Ett horisontellt medieringsbegrepp

Den av Platon grundade synen att kropp och tanke är åtskilda, kan med utgångs-punkt i ovanstående redogörelse om samband mellan tal och handling inte anses giltig. Denna dualism, mellan å ena sidan själen och tänkandet och å andra sidan kroppen och dess aktiviteter, har enligt Marner och Örtegren (2003), lett till ett synsätt som betonar att det är i medvetandet och i språket som mening och bety-delse skapas, medan den beprövade erfarenheten och kroppens verksamhet har ansetts vara på en lägre nivå och mer betydelselös. Detta förhållningssätt, där språket sätts högst upp på stegen, kallar Marner och Örtegren för ett vertikalt medieringsbegrepp.

Att se det talade och skrivna språket som ett representationellt och kommuni-kativt medium som är fullt adekvat att ge uttryck åt allt människor vill kommu-nicera samt att redovisningar av handlingar är begränsade till enbart ord, innebär en alltför reducerad inställning till kommunikation, menar Goodwin (1999), Kress (2000) och Finnegan (2002). Från flera moderna traditioner inom det ling-vistiska området har poängterats att tal är handling, ”discourse is action” (Jones & Norris, 2005, s. 6). Med detta perspektiv på det talade och skrivna språket framhålls att fenomenet att säga något eller skriva något är en form av att göra något, vilket innebär att tal och social handling ses som oupplösligen relaterade till varandra. Tal- och skriftspråk ses därmed inte som en abstrakt kod, utan som verktyg för att realisera speciella sociala funktioner. Samtal mellan människor handlar i detta perspektiv inte endast om ord, meningar och text, utan är istället en fråga om social handling. Språkanvändning kan med detta synsätt ses som olika aktörers sätt att konstruera görande och varande i sina vardagliga liv (Jones & Norris). Ett sådant fokus på hur mening skapas är även framträdande i Halli-days (1973, 1994, 2004) ”systematic functional grammar” (se vidare under 3.3.4). Han använder sig av begreppet ”language as action” (Halliday, 2004, s. 30), med vilket han menar att ”language is as it is because of its function in social structu-re” (Halliday, 1973, s. 65). Ett sätt att problematisera relationen mellan tal och handling är dock att fokusera på människors sammansatta handlingar snarare än på deras tal i relation till handling. Därmed ser Jones och Norris (2005) det som mer lämpligt att använda sig av begreppet ”discourse in action” (s. 8). Den första frågan är då vad det är för handling som äger rum. Nästa fråga är vilken roll talet eller samtalet har i denna handling (Scollon, 2001; Jones & Norris, 2005). Trots att fokus ligger på att förklara hur handlingar tillsammans med andra materiella

och förhållningssätt samt hur dessa betydelser och förhållningssätt i sin tur ska-par, reproducerar och transformerar de handlingar som individer eller grupper utför i en given situation (Scollon, 2001; Jones & Norris, 2005), ser jag det som att det talade språket fortfarande i ovanstående perspektiv framställs som ett överordnat teckensystem, till vilket andra handlingar relateras, det vill säga högst upp på stegen i det vertikala medieringsbegreppet. Ett sådant perspektiv torde inte vara fruktbart i en studie av körledares sätt att uttrycka sig, där såväl icke-verbala som icke-verbala handlingar, enligt min mening, borde ses som likvärdiga.

Ett annat perspektiv är att en mångfald av resurser, i form av både kroppsliga, intellektuella och fysiska redskap, används av människor i konkreta praktiker i deras kommunikation och interaktion med varandra samt att flera av dessa re-surser används samtidigt och i samverkan med varandra (Goodwin, 1999; Cope & Kalantzis, 2000a; Kress, 2000; The New London Group, 2000; Kress, Jewitt, Ogborn & Tsatsarelis, 2001; Kress & van Leeuwen, 2001; Säljö, 2000, 2005; Fin-negan, 2002; Lemke, 2006). Mening skapas därmed inte endast eller ens huvud-sakligen genom språket, utan såväl fysiska som språkliga redskap fungerar som kulturella resurser genom vilka människan förhåller sig till och samspelar med omvärlden. Dessa redskap, vilka ses som oskiljaktiga och förutsättande varandra, bidrar till att färdigheter och kunskap kan leva vidare i samhället.

