Gränsen mellan vem man är, vad man gör och hur man gör kan många gånger vara oklar. Vanligen är en erfaren kommunikatör klart medveten om vilka grepp som lämpar sig i olika situationer, men en och samma situation kan uppfattas som i olika hög grad formell av olika aktörer (jfr Einarsson 2004: 200 f). Olikhet i attityder till vetenskapligt skrivande och till forskarens roll i det vetenskapliga samfundet kan vara en del- förklaring till de olika skepnader (jag, vi, man, sakaktör, passiv) som forskaren uppträder i i vetenskaplig facktext på svenska. Variationen kan i många avseenden tyckas förvånande, men olika fackområden har natur- ligtvis olika vanor och det händer t.o.m. att en och samma skribent i samma text omtalar sig själv med jag och med vi (Nordman 1992: 170 ff). Tabell 1 visar olika utslag av forskarens jaghantering i de studerade av- slutningarna.
Tabell 1. Forskarjagen i avslutningar i humanistiska doktorsavhandlingar. L = lingvist, P = pedagog, F = filosof, H = historiker. Tecknet x betyder att typen är frekvent, (x) att typen förekommer sporadiskt eller inte speciellt frekvent.
L 1 L 2 L 3 L 4 L 5 L 6 L 7 L 8 L 9 L 10 L 11 P 1 P 2 P 3 P 4 P 5 F 1 F 2 H 1 H 2 Jag x x x (x) (x) (x) (x) x (x) (x) (x) x x (x) x x (x) Vi (x) (x) (x) x x Pa ssiv x x x x x x (x) x x (x) x x x x x Man x (x) x S akakt ör x x x x x x x x x (x) x x x x x (x) (x)
Tabell 1 visar en påfallande brokighet i hur forskarna hanterar sin när- varo i de humanistiska avhandlingarnas avslutningar. De disparata grep- pen hos flera av forskarna (se bl.a. L7 och F2) kan, om man söker en ytlig orsak, förklaras med att de tillkommit i olika skeden av textbehandlings- processen, där stycken flyttats och stycken kommit till utan att forskaren alltid reflekterat över eventuella synvinkelskiften i texten. Så är det säkert ibland som t.ex. hos L3 där en del textavsnitt är jagdominerade och andra går i passiv. Mera troligt är ändå att de olika yttringarna av forskarjagen återspeglar olika grad av generalisering och objektivering, av gardering, auktoritet och också av en strävan att marknadsföra det som forskaren står för. Men de kan t.o.m. bottna i en enkel ambition att variera de språkliga uttrycken.
Speciellt den första meningen i avslutningen kan förväntas visa på forskarens föresatser att hantera sitt jag. Även om jag, som det senare visar sig, är frekvent inne i texten i många av avslutningarna, inleds 8 med saksubjekt som i Undersökningens syfte har varit. Passiv finns i 4 in- ledande meningar (I detta avslutande kapitel placeras den tidigare redovisade studien i ett vidare sammanhang), medan jag förekommer endast i 3 (Jag har i denna avhandling utifrån ett retoriskt perspektiv analyserat). Den första me- ningen signalerar alltså oftast ett objektivt forskarjag eller överlåter t.o.m.
auktoriteten åt undersökningen i sig. När man ser på avslutningen som helhet blir bilden en annan.
Forskaren representerad av jag finns med i alla de lingvistiska av- slutningarna, tydligt och frekvent i 4, mer marginellt i 7. Hos pedagoger- na dominerar jag i 3 av 5 avslutningar, medan en av filosoferna och i någon mån en av historikerna är inne på en jaglinje. I samtliga fall är det självklart att jag står för forskaren själv och att han klart tar ansvar för de handlingar som utförs av jaget och de argument som jaget framför. Hos några forskare förekommer jag i beskrivningen av forskningsdesignen och genomförandet av forskningsprocessen, medan jag i andra fall mar- kerar den som är ansvarig för åsikter och slutsatser som framförs (jfr Dahl 2005: 292). Forskarjaget blir naturligt synligt när skribenten betonar sin insats i t.ex. min hypotes, min studie, min uppfattning, men också då kan forskaren stå tillbaka för själva arbetet (jfr fokuseringen i Det övergripande syftet med undersökningen har varit och Syftet med min avhandling är att).
