Musikaliskt ledarskap i orkestrar

erande gestiska rörelser samt hur tekniken ska kunna förbättras. Bland annat finns studier över hur blivande och ovana dirigenter kan lära sig en effektiv och användbar teknik med hjälp av teknisk utrustning (Hollinger & Sullivan, 2007) samt hur dirigenters teknik uppfattas beroende på om uppmärksamheten är riktad mot vänster eller höger hand (Wöllner & Auhagen, 2008). Arbeten som fokuserar på att förbättra dirigeringstekniken genom systematiska självbedöm-ningar via observationer har gjorts av Yarbrough (1987) och Johnston (1993). Emedan det ansågs saknas studier om temporala aspekter på gestik, såg Luck och Nte (2008) det nödvändigt att utveckla en ny metod med datorbaserade experi-ment. Olika gestiska figurer utförda av dels en utbildad dirigent samt av en per-son utan någon som helst erfarenhet av att dirigera, visades för såväl dirigenter som musiker och icke-musiker. Deltagarna skulle sedan svara på de förevisade figurerna genom att göra en grafisk illustration av vad de hade sett. Resultatet visar att möjligheten att kunna återge de förevisade gestiska figurerna hade att göra med vilken erfarenhet deltagarna själva hade av dirigering.

Även inom orkestervärlden har kommunikationen mellan orkesterledare och musiker undersökts i flera studier. För att få en motsatt sida till den kritiska håll-ning som tidigare beskrevs angående körledarskapet (O´Tool, 1994, 2000), vill jag nämna Faulkner (1973), som för en diskussion angående behovet av ett starkt orkesterledarskap. Han beskriver, utifrån orkestermusikers uppfattningar, olika problem med den kommunikation och auktoritet som finns i artistiska organisa-tioner som orkestrar. Orkestermusikerna betonar i intervjuerna idén att orkes-terspel handlar om interaktion. När dirigentens direktiv är oförutsägbara, motsä-gande och innehåller konkurrerande instruktioner med öppenhet för olika tolk-ningar samt när inte i förväg önskade musikaliska slutsatser är specificerade, leder det till osäkerhet i musikernas spel. Det handlar inte här om någon absolut lydnad eller eftergivenhet från musikernas sida, utan de efterlyser inspiration och en föredömlig övertalningsförmåga hos dirigenten när denne ska instruera sina tolkningar. Det utesluter inte heller möjligheten att musikerna inte samtycker med dirigenten i dennes tolkningar av musiken. Det viktiga är istället, enligt musikerna, att dirigenten utmanar och stimulerar musikernas sätt att förhålla sig till musiken och att denne hjälper musikerna att uppnå deras föresatser. Trots att en symfoniorkesters organisation kan ses som en social kontroll där medlemmar följer den centralt placerade personen på podiet, sker, enligt Faulkner, ändå i denna interaktion ett ömsesidigt samspel mellan musikerna i deras gemensamma

kommunikation, kan detta förfaringssätt leda till oskiljaktigheter mellan dirigen-ten och musikerna samt att dirigendirigen-ten använder sig av oförsvarliga medel för att styra över musikernas professionalitet.

Koivunen (2003) tar också upp det ledarskap i orkestrar som, enligt henne, ofta beskrivs som en metafor för ett utsökt ledarskap med dess totala kontroll över en situation som kan verka kaotisk med alla instrument och ljud samlade på samma ställe. Även om hon ifrågasätter dirigentens roll och gärna skulle se ett skifte i fokus mot musikerna och deras expertskap i att svara, följa och anpassa sig efter dirigentens tecken och gester, i deras kunnande att agera kollektivt och i att spela i en stor ensemble, skiljer hennes synpunkter sig inte nämnvärt från Faulkners. Hon skriver att en bra dirigent inte forcerar sina musikaliska tolk-ningar på musikerna, utan hjälper dem istället att uttrycka sin egen musikalitet och att få en bättre klang. Goda dirigenter är tillgängliga men har distans.

