Frågor som rör hur konstnärliga och icke-verbala processer ska kunna analyseras och beskrivas är viktiga att ställa, då det inte med självklarhet finns givna analy-tiska metoder. Sage (1998) frågar sig om det finns någon metod som tillåter ett estetiskt arbete att fungera både textligt och fortfarande estetiskt. Kulturanalyti-kerna Ehn och Löfgren (2001) frågar sig hur det ordlösa ska beskrivas och hur kroppen används för att kommunicera identitet, tro och politik. De framhåller istället att det behövs en kulturanalys som inte binds för starkt i textmetaforer och att utmaningen ligger i att dra in kroppen på alla nivåer i analysen. Eco (1979) argumenterar för att den magiska betydelse som tillskrivs konstnärliga processer (”magic spell”, s. 270) inte är så ogenomtränglig som den kan tyckas vara. Både Sage (1998) och Eco (1979) utgår från ett semiotiskt perspektiv när de beskriver olika möjligheter att studera konstnärliga och estetiska uttryckssätt. Eco framhåller att konstnärliga arbeten har samma strukturella karaktäristik som språket och att det därför är fullt möjligt att analysera dem utifrån olika typer av semiotiska kodifieringar.
Sage (1998) påpekar att det genom den semiotiska vändningen för konsthisto-rien erbjuds nya möjligheter att göra rika analyser vid studier av olika konstarter. Han hävdar att visuell konst är en teckenskapande aktivitet och en handling, där förekomsten av semiotiska tecken möjliggör en interpretation. Om en målning ses som tecken, eller som text, kan iakttagandet av denna transformeras till en diskursiv aktivitet genom skrivande. Det går därför inte att fly från språket om konsten ska kunna bli förstådd, skriver Sage. För att tillfullo sätta värde på en målning som text och för att vid en interaktion med målningen kunna förstå och spåra dess signifikanta aktivitet, måste också målningen som helhet splittras upp. Det innebär att helheten dechiffreras och identifieras i olika små meningsska-pande delar för att sedan efter analys återställas tillbaka till helheten igen. Sage hänvisar till Barthes och hans användning av olika kategoriseringar som verktyg för att tränga sig in i ett material, som exempelvis en novell eller en tavla, och där registrera interaktionen mellan betecknare och det betecknade, identifiera and-rahandsteckensystem samt söka efter hur betydelser skapas. Det är en sorts avläst konstnärlig handling som blir reproducerad genom analyserandet och skrivan-det. På samma sätt som en händelse i en målning eller novell kan bli förstådda genom användning av semiotikens detaljerade analyser, ser jag det som lika möj-ligt att även vid videoinspelningar (som består av ett oändmöj-ligt antal
ögonblicks-bilder) av musikaliska sammanhang detaljstudera hur handlingar med dess olika teckensystem används för att skapa musikalisk mening.
Genom att studera exempelvis olika musikaliska fenomen och handlingar och koppla dem till den situation handlingarna utförs i tillkommer en social aspekt, vilket ger semiotiken även en social dimension. Van Leeuwen (2005) skriver att socialsemiotiken är en metod som innebär att samla in, dokumentera och katalo-gisera semiotiska resurser samt bidra till upptäckt och utveckling av nya resurser och nya sätt att använda redan existerande resurser. På så sätt är socialsemiotiken en praktik i sig, orienterad mot observation och analys. Socialsemiotiken ses därför inte, enligt van Leeuwen, som en ren teori, utan som en form av forskning. Den erbjuder idéer för hur frågor kan formuleras samt vägar för att söka efter svar. Frågan är alltså, enligt van Leeuwen, inte vad socialsemiotik är, utan vilken slags aktivitet semiotik är och vad en semiotiker gör. Ett svar är att semiotik in-nebär att undersöka hur olika resurser används i olika historiska, kulturella och institutionella kontexter samt hur människor exempelvis pratar om, rättfärdigar och kritiserar dem i dessa kontexter (van Leeuwen). Sålunda kan sägas att social-semiotik är ett analytiskt redskap för att effektivt få fram gömda betydelser och att den kan därför användas i kritisk forskning (Jewitt & Oyama, 2001).