Orsaken till att en forskare inom ett vetenskapsområde väljer en starkare jagprofil än en annan kan vara att det delområde som forskaren representerar behandlar sitt material på ett jagfokuserat sätt (t.ex. inter- vjuer) och man kan med Ivanics termer se detta som ett utslag av forska- rens möjligheter att inrikta sitt jag (possibilities for self-hood). En annan plausibel förklaring finns i forskaren själv, i hans författarjag (self as author) och i hans vilja att marknadsföra sig som forskare. En av pedagogerna i mitt material står för ett intressant exempel. Hennes avslutning är genomgående starkt jagfixerad och jagfixeringen får en förklaring i slutet av avslutningen där hon skriver: Många frågor om forskningsintervjun infann sig när jag lät subjektiviteten spela på det sätt jag är van vid från andra delar av mitt yrkesliv. Här samvarierar forskarens per- sonliga benägenhet att använda jag med praxis inom den specifika forsk- ningsinriktningen.
Det vanligaste greppet hos lingvisterna är ändå passiv, ofta jämsides med jag. Av de övriga humanisterna väljer hälften passiv eller passiv och jag/vi. Passiv har också av tradition varit den objektiva vetenskapsman- nens presentationsgrepp (jfr Luukka & Markkanen 1997: 169). Genom att använda passiv skaffar sig forskaren en möjlighet till gardering och från- säger sig en del av ansvaret för slutsatserna. Resultaten och uttalandena ges alltså en generalitet som fråntar forskaren det personliga ansvaret men som samtidigt lyfter uttalandena till en högre objektivitetsnivå och ger dem till synes en giltighet utöver det som den enskilde forskaren hade kunnat stå för. Men när forskaren i ett i övrigt jagfrekvent samman- hang skriver: Också några textuella relationer i det makrostrukturellt indelade delmaterialet har studerats upplever mottagaren valet som uttryck för
variation, inte för objektivitet eller gardering. I en mening som Moders- målsämnets utveckling har analyserats i en speciell geografisk och sociokulturell miljö under en bestämd historisk period har forskaren som utfört analysen dolt sig bakom en passiv med outtryckt agent. I stället lyfts föremålet för analysen (modersmålsämnets utveckling) fram i fokus och blir det centrala i uttalandet oberoende av vem som utfört själva analysen. Forskaren trä- der tillbaka för forskningsföremålet.
Eftersom passiv är så frekvent i forskningspresentationen kunde pro- nomenet man ofta tillfredsställa ett variationsbehov. Så är det emellertid inte. Av lingvisterna är det endast 3 som någon enstaka gång använder man och av de övriga forskarna ingen alls.
Uttryck med sakaktörer (typen: övriga språkliga variabler visade), ett slags substitut för ett forskarjag som agerar aktivt eller passivt, förekom- mer i de flesta avslutningar, men alltid som komplement till andra ut- tryck för forskarnärvaro. I exemplen Utgångspunkten för undersökningen av de morfologiska dragen i läseböcker var att och Val av skolor har skett på ett sådant sätt att får undersökningen och valet agera självständigt även om det bakom verksamheterna naturligtvis finns en implicit forskare som aktör. Grammatiskt är de avpersonifierade uttryckssätten likvärdiga med passiv. Val av skolor har skett är lika objektivt formulerat som skolorna har valts. Men för mottagaren kunde det vara av intresse att veta om den som valt verkligen är forskarjaget eller om valet gjorts av en annan grupp eller av någon annan person. Den informationen uteblir. Uttrycket ger sken av objektivitet men fungerar knappast som en gardering även om forskarens auktoritet förblir oklar.
I några avslutningar uttrycks forskarjaget sporadiskt med vi. Hos de båda filosoferna förekommer vi mest frekvent, hos den ena genom- gående. Ett vi betyder i princip ”jag” och ”de andra”. Vi kan tolkas som forskaren och andra forskare (jfr Dahl 2005: 292) men kan också inrymma forskaren och alla andra. Det är ofta svårt att avgöra vilka alla de som in- kluderas i viet är. Samtidigt som vi bygger upp en känsla av samhörighet och av gruppens auktoritet försvagar det den enskilda forskarens aukto- ritet som enskild forskare men stärker hans deltagande auktoritet genom gruppgemenskapen. När Lindeberg (2004: 151) i de avslutningar hon studerat noterar användningen av we, konstaterar hon att motiveringen vanligen är att uttrycka auktoritet.
I mitt material träder tre slags forskarrepresentationer tydligt fram. Mest frekventa (8 fall) är de texter där passiv dominerar, därnäst (4 fall) där jaget dominerar och i 3 fall förekommer jag och passiv sida vid sida. Lingvisterna har generellt sett den starkaste jagnärvaron och auktoriteten i sina texter (jfr Dahl 2005: 195 om lingvister på norska, engelska och
franska). Forskningsproblemen och sättet att hantera dem befrämjar ett explicit jag hos forskaren.