Utifrån ett sociokulturellt perspektiv poängterar Säljö (2005) att de resurser som finns såväl i det talade och skriftliga språket som i fysiska redskap (exempel-vis noter, telefoner, datorer, miniräknare och böcker) är människans allra vikti-gaste medierande redskap. Kroppsliga resurser som gester, blickar, mimik och kroppsspråk fyller också en funktion av mediering, men beskrivs i det sociokul-turella perspektivet mestadels i termer av ackompanjerande till språket, som tillhörande en första början till ”ett nytt slags interaktivitet” (Säljö, 2005, s. 85) hos våra förfäder eller som mer sofistikerade och strukturerade kommunika-tionssätt vid riter samt hos vissa yrkesgrupper. Säljö ser denna mimetiska3 kom-munikation som ett annat sätt att kommunicera med andra möjligheter, be-gränsningar och förutsättningar än vad det talade och skrivna språket ger. Visu-ella och handlingsbaserade former av representation kan därför göra det möjligt

3

Begreppet mimetisk används här för att benämna kroppsliga resurser utanför det talade språket

att uttrycka betydelser som är svåra att få fram via tal eller skrift (Marner & Ör-tegren, 2003). Mediering kan sålunda ske via en bild som åskådliggör rumsliga situationer, film som åskådliggör händelseförlopp samt kroppen som är nödvän-dig i hantverk och dans. Eisner (1982) menar dessutom att en del erfarenheter helt enkelt blir bättre uttryckta via vissa representationsformer än andra. Att använda sig av skilda former för representation kan uttryckas som att människan nyttjar skilda sätt att förstå sin omvärld (Eisner, 1982) eller som Rostvall och Selander (2008) uttrycker det, ”text och bild kan ses som två olika slags språkan-de” (s. 17). Eisner (1982) betonar dock att olika representationsformer ofta kom-bineras och interagerar med varandra samt att det inom var och en av de medie-rande formerna, såsom exempelvis musik, poesi eller dans, finns flera olika ”mo-des of treatment” (s. 56), det vill säga, flera ingående representationsformer.

Kress et al. (2001) går ett steg längre och framhåller att kommunikation alltid är ”inevitably multimodal” (s. 3), det vill säga, människan använder sig alltid av flera olika samtidigt förekommande representationsformer, eller teckensystem4 (”modes”) som Kress benämner dem, i kommunikationen med sin omgivning. Inget sammanhang kan existera genom användande av ett enda teckensystem, utan alla sammanhang och allt meningsskapande är multimodalt, även om ett teckensystem bland dessa kan dominera över de andra (Cope & Kalantzis, 2000a; Kress, 2000; The New London Group, 2000; Lemke, 2006). Därför ses inte tal- och skriftspråket ensamt som det centrala medierande redskapet vid skapande av mening (Kress, 2000; Kress et al., 2001; Kress & van Leeuwen, 2001).

Utifrån dessa multimodala synsätt blandas och samverkar såväl tal- och skrift-språk som kroppsliga teckensystem med materiella uttryck såsom bilder, teknis-ka apparaturer med flera resurser. Ordet multi- indikerar att det handlar om en mångfald av olika teckensystem samt att människan kan skapa mening på flera olika sätt samtidigt. Med modalitet5 menas att det i en kommunikation skapas meningserbjudanden via olika teckensystem. Genom att betona och belysa såväl användandet av bilder eller andra visuella hjälpmedel som språkliga tecken och kroppsligt handlande, visar ett multimodalt perspektiv därmed på en vidgad syn

4

”Modes” kan i översättning från engelska betyda såväl teckensystem som råmaterial. I förelig-gande avhandling används beteckningen teckensystem.

5

på kommunikation och meningsskapande (Kress et al., 2001). Det handlar inte om extra-lingvistiska former för kommunikation (Kress et al., 2001, s. 2; Filliet-taz, 2005, s.101; Burr, 2003), utan bilder såväl som kroppliga uttryckssätt ses som lika representativa som språket. Det språkliga kan till och med vara i bakgrunden samtidigt som något annat uttryckssätt är i förgrunden. Enligt Marner och Ör-tegren (2003) är det inte lämpligt att tala om icke-verbal kommunikation, då detta begrepp indikerar att det verbala språket förutsätts som centralt och andra medieringar som perifera. Det ena mediet upphäver i detta utvidgade synsätt inte det andra, utan de behövs alla i en multi- eller intermodalitet. Marner och Örteg-ren (2003) kallar detta förhållningssätt till kommunikation och lärande för ett horisontellt medieringsbegrepp, till skillnad mot det vertikalt/hierarkiska medie-ringsbegreppet som sätter språket högst upp på stegen.

Föreliggande avhandling inriktas på hur tal- och skriftspråk såväl som kropps-liga och fysiska redskap används i körledares och körsångares musikaliska me-ningsskapande, vilket ger en utgångspunkt där ett horisontellt medieringsbe-grepp står i fokus. Med tanke på forskningsfrågan om hur användandet av dessa medierande resurser ska kunna analyseras och sedan beskrivas torde även där ett horisontellt medieringsbegrepp kunna vara funktionellt.