Enligt min mening ger det socialsemiotiska perspektivet ett utmärkt redskap för att analysera och kritiskt granska olika musikaliska aktiviteter inom de kör-verksamheter som ingår i föreliggande avhandlingsstudie. Speciellt gäller det med tanke på hur körledare använder sig av olika teckensystem som exempelvis gestik och andra kroppsrörelser i sin kommunikation samt hur denna kommu-nikation sker mellan de medverkande. För att kunna studera de kontexter där körledare och körsångare repeterar och konserterar och för att få fram eventuella gömda betydelser ser jag det som nödvändigt att göra någon form av tion, vilket ligger i linje med det socialsemiotiska perspektivet. En sådan observa-tion innefattar i denna studie att, i likhet med Sage (1998) beskrivning, från hel-het till detalj dechiffrera och analysera hur såväl kroppsliga handlingar som ma-teriella redskap används som resurser för att gestalta ett musikstycke. Genom att sedan återskapa dessa analyserade delar till en helhet, tror jag att det är möjligt att med nya ögon se på hur den musikaliska kommunikationen sker.
I en studie av vad som sker under repetitioner och konserter när körledare och körsångare arbetar med ett specifikt musikmaterial blir det också viktigt att un-dersöka hur semiotiska resurser används i interaktionen mellan dem. Såsom
skaplig metod för att empiriskt undersöka interaktion mellan människor samt med objekt i deras omgivning. I en interaktionsanalys ingår att undersöka mänskliga aktiviteter såsom tal, icke-verbal interaktion, användandet av artefak-ter och teknik samt även att identifiera rutinmässiga vanor och problem. Då ett grundläggande antagande är att kunskap och handling är socialt situerade, är det för en interaktionsanalytiker intressant att studera på vilket sätt deltagare gör olika strukturer synliga för sig själva och för andra. Översatt till avhandlingsstu-dien innebär detta att identifiera på vilka sätt körledare och körsångare i sina praktiska verksamheter och i det sociala växelspelet med varandra löser olika musikaliska uppgifter. Emedan studien utgår ifrån ett multimodalt perspektiv där syftet är att utforska hur mening skapas genom användande av och samver-kan mellan en mångfald teckensystem i social interaktion, samver-kan föreliggande stu-die även benämnas en multimodal socialsemiotisk interaktionsstustu-die.
En multimodal interaktionsanalytiker intresserar sig endast för vad individer uttrycker samt reagerar på i specifika situationer (Norris, 2004). Det finns alltså inget intresse för att studera människors inre avsikter eller vad människor upp-fattar, tänker eller känner, vilket ibland kan skilja sig från och vara mer komplext än hur de uttrycker sig eller hur andra uppfattar dem i deras uttryck. Bryman (2004) menar till och med att det sällan är möjligt att nå syften och föresatser bakom olika beteenden och handlingar vid observationsstudier. Problemet är att strukturerad observation inte med lätthet tillåter den som observerar att få ett bra grepp om meningen och syftet med beteendet. I motsats till denna argumen-tering kan ställas Kendons (2004) och McNeills (1992, 2000, 2007) uppfattningar att det i människors gestik går att synliggöra såväl deras tankar som minnen och språk i deras interaktion med andra människor. Både utifrån ett socialsemiotiskt perspektiv, och från Kendons och McNeills perspektiv, kan sägas att en persons intentioner och tankar realiseras i de semiotiska resurser som är tillgängliga för dem i en given situation (Kress et al., 2001). Då en multimodal interaktionsanaly-tiker föresätter sig att endast förstå och beskriva vad som händer i en given inter-aktion, blir uppgiften inte att analysera olika aktörers tankar, utan istället att analysera deras olika uppmärksamhetsnivåer (”attention/awareness levels”, No ris, 2004, s. 5) samt hur de uttrycker uppfattningar, tankar och känslor. Det som är möjligt för en analytiker att observera i en given interaktion mellan människor är hur deltagare ”react to the expressed aspect of phenomenal mind of others” (Norris, s. 5). Sålunda analyseras endast de budskap som individer sänder i
koppla detta förhållningssätt till avhandlingsstudien innebär det att jag endast kommer att studera körledarnas sätt att uttrycka sig och körsångarnas sätt att reagera och svara utifrån dessa uttryck. Med andra ord kan denna process be-skrivas som att den verbala, auditiva och visuella kommunikationen i denna studie av körsång är, i enlighet med Säljö (1997, 2001), en slags sociala praktiker, där det enda som är möjligt att studera är människors konstruktioner av tankar, avsikter, erfarenheter, upplevelser i kommunikation med andra.