Körledaren som utåtriktad och inåtvänd

Ovanstående beskrivna positioneringar, där körledarna med sitt stora handlings-utrymme har tolkningsföreträde över de musikaliska gestaltningarna och samti-digt står för beslut över hur musicerandet ska ske, innefattas en kommunikation som både är utåtriktad med mycket närhet till körsångarna samt en mer distan-serad och inåtvänd kommunikation utan synlig nära kontakt. Med dessa sätt att kommunicera sker en balansering mellan närhet och distans samt mellan ett kontaktsökande agerande och ett till synes enskilt agerande

Körledaren som utåtriktad kommunikatör

I den utåtriktade kommunikationen med körsångarna är körledarna synligt uppmärksamma på körsångarna och deras sång. Körledarna visar närhet till och kontakt med sångarna genom såväl nära positioneringar, ögonkontakt och riktad gestik som med bekräftelse och beröm samt glädje och allvar.

Flera av körledarna, vars kroppsliga agerande är mycket kraftfyllt och tydlig-gjort med många pantomimiska illustrationer, förstärker sin kommunikation genom att också positionera sig nära körsångarna. När Berit står framför gospel-kören visar hon i sitt sätt att dirigera en stark närvaro, energisk kraft och närhet till sångarna. Hennes öppna och utåtriktade uttryckssätt visar sig i hennes stän-diga ögonkontakt med kören, glada leende mot både kör och pianist, rytmiska handklapp samt utrop som ”åh” och andra förstärkande ord (2:4). I denna ut-åtriktade kommunikation sker en sorts turtagning i kontakten mellan körledare och körsångare, där körledaren i sin beslutande ställning ger information och körsångarna lyssnar och svarar med sin sång.

När David berömmer körsångarna och ger dem respons på sin sång riktar han sig också utåt mot kören och visar dem närhet och mycket kontakt. Han tittar på körsångarna, vänder sig direkt till dem, bekräftar dem och deras sång, ler och är snabb med att tala om för dem hur bra och fantastiskt de sjunger. När han under

uttryck för denna närhet. Han ställer sig nära basarna, gestikulerar med yviga rörelser och mimar eller sjunger tillsammans med dem. Med hänvisning till den citerade sekvensen ur transkription 2:5 med David (se avsnitt 6.1.2), går det att se att det är han som med denna utåtriktade närhet styr och initierar de musikaliska uttrycken. Han använder här den pantomimiska handlingsrepertoaren, där han via olika tecken och uttryck för klang och rytmik visar hur han vill att körsångar-na skall sjunga.

Även Carina ställer sig nära kören och riktar sig mot en speciell stämma för att förevisa hur hon vill att sångarna ska sjunga. Hon hjälper sångarna och stödjer deras sång med sin gestik samt genom att sjunga tillsammans med dem.

Denna utåtriktade kommunikation förekommer också i form av en dialog där det finns utrymme för frågor från körsångarna med informerande svar och be-slut från körledarna. Körsångarnas frågor handlar ofta om olika musikaliska spörsmål med detaljer om något sångarna inte har tillräcklig kännedom om eller inte förstår och därför vill veta mer om. Körledarna svarar genom att förtydliga sin information med beskrivningar på detaljnivå. Även om det förekommer en ömsesidig dialog med frågor och svar i nedanstående exempel (”Poem nr 7”), är det ändå körledaren som står för informationen och tar beslutet.

KS: hur är det på andra systemet är det respektive ritardando på båda syste-men

D: ja de det stämmer det (0,5) tenorerna får en upplösning som går till vila och sen en snabb andning (1) så att det är nåt slags milt fermat

(ur transkription 1:2, David)

Inåtvänd kommunikation

I sin kommunikation med körsångarna riktar sig körledarna ibland mer mot sig själva och sina gestaltningar av musiken än utåt mot körsångarna. Detta sker vare sig de står vid notstället och dirigerar kören eller när de sitter vid pianot och illustrerar eller stödjer olika stämmor. De har i dessa positioner ingen ögonkon-takt med körsångarna. De bekräftar dem inte heller med beröm eller leende blickar, utan de tittar för det mesta hela tiden i noterna, blundar samtidigt som de gör olika gestiska rörelser eller sveper med blicken hastigt över körsångarna.

När Erik står framför kören och dirigerar ”Missa Criolla” med sina stora och svepande rörelser tycks han använda denna inåtvända kommunikation som ett sätt att med sin gestik forma klangen i musiken samtidigt som han också tycks

fokus på klangen med att efter avslutad sång säga att det handlar mycket om klang i detta verk. Hans sätt att använda sin gestik samt hans sätt att ha blicken mestadels i noterna på notstället utan att titta på körsångarna, kan här tolkas som att han initierar och styr över det musikaliska förloppet via kroppsliga uttryck, dock med en viss distans till sångarna. Det kan också noteras att det är få sångare i kören som tittar på körledaren under just denna sekvens. Även de har blicken i noterna medan de sjunger. Här kan sägas att kommunikationen sker med både gestiken och noterna som den förmedlande länken och att var och en av de med-verkande befinner sig på sin individuella arena, körledarnas respektive körsång-arnas. Ett liknande tillvägagångssätt sker när Erik sitter vid pianot och spelar stämmorna till körsångarnas sång samtidigt som han gungar med kroppen fram och tillbaka och då och då gör enstaka rörelser med ena handen och armen (1:4; 1:5). Även här fungerar både körledarens kroppsuttryck, pianospelet och noterna som den förenande länken mellan körledare och körsångare. Alla körsångare tittar mestadels i noterna och har därmed ingen synlig och påtaglig kontakt med körledaren som också har blicken hela tiden i noterna.

