Hos några av forskarna är variationen mellan de olika forskarjagen och synvinklarna ibland t.o.m. överraskande stor. För att få en insikt i motiv och effekter av denna variation gör jag en näranalys av två textutdrag, det ena hos en lingvist och det andra hos en filosof. Lingvisten skriver:
Läsebokssammanställarnas roll som textredigerare har diskuterats ovan. Även i fråga om utvecklingen av meningslängden i läse- böckerna har jag kunnat göra några jämförelser mellan samma be- rättelse som ingått i två (eller flera) olika läseböcker. Såsom framgått redan ovan har sammanställarna varit relativt försiktiga i sitt redi- geringsarbete, men exempelvis långa meningar har förkortats.
Exemplet börjar med forskarrepresentation i passiv (diskuterats). Den som diskuterat är otvetydigt forskaren själv. I det skede då diskussionen redan är genomförd är det inte av betydelse att betona det diskuterande jaget. Konstaterandet lyfts upp på en generell, objektiv uttrycksnivå. I föl- jande mening fokuserar forskaren på det enskilda forskarjagets insatser (har jag kunnat göra några jämförelser). Även här hade en distanserande passiv varit möjlig, men eftersom aktiviteten är mer explicit och i viss mån forskningsmässigt begränsad, känns den framlyfta jagpersonen na- turlig. Passiv hade fjärmat uttrycket från den konkreta forskningsproces- sen. I den tredje meningen väljer forskaren åter ett generellare metatextu- ellt perspektiv (Som framgått redan ovan) där saken i sig fokuseras utan inblandade, och i och för sig ovidkommande aktörer. Det receptiva ansvaret läggs på mottagaren.
Det korta textutdraget där forskaren, förmodligen omedvetet, gjort sina val av olika uttryck för forskarrepresentation väcker vid en normal- läsning knappast mottagarens speciella uppmärksamhet, men visar vid en närläsning att det finns ett förnuft i valen. Samtidigt gör växlingen texten mindre egocentrisk utan att det stilistiska helhetsintrycket blir lidande.
Det andra exemplet med påtaglig variation som jag valt för näranalys är skrivet av en av de studerade filosoferna och lyder:
Det kan finnas anledning att välja och aktivera en beteckning för den beredskap inom teknikområdet som vi förväntar oss av en själv- ständig och aktiv medborgare i dagens samhälle. Med utgångspunkt i ovanstående korta begreppsgenomgångar ser jag det som motiverat
att tala om teknikbildning. Jag vill då ge teknik den breda innebörd som klargjorts genom teorigenomgångar och det empiriska resultat- et i denna studie. Diskussionen kring technological literacy kan ge stoff för det innehåll som dagens samhällssituation motiverar. Ett förnyat intresse för bildningsbegreppet kan ge aktualitet åt kom- binationen teknik och bildning. Det finns en svensk tradition att på detta sätt använda bildning som beteckning på vad vi anser vara viktig, kanske även nödvändig, kunskap för ett för individen rikt, aktivt och ansvarstagande liv i samhället.
I den första meningen använder forskaren sig av vi (som vi förväntar oss) i ett sammanhang där den inkluderande avsikten är uppenbar. Viet inklu- derar också andra forskare, kanske t.o.m. vilken mottagare som helst. I de två följande meningarna framträder forskaren som jag (ser jag det som motiverat; Jag vill då ge teknik). Forskaren tar själv ansvaret för begrepps- diskussionen men auktoriteten är försvagad då han i båda fallen garderar sig (ser /.../som motiverat; vill då ge). Med övergången till passiv (som klargjorts) i samma mening avpersonifierar han den föregående dis- kussionen och lyfter upp den på ett generellt plan. Diskussionen är ett faktum och för forskaren är det i detta skede ointressant att framhäva vem som fört den. I fortsättningen (Diskussionen /.../ kan ge stoff för) får diskussionen spela huvudrollen. När en mänsklig aktör på nytt kommer explicit in i texten är det i ett inkluderande men inte helt preciserat vi (vad vi anser vara viktigt; finner vi i). Valen av skepnader för forskarjaget är logiska och spelar sin roll både när det gäller att närma sig forskarjaget och när det gäller att fjärma sig från det.
