. Jämför med Hülpers 1766; Öhrwall, 1766.
280 Sparrschiöld, Carl Magnus, VID HÄNNES KONGLIGA HÖGHETS KRON-PRINSESSANS
SOPHIÆ MAGDALENÆ NAMNS-DAG […] (Stockholm, Lars Salvius, 1767). Vid kröningen
1772 sägs att hon ”Födder åt oss i Danmark att vara i Sverige”, se Zellinger, Olof, Frögde-Rop I
Norden, Wid HANS Kongl. Maj:ts, Konung GUSTAF Den Tredjes […] (Stockholm, Wennberg och
Nordström, 1772). I viss kontrast talas om hennes ”Oldenburgska hjärta”, se Nymanson, Nils Jacob, TIL ÅMINNELSE DERAF, AT HENNES KONGL. HÖGHET […] (Stockholm, Lorens Ludvig Grefing).
ställer författaren upp premisserna för hur hon ska bli älskad: hon ska vara som Ulrika Eleonora och uppfylla hennes dygder.281