Verbala representationer

Vid transkription av tal ger både Linells (1994) och Jeffersons (1985) transkrip-tionsmetoder möjligheter att notera pauser, skratt, betoningar i orden och olika tonfall samt om det hos forskaren finns en osäkerhet i vad som sägs i olika situa-tioner. Syftet med dessa transkriberingar är att studera talets eller samtalets struktur, form och innehåll. Denna process är som alla former av transkribering varken neutral eller oproblematisk i sin selektiva karaktär, utan en handling som är styrd av intressen och syften (Linell, 1994). Den är teoriberoende, uppgiftsspe-cifik (beroende på syfte samt val av transkriptionsform) och den blir abstrakt och partiell (det är omöjligt att göra en komplett och fullständig transkription). Som jag ser det är denna transkriptionsmetod dock användbar för det tal som före-kommer i de studerade körpraktikerna.

(2004) ett transkriptionssystem bestående av symboler placerade under det tran-skriberade talet för att visa hur gesterna är utförda i relation till talet. Dessa skriftliga symboler i form av bokstäver och andra tecken indikerar olika skeden i gesterna, hur en gest förbereds, hur gesten är utformad, om det förekommer huvudskakning, vilken hand som används etcetera. McNeill (1992, 2005/2007) ger liknande anvisningar om hur gester kan transkriberas enligt ett symbolsy-stem bestående av kombinationer av bokstäver. Det går exempelvis att notera vad en person gör med sin hand, vilken typ av gest som utförs, när en gest börjar och slutar samt hur den utförs.

I den mån det är möjligt, kan handlingar även transkriberas i form av korta, detaljerade och illustrerande skriftliga kommentarer av vad som händer i de situ-ationer de förekommer, separat, eller tillsammans med bilder (Norris, 2004; Kress et al., 2001; Jewitt, 2006). Ett sätt att utföra dessa transkriptioner är att införa dem i datorbaserade analysprogram, mallscheman, i tabellform och/eller i olika former av uppspaltade arbetsblad (Eco, 1979; Kress et al., 2001; Rostvall & West, 2001, 2005; Norris 2004; Jewitt, 2006; West, 2007). Genom dessa detaljera-de textliga representationer får olika aspekter av händetaljera-delseförlopp och uttryck en språklig dräkt som tydliggör forskarens val av vetenskapligt perspektiv.

Vid ovanstående mikroanalyser av tal, handlingar och tekniska redskap kan transkriptionerna tendera att fastna i ett alltför detaljerat och sönderplockat pussel. I efterföljande synteser och beskrivningar kan de emellertid åter samman-ställas i avsikt att återskapa ”the semiotic landscape” (Kress & van Leeuwen, 1996, s. 42; Sage, 1998). För att kunna göra texter med mer sammanhängande beskrivningar av olika händelseförlopp och för att både synliggöra och förstå körledares komplexa rörelsemönster relaterat till sitt sammanhang, ser jag det som viktigt att komplettera ovanstående transkriptionsmetoder med andra skriftliga former.

Enligt Rönhult, Holgersen, Fink-Jensen och Nielsen (2004), är det möjligt att även utforma transkriptioner som längre narrativa beskrivningar. Ehn och Löf-gren (2001) anser att sådana täta beskrivningar bör ge en fyllig och detaljerad bild av den studerade händelsen för att därigenom kunna fånga det mångtydiga och motsägelsefulla. Utgångspunkten är att försöka göra sig nästan helt oförstå-ende för att kunna undvika att ta något för givet, att dra förhastade slutsatser eller att för tidigt spekulera om betydelse eller funktion. Genom att göra systema-tiska, detaljrika och mångfacetterade beskrivningar över olika iögonfallande

på vilka sätt ”föreställningar, fenomen och färdigheter kan vara länkade till var-andra i en bestämd social ordning” (Ehn och Löfgren, s. 15). Kress och van Lee-uwen (1996) beskriver narrativa representationer i termer av hur deltagare rela-terar sig till varandra i ”doings” och ”happenings” samt i hur handlingar, händel-ser och proceshändel-ser av förändringar tilldrar sig. Att använda sig av narrativa analy-ser kan också vara ett sätt att ”förhöra” det material som ingår i en studie, på så sätt att det ger forskaren hjälp att utforma frågor som kan belysa vem som gör vad samt vilka roller olika individer intar (Jewitt & Oyama, 2001).

En form av klassificeringssystem där deltagare (med deltagare menas här både människor, platser och ting) relateras till varandra i vissa bestämda sammanhang beskrivs av Kress och van Leeuwen (1996). I denna visuella begreppsmässiga representationsform kan deltagare delas in i klasser, olika strukturer eller inne-börder, ofta strukturerad i form av en diagrammatisk trädstruktur. I Ecos (1979) trädstruktur systematiseras olika ords kopplingar till varandra, medan Kress och van Leeuwens inriktar sig på att realisera speciella relationer mellan deltagare, hierarkiska strukturer eller belysa olika former av utveckling och härstamning. I en sådan trädstruktur skulle även den typ av klassifieringar och kategoriseringar som McNeill (1992, 2000) och Kendon (2004) har gjort av gester kunna införas. I Figur 4.1 visas olika relationer i en körverksamhet i form av en trädstruktur lik-nande de som Kress och van Leeuwen (1996) refererar till. Kören står överst i strukturen. I de två avledarna finns körledaren på den ena grenen och körsång-arna på den andra. I ytterligare uppdelning kan ses hur körsångkörsång-arna relaterar sig till varandra i olika stämmor, medan körledaren kan kategoriseras i relation till olika möjliga uppgifter. En sådan klassificerande trädstruktur gör det möjligt att i analysprocessen få en strukturerad och begreppsliggjord karta över olika hand-lingar och relationer.

Figur 4.1. Trädstruktur över olika rollfördelningar i kör

Trots att Kress och van Leeuwen (1996) har en visuell utgångspunkt med bilder, foton och andra mediala produkter i sin analys, menar jag att deras förfaringssätt även är användbart i en multimodal analys med auditiva data. Videofilmerna i

min avhandlingsstudie kan i detta hänseende betraktas som en mångfald av rör-liga bilder som, om så önskas, kan delas upp i ögonblicksbilder.