Dessa synpunkter på en orkesterledares uppgifter i en orkester står i rak mot-sats till O´Tools (1994, 2000) syn på körledarens, i hennes tycke, oförsvarligt auktoritativa ställning. Orkesterdirigenters krav på sig att var tydliga, inspireran-de och hjälpaninspireran-de i sin dominanta ställning ger ett annat ljus över inspireran-denna auktori-tativa relation än vad O´Tool förmedlar i sin studie.

Emellertid finns det studier även inom orkestervärlden som visar hur olika le-darstilar kan leda till varierade förhållningssätt hos musikerna. I Heilings (2000) observations- och intervjustudie av ett brassband har han urskiljt två faktorer som konstituerar vilken inriktning verksamheten kan få. Den ena faktorn är beroende av ledarstilen och den andra faktorn har med tiden att göra. En öppen, informell ledarstil, som medger större delaktighet hos medlemmarna leder fram till en mer musikalisk inriktning i sättet att arbeta. En formell, mer styrande ledarstil, minskar istället musikanternas möjligheter att påverka, vilket för med sig en starkare pedagogisk inriktning på arbetet. Mer tid i repetitionsarbetet ger möjlighet till att pröva och detaljstudera mer musik, vilket leder till ett större medinflytande där musikanternas idéer kan tas tillvara och där inriktningen blir mer musikalisk. När tiden inte räcker till tar dirigenten större ansvar och styr arbetet, vilket får till följd att musikerna får efterlikna sin förebild. Detta i sin tur resulterar, enligt Heiling, i en pedagogisk inriktning.

När det gäller hur dirigenter uttrycker sig i sitt dirigerande, konstaterar Du Quercy Ahrén (2002) i sin studie av orkesterdirigenters gestik, repetitionsteknik och ledarskap att det saknas djupare analyser av sambanden mellan gestikens

dirigenter. Dirigentens visuella kommunikation blir inte föremål för analyser som tar sin utgångspunkt i exempelvis lingvistiska eller semiotiska modeller. Därför behövs det, enligt du Quercy, mer forskning i gestikrelaterade frågor.

Forskning om dirigenters användande av uttryckande gestik har emellertid studerats av Ashley (2000) och Venn (2003) (båda med hänvisning till Luck & Nte, 2008). Ashley (2000) har i sin studie försökt förstå den relation som uppstår mellan dirigenten och musikerna samt hur dirigentens kroppsliga uttryck kan vara en bas för ömsesidigt producerade musikaliska uttryck. Venns (2003) syfte med sin studie är att utveckla en förståelse för hur dirigenters användning av gestik som en semiotisk resurs kan leda till skapande av musikalisk mening.

Att dirigenter använder sig av flera olika förekommande resurser i sitt sätt att uttrycka musikalisk mening kan konstateras utifrån Koivunens (2003) studie. Hon diskuterar huruvida arbetet i symfoniorkestrar bara hör till en auditiv kultur eller om det även finns element av visuell karaktär närvarande. Hon konstaterar att de auditiva elementen i orkestrar består av att lyssna på olika musikaliska impulser och klanger, såväl i musikernas eget och i andra musikers spel som i den egna instrumentala sektionen och i orkestern som helhet. All denna infor-mation transformeras och justeras sedan i relation till eget spel och till orkesterns ljud. En annan aspekt av lyssnande som Koivunen tar upp är kravet att lita på andra och att ha självförtroende. De visuella elementen handlar istället om att se på noterna och att följa dirigenten i dennes information om hur musiken ska spelas. Dirigentens hand håller takten, visar fraser och insatser medan ansiktet och kroppens gester förevisar dirigentens känslor och tolkningar.

Såväl Ashleys (2000) och Venns (2003) som Koivunens (2003) forskning när-mar sig de frågor jag ser som intressanta att belysa i olika körverksamheter, näm-ligen hur dirigenter med tal och kroppsliga handlingar kan uttrycka och gestalta musik samt hur detta sker i kommunikationen med körsångarna.

2.3 Problemformulering, syfte och forskningsfrågor