Då både avhandlingen s syfte och forskningsfrågor samt även det socialsemiotis-ka och designteoretissocialsemiotis-ka perspektivet har stort fokus på hur interaktionen mellan deltagare i olika praktiker sker, blir det också viktigt att belysa frågor kring hur
presenteras idéer som ligger till grund för avhandlingens utgångspunkter när det gäller hur det kulturella växelspelet mellan deltagare i olika kontexter sker samt hur olika kulturella ramar kan påverka och påverkas av olika sätt att agera på.
3.4.1 Val av positioneringar
Scollon (2001) hävdar att det är omöjligt att inte någon positionering alls uppstår i en social praktik. Oberoende av aktiviteternas intensitet signalerar de alltid någon form av positionering som sätter de deltagande i relation till andra som också är engagerade i handlingen och praktiken. I valet av olika semiotiska resur-ser kan individen, enligt van Leeuwen (2005), framhäva olika karaktärsdrag, attityder, personligheter och identiteter för att visa vilka personer de är och vil-ken livsstil de har. I sitt dagliga liv använder människan olika resurser som ex-empelvis färger, sitt hem, sin röst, sin handstil, olika gångstilar, eller som i denna studie, olika dirigeringssätt eller sångsätt, för att visa vem man är. Van Leeuwen menar att människan gör det möjligt att identifiera och förklara omfattande komplexa identiteter genom sina val av sätt att vara.
Varje handling som utförs av en individ innehåller minst en av den individens identiteter (Norris, 2005). Eftersom varje handling kan ha olika samtidiga me-ningar uttryckta genom olika samtidigt förekommande teckensystem, kan dessa meningsskapande handlingar också innehålla mer än ett identitetselement, me-nar Norris. Individer konstruerar därför alltid flera identiteter samtidigt. Då det finns flera tänkbara identiteter att ta i bruk sker dock ett val. Norris menar att det går att argumentera för att en individs val av identitet är grundad i dennes sub-jektiva uppfattningar, olika sociala och kulturella normer samt i individens socia-la historia, vilka är olika aspekter som kan vara sammanflätade i en individs iden-titetskonstruktion. En individs val är därmed djupt inbäddat i och ett uttryck för de sociala beteenden som är givna i den kontext individen befinner sig i. Trots att friheten att välja är begränsad för varje individ, är den ändock en viktig aspekt i en identitetskonstruktion, anser Norris.
I detta val av identitet, menar Lenz Taguchi (2006), att människan lär sig att vara och göra sig till någon genom det sätt denne ”tänker och handlar sig fram till den man vill, kan eller ges möjlighet och får tillgång till att vara i specifika sammanhang” (s. 10). Hon menar att människan lär sig att vara och göra sig till exempelvis en kvinna eller en man (i denna studie en körledare eller körsångare) och att detta görande är format av dominerande föreställningar iscensatta av
människan genom detta görande av sig själv, tänker och agerar som om det är av naturen eller strukturen givet och i en specifik mening sant. Dock påtalar hon vikten av ett starkt agentskap, som visserligen agerar inom dessa kulturellt och socialt konstruerade och givna betydelser och diskurser, men som också skapar sig själv genom dem. Människan bidrar på så sätt till förskjutningar och föränd-ringar av olika betydelser samtidigt som hon också bidrar till att upprepa och bibehålla dem.
I processen av designskapande sker därmed inte bara en transformering av de semiotiska resurser designskaparen använder, utan det sker även en transfor-mering av designskaparen själv. Denne omskapar sig själv samt rekonstruerar och omförhandlar sina identiteter, menar Cope och Kalantzis (2000b). Varje handling som utförs reproducerar därför identiteter utifrån tidigare producerade sociala handlingar samtidigt som det också sker transformeringar och förhand-lingar om nya positioneringar bland deltagare i samma praktik (Cope & Kalant-zis, 2000b; Scollon, 2001). Synen på förändring och individens val av resurser för att skapa mening och därmed identiteter är central i det socialsemiotiska per-spektivet (Kress et al, 2001; Kress och van Leeuwen, 2001) och överensstämmer till stor del med Lenz Taguchis (2006) syn på individen som en person som ska-pas och skapar sig, omskaska-pas och omskapar sig och som är i ”en ständig process av tillblivelse och förändring i samspelet med andra människor” (s. 91).