Slutsats
I min analys av forskaren och jaget i vetenskapliga slut har jag bortsett från Ivanics aspekt med det självbiografiska jaget, eftersom den språkliga analysen som jag utfört inte ger direkta förutsättningar för att tränga på djupet in i forskaren som person. Det diskursiva jaget har jag tangerat genom att kommentera hur forskarna framhäver sitt jag som forskare. Aspekten författarjaget har jag beaktat ur ytspråklig synvinkel och med hänsyn till forskarens uttryck för auktoritet, genom jag som uttryck för auktoritet över handling och över åsikter och genom vi som delad aukto- ritet och uttryck för gemenskap. Där det diskursiva jaget tonas ner i passiv, man eller sakaktör upplever mottagaren en strävan hos sändaren till objektivitet, generalisering eller t.o.m. till gardering. För att göra samtliga tre aspekter full rättvisa borde avhandlingarna ha studerats som helheter både ur innehållslig och ur språklig synvinkel.
I fråga om den fjärde aspekten, forskarens möjlighet att inrikta sitt jag, har studien visat att forskaren i ljuset av jagets olika skepnader ofta utnyttjar det breda spektrum som erbjuds, men att olika vetenskapliga fackområden har sina preferenser också inom humaniora, lingvisterna för jag, filosoferna för vi. Det traditionella passivförfarandet, som ofta slentrianmässigt rubriceras som objektivt, brukas över hela linjen, liksom också pendangen med sakaktör. Närstudierna visar att variationen i texterna vanligen är logisk och befogad, även om det också kan finnas situationer där mottagaren inte känner sig helt bekväm då sändaren byter skepnad.
Litteratur
Backman, Jarl (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur. Björck, Staffan (1970). Romanens formvärld. Stockholm: Natur och Kultur. Dahl, Trine (2005). The Academic Author: Traces in Text. I: Ingegerd
Bäcklund & Ulla Börestam & Ulla Melander Marttala & Harry Näs- lund (red.): Text i arbete/Text at work. Uppsala: Institutionen för nordis- ka språk vid Uppsala universitet. S. 289–297.
Einarsson, Jan (2004). Språksociologi. Lund: Studentlitteratur.
Ivanic, Roz (1997). Writing and identity. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.
Jarrick, Arne & Olle Josephson (1988). Från tanke till text. Lund: Student- litteratur.
Laurén, Christer & Marianne Nordman (2003). Två sociologer och två idio- lekter. Vaasan yliopiston julkaisuja. Språkvetenskap 42. Vasa: Vaasan yliopisto.
Lindblad, Inga-Britt (1998). Uppsatsarbete. En kreativ process. Lund: Studentlitteratur.
Lindeberg, Ann-Charlotte (2004). Promotion and Politeness. Åbo: Åbo Akademis förlag.
Luukka, Minna-Riitta & Raija Markkanen (1997). Impersonalization as a Form of Hedging. I: Raija Markkanen & Hartmut Schröder (Eds): Hedging and Discourse. Berlin/New York: de Gruyter. S. 168–187.
Nordman, Marianne (1992). Svenskt fackspråk. Lund: Studentlitteratur. Nordman, Marianne (2002). Retoriska grepp i vetenskapliga avslut-
Språk som formar vär(l)den. Vaasan yliopiston julkaisuja. Språkveten- skap 40. Vaasa: Vaasan yliopisto. S. 209–227.
Nordman, Marianne (2005). Retoriska grepp i nordisters avslutningar. I: Gunilla Harling-Kranck & Hanna Lehti-Eklund (red.): Folkmålsstudier 44/2005. Helsingfors. S. 107-129.
Nyberg, Rainer (2000). Skriv vetenskapliga uppsatser och avhandlingar. Fjärde upplagan. Lund: Studentlitteratur.
Närvänen, Anna-Liisa (1999). När kvalitativa studier blir text. Lund: Studentlitteratur.