Även körledare Fredrik förhåller sig distanserat till sångarna i kören när han går igenom den svårtydda notbilden i det nyskrivna verket. Han räknar visserli-gen in sångarna, ger dem några korta arm- och handrörelser i det tempo han vill att de ska läsa eller sjunga texten och melodin, men lämnar dem sedan ensamma i sitt tydande av noterna för att själv koncentrerat fokusera på noterna. När Anna informerar körsångarna om vilka toner och ackord som förekommer i det mu-sikstycke de arbetar med sitter hon vid pianot och illustrerar detta med att spela tonerna och ackorden samtidigt som hon verbalt kommentarer vad hon spelar (1:2). Här tittar hon aldrig på körsångarna, utan har hela tiden blicken i noterna. Körsångarna följer med i notbilden, pratar med varandra, tittar ut i luften eller på körledaren. Hos de andra körledarna förekommer under kortare sekvenser liknande händelser.

Kommunikationen och gestaltandet av musiken sker här i en mer eller mindre inåtvänd process där var och en individuellt utan större kontakt med varandra fokuserar på noterna. Körledarna finns med som ett stöd via sitt pianospel eller sina gestiska rörelser, antingen med hjälp av den performativa eller pantomimis-ka handlingsrepertoaren, med eller utan verbala kommentarer. Körledarna pantomimis-kan också ge ton innan påbörjad sång, räkna in tempot i sången och ta det som själv-klart att sångarna ska vara beredda och fokuserade på vad som sker.

Körsångar-varken säga eller sjunga något förrän precis när det är dags att börja sjunga. Ibland förekommer gäspningar, småprat sångarna emellan, bläddringar i noterna samt tecken på att körsångarna inte tycks uppmärksamma alls vad körledaren säger och gör. Trots denna till synes kontaktlösa och distanserade kommunika-tion startar alla att sjunga när körledaren ger tecken på att de ska börja. Sångarna följer också de anvisningar körledarna ger dem via eventuella gester och andra kroppsuttryck. Noterna är här i fokus både för körledarna och för körsångarna. Allvaret hos körsångarna och körledarna kan ha sin grund i texterna som sjungs samt i koncentrationen på att tyda notbilden.

Det kan förefalla som att körledarna och körsångarna tillsammans har etable-rat en kommunikation där det i dessa situationer inte är viktigt med ögonkon-takt, där varken körsångare eller körledare behöver titta upp och där inte bekräf-telse på kontakt är nödvändig. Var och en kan med sin erfarenhet och kompetens agera i sin egen musikaliska värld frikopplade från varandra, väl vetandes vilka överenskommelser som gäller. Det kan också vara så att körledarna i dessa situa-tioner litar på att körsångarna klarar sig mer eller mindre själva.

Både utåtriktade och inåtvända

I körledarnas agerande sker en ständig balansering mellan närhet och distans, mellan kontakt och en till synes inte kontaktlöshet. Dessa bägge förhållningssätt kan blandas med varandra i samma sekvens genom att körledarna varierar mel-lan att vara utåtriktade och distanserade från en stund till en annan. När sångar-na i Davis kör sjunger ”Poem nr 7 visar han stundtals närhet och stundtals di-stans till sångarna. Under en sekvens på ca tre och en halv minut använder han sig av både stora och små gestiska rörelser, öppen blick riktad mot sångarna, blicken i noterna, ett distanserat blundande, smärtfyllda och lidande ansiktsut-tryck samt verbala anvisningar för att förevisa såväl kraft och energi som olika dynamiska förändringar (1:4). I dessa såväl inåtvända som utåtriktade positione-ringar tycks körledaren stundtals vara uppslukad av närvaron i sina egna hand-lingar, samtidigt som han genom sina kommentarer och sina blickar mot kören tycks vara mycket uppmärksam på vad kören sjunger och inte sjunger.

Carina visar under konserten med ”Våren” ett sätt att dirigera som är såväl ut-åtriktat som distanserat. Hon varierar sitt agerande med att i ena stunden ha mycket fokus på noterna, vilket ger en distans till sångarna, och att i nästa stund ha ett utåtriktat förhållningssätt, där hon med gestik, blickar och kroppsliga

I dessa sätt att kommunicera, både på distans och med närhet, kan sägas att körledarna använder kören som resurs för att genomföra olika gestaltningar av musiken. Med tanke på den höga standard de i studien ingående körerna har, är körledarnas resurs i dessa sammanhang följsamma, tekniskt väl utvecklade och de sjunger ofta som körledarna vill att de ska sjunga. Körsångarnas egna erfaren-heter och musikaliska kunnande framhålls och bekräftas av körledarna och ger därmed en möjlighet för körledarna att genomföra de musikaliska uttryck han eller hon visar kören. Körsångarna reagerar genom att sjunga och ge tillbaka olika musikaliska uttryck genom sin sång, likt ett instrument som ger tillbaka toner och klanger. Beroende på vilken musik som sjungs sker kommunikationen via leenden eller allvar i ansiktsuttrycken. Gospelkören svarar med leenden och rörliga kroppar liknande de som körledaren visar dem, medan de andra körsång-arna är betydligt allvarligare eller neutrala i sina ansiktsuttryck.

I dessa beskrivna körledares förhållningssätt kan sägas att deras uppgift är att via sin gestik, blickar med flera resurser, uttrycka olika tolkningar av musiken, applicera dem på kören och sedan musicera med kören som om den vore ett instrument att spela på. Körledarna fungerar här som om de vore musiker, då det är de som initierar och styr de olika musikaliska uttrycken.