I detta perspektiv kan körledares kommunikation och handlingar förstås som styrda av sociala och kulturella normer och konventioner, men att körledarna utifrån intresse och val gör sig till de körledare de vill vara och att de därmed skapar de positioneringar som passar dem själva och deras önskningar. I studien är jag inte ute efter att studera identitetskonstruktioner hos deltagarna, dock ger detta perspektiv intressanta synvinklar på hur körledare och körsångare kan förhålla sig till varandra och till den praktik de verkar i.
3.4.2 Sociala ramar, tolkningsföreträde och förhandling
Norris (2005) hävdar att varje teckenskapande och varje handling inte bara visar prov på en individs identiteter utan även på olika former av maktrelationer inom såväl familj som olika samhällsgrupper. Förutom att människans meningsska-pande handlingar kan innehålla mer än ett identitetselement kan de också inne-hålla en variation av maktrelationer. Hur teckensystem väljs och utformas skapar därmed, sett från ett mutimodalt och socialsemiotiskt perspektiv, olika
förutsätt-Selander & Rostvall (2008) framhåller att de skilda positioner och erfarenheter människor intar i de sociala sammanhang där meningsskapande sker, avgör vilka möjligheter de har att påverka situationen och kommunikationen samt vad som där betraktas som meningsfulla handlingar. Beroende på den sociala inramning-en, om det exempelvis är en kör, en orkester eller en skola, bestäms vem som har tolkningsföreträde att avgöra vilken mening som ska gälla och vem som får kommunicera på ett visst sätt. Den sociala inramningen påverkar också, enligt Selander och Rostvall, vilka meningserbjudanden som finns att tillgå i en viss given situation. Vilka handlingar som är giltiga, vilket kunnande som gäller i olika situationer samt vilka som gestaltar kunskapen är sedan avgörande för hur den värderas och förs vidare mellan individer, grupper och generationer. I en sådan process samverkar kunnande och socialt handlande, med vilket menas att de sociala beskrivningar eller föreställningar människor gör av världen medför vissa mönster av handlande och därmed ett uteslutande av andra handlingar (Burr, 2003). Våra föreställningar av världen är på detta sätt, enligt Burr, för-bundna med maktrelationer, då de har implikationer för vad som är tolererbart för människor att göra och för hur de behandlar andra.
Fairclough (1995) anser att sociala praktiker bidrar till att skapa och reprodu-cera ojämlika maktförhållanden mellan olika sociala grupper. Sociala praktiker är också, enligt Fairclough, upprätthållare av ojämlika maktförhållanden, där olika identiteter och sociala relationer både förändras och reproduceras. Han beskriver makt i termer av olika kapaciteter att kontrollera hur texter och handlingar är producerade, distribuerade och konsumerade i sociokulturella kontexter. Makt blir i Faircloughs anda begreppsliggjord i termer av asymmetri mellan deltagare i olika praktiker. Han hävdar att för att personer ska kunna bidra lika måste de också ha lika status. Makt blir i ett sådant perspektiv sedd som förhandlad och människor som agenter som har möjlighet att utöva motstånd. Enligt Baldry & Thibault (2006) får en förhandling inte nödvändigtvis till följd att jämställdhet och symmetri uppnås mellan deltagare, det är snarare så att skillnad och asym-metri understödjer förhandlandet av mening. Det intressanta blir, utifrån Fairc-loughs (1995) perspektiv, var det råder strid mellan olika meningsskapande akti-viteter och diskurser samt var den ena eller andra diskursen är dominerande i dessa förhandlingar.
