I Piteå kommun, som i många andra kommuner är den tid förbi då okvalifice-rade, i detta sammanhang i betydelsen utan formell utbildning, personer kan få anställning. Idag är för de flesta yrkesgrupper minimikravet inom kommu-nal verksamhet att den som skall rekryteras har gymnasial utbildning. Trots det verkade det ändå finnas kvar personer från 1970-talet då många män och kvinnor fick anställning inom kommunens äldre- och barnomsorgsverksam-het utan formell utbildning. Personalchefen berättar:
”…då fanns ju ingen hemtjänst i den bemärkelsen vi har idag. Då var det grannar som hade tagit på sig att sköta om någon som var sjuk. Det var hemmafruar som hade det som extraknäck egentligen…de kände inte varann på något sätt, den gick dit och skötte om den och så skrev de hur mycket tid de hade använt för det.
Så det var väl först i mitten av sjuttiotalet som man började göra grupper av det och de fick en lokal som de kunde träffas i, och då blev det ett yrke.”
Som en följd av den professionaliseringsvåg som sedan en tid sköljt över kommunal verksamhet hade flera yrkesgrupper getts möjlighet att dels valide-ra sina kunskaper och kompetenser inom sitt arbetsområde, dels läsa in på-fordrade kurser för att på så sätt utbildningsmässigt höja den formella kompe-tensnivån. Detta hade främst skett inom kommunal verksamhet med vård-biträden och förskolepersonal som på detta sätt validerats och utbildats till en nivå som undersköterskor och barnskötare. Dessa satsningar kan ses i ljuset av dels den tilltagande professionaliseringsgraden inom kommunal verksamhet, dels det legitimitetsbehov som i många avseenden finns för denna verksamhet (Forssell & Jansson 2000; Bergström 2002; Montin 2007). Det betyder att for-mell utbildning kan ses som en symbolisk markör för professionalisering, nå-got som skapar legitimitet för den kommunala verksamheten bland medbor-gare och brukare. Formell utbildning spelar på det sättet en viktig roll som symbolisk markör i de kommunala verksamheterna, något som inte på samma sätt uttrycktes hos de undersökta företagen. Detta kan främst förklaras utifrån den mediala bevakning en kommun är utsatt för men också utifrån alla utvär-derande brukare och avnämare som finns för de kommunala tjänsterna. Det behöver inte betyda att formell utbildning vid alla tillfällen värderas högre än t ex erfarenhet, men det symboliska värdet får inte underskattas.
Akademiskt utbildade personer är en efterfrågad grupp inom den sociala om-sorgen i Piteå kommun men på grund av begränsade resurser blev det i hög grad en ekonomisk fråga. En arbetsledare inom handikappomsorgen uttryckte en önskan om fler medarbetare med specialistkunskaper:
”De har gått högre utbildning, jag skulle vilja ha fler, det är väldigt roligt med dem som har en utbildning med sig, de är oerhört drivande och stimulerande, naturligtvis om det är rätt personer, med det de tillför, jag skulle nog faktiskt önska en mer specifik utbildning eller ett högre utbildningskrav till våra verk-samheter, så känner jag.”
Arbetsledaren ger i detta uttalande uttryck för två intressanta aspekter av be-hovet av akademisk utbildning i den verksamhet hon förestår. För det första handlar det om den kunskap dessa personer besitter, något som arbetsledaren menar tillför något i verksamheten. För det andra antyder hon också att dessa personer i högre grad är mer drivande och stimulerande i sitt sätt att arbeta, de har ett mer engagerat sätt. Till denna syn läggs ett förbehåll som handlar om att de egenskaper hon räknar upp inte i första hand skall kopplas till deras
akademiska skolning utan snarare handlar om egenskaper som vissa personer har. Detta bör alltså inte ensidigt tolkas som ett stereotypiskt uttalande om akademiskt utbildade personer som varande kreativa och engagerade yrkes-människor. Det kan istället ses som ett blandat uttryck för både föreställningar av detta slag men samtidigt en genuin önskan om mer specifik kunskap som i kombination med ett engagemang och initiativförmåga kan berika en verk-samhet med stort behov av fördjupning av kunskap och kompetens. Detta formuleras också i hennes funderingar och önskan om högre utbildningskrav för den verksamhet hon ansvarar för. Utifrån ett valideringsperspektiv är det-ta främst intressant med det-tanke på föreställningar om kopplingar mellan for-mell utbildning och till andra mer personliga egenskaper som engagemang och driv. Detta kan indikera att det finns en typ av validerad föreställning om vissas kunskaper och kompetenser, vilket kanske inte alltid finns angående andras. Dessa föreställningar behöver i verksamheten naturligtvis bli utvärde-rade mot faktisk kompetens men det intressanta kan vara i vilket avseende vissa föreställningar om kompetens kan vara uttryck för bedömningar och värderingar som i någon mening bortser från behovet av faktisk validering.
För fastighetsskötare och maskinister på Tekniska förvaltningen i Luleå kom-mun ses yrkesutbildning på gymnasienivå också som ett generellt minimikrav dock med visst tillägg. På frågan om man anställer de som kommer direkt från gymnasiet svarar den ansvarige arbetsledaren:
”Nej, helst att man har arbetat ett tag, det är ett ensamjobb. Det är mycket folk som kräver mycket, du måste ha den erfarenheten att du kanske måste säga nej också, man kan inte tillmötesgå allt och alla.”
Genomsnittsåldern bland nyanställda var enligt arbetsledaren inte under 40 år. Det betyder att man framför allt anställde personer som hade minst 20 års er-farenhet! Detta är intressant eftersom kopplingen mellan de kunskaper och kompetenser som dessa personer besitter och den yrkesutbildning dessa per-soner en gång för länge sedan genomgått knappast kan sägas vara tydlig, i be-tydelsen att den validering som formell utbildning står för inte är det centrala i detta fall. Det är snarare den långa erfarenheten som professionellt yrkesut-övande som står i centrum, i kombination med en allmän föreställning om vad livserfarenhet och ålder tillför i fråga om social förmåga. Det som är intressant i den kompetensförsörjningsstrategi som här ges uttryck för är att efterfrågade kunskaper och kompetenser inte i första hand ses som validerade genom den formella utbildningen, utan i högre grad efter en lång tid av förvärvsarbete inom det egna skrået. Det betyder inte att formell utbildning eller personlig
lämplighet är faktorer som är ointressanta, tvärtom, men det finns en syn på att en lång tid av yrkeserfarenhet har validerande effekter av de kunskaper och kompetenser som initialt förvärvats i yrkesutbildning och som sedan vida-reutvecklats i arbetslivet.