Rikshushållet – där en gudomlig kungamakt vakat över sina undersåtar som två omhändertagande men lydnadskrävande föräldrar – förändrades under min undersökningsperiod. Rikshushållet kan sägas bli en riksfamilj. Med monarkins förborgerligande gick kungaparet från att vara folkets föräldrar till att vara ideala förebilder; perfekta exempel på moder- och faderskap att eftersträva och känna igen sig i. Medialiseringen kunde tillgängliggöra denna förståelse och flytta den
till undersåtarnas hem, vilket gav en upplevelse av en mer personlig relation till kungligheterna. Det blev svårt att hålla kungligheterna kvar på ett gudomligt plan och istället blev de förebilder snarare än skrämmande föräldrar i en av Gud bestämd världsordning.
Övergången från ett rikshushåll till en riksfamilj påverkade framställningen av drottningen och hennes funktion i monarkin och samhället. I rikshushållet var drottningen kungens arbetspartner, jämlik i värdighet om än inte i formell maktutövning. Som folkets mor i rikshushållet förväntades hon agera för deras välfärd både genom välgörenhet och genom att mildra riksfaderns vrede mot dem. I den ideala borgerliga familjen var fokus på en idealiserad kvinnlighet, och moderlighet för de egna barnen.
Med den idealiserade kvinnligheten blev drottningen en förebild för rikets kvinnor. Historikern Catherine Brice menar att det just i samband med fram-växten av de moderna monarkierna blev möjligt, och för första gången önskvärt från kungahusens sida, för rikets kvinnor att identifiera sig med drottningen.416
Denna idé kan måhända nyanseras. Identifikation med drottningen finns i alla tider, men ser olika ut. Drottningen var under hela min undersökningsperiod
könets krona, men innebörden av detta förändrades när författare återanvände
och vidareutvecklade begrepp och idéer. Drottningen var rikets främsta kvinna, men först i undersökningen senare del ska och kan kvinnor eftersträva att följa hennes (likväl ouppnåeliga) exempel.
Den centrala förändringslinjen går mellan Josefina och de tre andra drott-ningarna. Även i tidigare forskning har visats att den stora skiljelinjen i mo-narkins roll i samhället och dess representation går mellan ancien régime och medborgarmonarki. Däremot är det anmärkningsvärt att representationen av de tre tidigare drottningarna tycks påverkas så lite av skiftande politiska styren. Det går sällan att tillskriva representationen av drottningarna element som specifikt kan knytas till monarkins politiska förutsättningar, vare sig under stormaktsenväldet, frihetstidens rådsvälde eller den gustavianska absolutismen. Istället framträder en stark kontinuitet i representationen av drottningarna. En av dessa är nödvändigheten att integrera och förankra drottningen i monarkin. Utgångspunkten för hur detta görs har också stora likheter över tid. En annan central kontinuitet som framkommit i denna avhandling är moderskapet. Det är genom hela undersökningen en av de mest vitala skildringarna av drottningen, samtidigt som den justeras till samhällsutvecklingen och nya ideal, och därmed tar sig skilda uttryck över tid. Det som i första hand orsakar förändring i repre-sentationen av drottningarna i tillfällestrycken är med andra ord inte enskilda
416 Brice, Catherine, ”Queen Margherita (1851–1926): ’The Only Man in the House of Savoy’” i Schulte, Regina (red.), The body of the queen: gender and rule in the courtly world, 1500–2000, Berghahn Books, New York, 2005, s. 206.
politiska styrelseskick. Istället menar jag att det finns två viktiga faktorer som ger de större variationerna i representationen: dels drottningens individuella förutsättningar, dels de stora samhällsförändringarna som går bortom enskilda politiska maktskiften.
Att drottningarnas individuella förutsättningar hade ett väsentligt inflytan-de kan ses genom att representationen bygginflytan-des kring individanpassainflytan-de teman. Varje drottning hade, trots många gemensamma teman, egna tydliga ledord. Något generaliserat kan sägas att Ulrika Eleonoras representation byggdes kring fromhet, Lovisa Ulrikas kring vitterhet, och Josefinas kring kvinnlighet. En möjlig förklaring till att drottningen gavs karaktäristiska ledord och berättelser är att tillfällestryckens dialogicitet gjorde att ett begrepp brukades, upprepades och i någon mån blev standardiserade. Därmed skapades en distinkt image för den enskilda drottningen, som inte stod i konkurrens med den övergripande kontinuiteten mellan drottninggenerationerna.
Tillfällesförfattarna kunde alltså inte säga vad som helst, utan representatio-nen behövde reflektera drottningens individuella förutsättningar. Det tydliggörs framför allt i samband med Lovisa Ulrikas statskuppförsök, där produktionen av tillfällestryck upphörde för att sedan långsamt återkomma. Situationen var så känslig att det till synes inte gick att säga någonting alls. En liknande tystnad framträdde under långa perioder hos Sofia Magdalena. Till skillnad från de andra drottningarna har Sofia Magdalena inte något ledord och det finns ingen distinkt och återkommande berättelse om henne. Det visar på att det var svårt att skapa en tydlig bild av en otydlig och anonym drottning.
Förståelsen av drottningen som en blank projektionsyta för representation – en slags marmorbyster – bör antagligen nyanseras. Ovanstående resonemang tyder på att representationen av drottningarna var mer personbundet. Detta kan bottna i Burkes resonemang om att representationen behövde vara förankrad i undersåtarnas förståelse av verkligheten. En representation som sipprade utanför dialogens gränser riskerade istället att få negativa konsekvenser. Då var en anonym representation, eller ingen representation alls, bättre.
De stora omvandlingarna som skedde runt sekelskiftet 1800 var, tillsammans med de individuella förutsättningarna, centrala påverkansfaktorer på represen-tationen av drottningen. De enskilda politiska maktskiftena under 1600- och 1700-talen tycks däremot inte vara betydande för representationen av monarkin. Istället är det mer genomgripande processer som sekularisering, förborgerligande och medialsiering som skapar förändring.
Andra forskare har hävdat att föreställningen om monarkin under frihetstiden på många sätt var beständig och att monarkins försvagade position inte i större
utsträckning speglades i representationen.417 Mitt resultat stärker men utvecklar också denna konklusion. Politiska system förändras – men monarkin är ett sys-tem bortom enskilda politiska styren och maktförskjutningar. Monarkin har en kontinuitet som bygger på andra, mer svårrubbade värden. I representationen av drottningen skapas ett värde bortom den renodlade politiska strukturen, och detta kan förklara den starka kontinuitet som inte tycks påverkas av det aktuella politiska styret. Det förefaller som om drottningen sågs som en tillgång för na-tionen och samhället snarare än en representant för monarkin. Paralleller finns till dagens monarkier, vars existensberättigande ibland tycks svårförklarat men vars existens är tämligen ohotad. Monarkins existensberättigande är förankrat bortom det enskilda politiska styret.