Baldry & Thibault (2006) refererar begreppet förhandling till den process där deltagare i olika meningsskapande aktiviteter på olika sätt sätter igång, reagerar
de gör dem förståeliga. Förhandling i detta perspektiv är en konsekvens av olika samordnade aktiviteter människor emellan, hur de koordinerar olika händelser i världen med hjälp av semiotiska resurser samt hur de reagerar på varandra. Me-ning ses därmed inte som redan fixerad utan som något som utvecklas under tiden som förhandling sker mellan olika deltagare.
Jag ser begreppen tolkningsföreträde och förhandling som redskap för att i studien synliggöra hur körledare, körsångare och andra deltagare relaterar sig till varandra, vem eller vilka som har tolkningsföreträde och tar beslut samt vad som under dessa förhandlingar uppmärksammas i det musikaliska materialet.
3.4.4 Förening av mikro- och makronivåer
För att kunna förstå större sammanhang och diskurser med dess olika maktrela-tioner och ideologiska verkningar i vårt samhälle, anser Scollon och Scollon (2003) att det är nödvändigt att först förstå de vardagliga händelser som skapar dessa större sammanhang. Det är därmed viktigt att börja med att på en mikro-nivå studera hur semiotiska resurser används i de konkreta individuella hand-lingar som produceras i olika institutioner och ideologier, inte att studera institu-tionerna eller olika abstrakta idéer i sig. En analys bör även inkludera studier av de miljöer där individer agerar. Genom att sammankoppla mikro- och makroni-våerna kan, enligt Norris (2005), en förståelse av en makronivå utifrån dess so-ciala och kulturella sammanhang i sin tur medge en rikare mikroanalys, då en mikroanalys på en detaljerad nivå i hög grad är präglad av en makroanalys på en institutionell och samhällelig nivå. I det socialsemiotiska perspektivet och dess syn på tecken och teckenskapande är det av vikt att ha fokus på både mikronivå och makronivå, menar Kress (1993). Genom en förening av dessa nivåer är det möjligt att förstå både mänsklig interaktion, identitetskonstruktioner och makt-relationer (Norris, 2005).
För att få ett större och bredare perspektiv på meningsskapandet i olika situa-tioner samt hur en design ska kunna stoppas in i både ett lokalt och globalt per-spektiv, menar Cope och Kalantzis (2000b), att frågor bör ställas vilken funktion en design har, vilken struktur och vilka effekter den har på den kontext den ver-kar i samt vilka större sociala och kulturella kontexter den kan tänkas ha sin härkomst i. Emedan den multimodala och socialsemiotiska metoden i huvudsak står för deskriptiva analyser erbjuder den, enligt Jewitt och Oyama (2001), inte vad som behövs för att göra sådana sociologiska tolkningar. Trots att Hallidays
makronivå av hur språk används, anser Kress (1993) och Fairclough (1995) att det behöver tillföras en ytterligare dimension av analys för att tillfullo kunna tolka ett material i relation till dess sociala inramningar. Som ett tillägg till Halli-days tre metafunktioner har Cope och Kalantzis (2000b) ett förslag på ytterligare två nivåer av hur detta meningsskapande ska kunna beskrivas. ”The contextual dimension” handlar om hur meningsskapande på Hallidays tre första nivåer kan passa in i större enheter av mening samt hur människors sätt att kommunicera kan säga något om vilka vi är i en specifik kontext. ”The ideological dimension” ställer frågan i vems intressen olika betydelser tjänar. I denna studie väljer jag att, till Hallidays tre nivåer, lägga till en nivå som jag benämner som den kulturella dimensionen. På denna nivå blir det möjligt att belysa hur körledares val av resur-ser på en mikronivå kan kopplas till kulturella konventioner på en makronivå och att därmed förstå vilka kulturella konventioner olika handlingar och relatio-ner lutar sig mot.