Det var från början klart att jag varken ville, skulle eller kunde skriva en normativ grammatik i den snäva bemärkelse som beskrivs i inledningen
till SAG. Givetvis skulle också den mindre grammatiken innehålla en beskrivning av det faktiskt existerande svenska standardspråket och inte begränsa sig till förekommande normkonflikter.
För mitt syfte bestämde jag mig för att gå till verket som en socialantropolog skulle ha gjort för att beskriva normsystemet i en papu- ansk kultur på Nya Guinea. Av en ”socialantropologisk” syn på ett normsystem följer att beskrivaren inte ger sin personliga värdering av ett visst beteende. I vissa kulturer är det enligt uppgift artigt att visa sin uppskattning genom att rapa efter maten – och oartigt att inte göra det. Den som beskriver en sådan kultur konstaterar att normen är sådan och försöker kanske också förklara varför men väger inte argumenten för eller emot rapande eller värderar om det är ”bra” eller ”nyttigt” att rapa. På liknande sätt har jag försökt avhålla mig ifrån att argumentera för eller emot ett visst språkbruk.
Mina huvudkällor för kunskap var den stora Svenska Akademiens grammatik, där enorma mängder vetande finns samlat, och Språkbankens konkordanser, som vid slutet av 1990-talet omfattade ca 50 miljoner (nu 100 miljoner) löpord. Materialet i Språkbanken var förstås redan då över- väldigande stort, men det hade samtidigt ofta påtalade luckor.
För det första innehöll Språkbankens konkordanser enbart skriftspråk. Visserligen försökte jag att dra in även talspråk i beskrivningen, men det rörde sig naturligtvis mest om introspektion, läsefrukter och mer eller mindre osystematiska iakttagelser i min omgivning, inklusive radio och teve.
För det andra innehöll materialet huvudsakligen sakprosa: tidnings- text med tyngdpunkten i senare delen av 1990-talet och smärre korpusar med författningstext och populärvetenskap. Mindre än en femtedel av det samlade materialet utgjordes av skönlitteratur som dessutom till största delen härrörde från 1970-talet. Det betydde en dubbel obalans i materialet: genremässigt och tidsmässigt.
För det tredje var den geografiska representationen ojämn i sak- prosan. Stockholms- och Göteborgstidningar dominerade stort i tidnings- materialet med små inslag av två Malmötidningar. Landsorten (utom Göteborg och i viss mån Malmö) saknades helt. Visserligen är det svenska skriftspråket mycket homogent och standardiserat, men det finns dock vissa regionala skillnader.
Man kan kritisera Språkbankens material också i ett annat avseende. Journalister har att följa de språkregler som finns på åtminstone de stora tidningarna. Regelsamlingarna uppmuntrar vanligtvis inte till språkliga nyheter. Därför ger texter från de stora tidningarna inte en rättvisande bild av den faktiska variationen i mera spontant och okorrigerat svenskt
skriftspråk. (Det gör däremot de stora sökmaskinerna på Internet, t.ex. Google, som jag dock inte har använt för att söka exempel.)
Alla smärre brister i Språkbanksmaterialet uppvägs dock av att det ger oss möjligheter att sekundsnabbt göra många undersökningar som skulle ha tagit år att utföra, om de alls hade varit möjliga. Ur mitt perspektiv behöver det inte vara ett svårt fel att materialet inte omfattar allt slags språkbruk. Språkläran ska beskriva svenskt standardspråk, och mycket av variationen faller utanför standarden som den definieras i SAG.
Jag har närmast arbetat med en funktionell definition av standard- språket: det är det språk som möter oss i offentligheten, främst i tid- ningarna, och som läses av miljoner svenskar varje dag. Det definieras operationellt av Språkbankens material.
Standardsvenskans normer är också kodifierade på ord- och formnivå – i faktisk om än inte i formell mening. Den dominerande normkällan är Svenska Akademiens ordlista (SAOL) som ger upplysningar inte bara om ordens stavning utan också om deras böjning. En given utgångspunkt för mig var att det som rekommenderades i språkläran skulle stämma överens med vad som stod i den tolfte upplagan av SAOL (1998). Det skulle ju se egendomligt ut om den vänstra akademihanden inte visste vad den högra gjorde.
SAOL speglar språkbruket och bygger numera främst på vad som är normalt eller i varje fall vanligt i Språkbankens samlingar. Men här finns en viss fördröjning, och ofta stämmer det faktiska språkbruket inte över- ens med den kodifierade normen i den senaste upplagan av SAOL. Några av upplysningarna i språkläran om vilken formvariation som faller inom standardspråket skulle därför säkert komma att bli inaktuella när den trettonde upplagan av SAOL kom ut 2006.
Normativa uttalanden görs också av Svenska språknämnden i Svenska skrivregler, som tar upp vissa grammatiska frågor, i tidskriften Språkvård och på språknämndens hemsida. Efter många års arbete kom Språkriktig- hetsboken ut 2005. Medan jag skrev språkläran hade jag förmånen att få läsa och kommentera manus till artiklarna i den boken. Författarna brydde sig inte alltid om mina kommentarer, men jag hade stor nytta av att se hur de resonerade i de språkriktighetsfrågor som blev aktuella även för mig. Många av de problem som avhandlas i Språkriktighetsboken är emellertid marginella i förhållande till min beskrivning av det faktiska normläget i det standardiserade skriftspråket.
”Ofta lämnar språkläran rekommendationer i enlighet med traditio- nella synsätt utan att det funnits möjlighet till en djupare prövning av ar- gumenten”, står det i inledningen till Språkriktighetsboken (2005:35). Jag
har med åren blivit allt misstänksammare mot argumentationen i språk- riktighetsfrågor. Ofta präglas den av ad hocargument för ett yngre språk- bruk och mot ett äldre när det i själva verket rör sig om att gilla läget och acceptera förändringar i språkbruket. I stället har jag försökt beskriva vad som hör respektive inte hör till modernt svenskt standardspråk. I den mån jag tycker att mitt material ger underlag för det ger språkläran också någorlunda handfasta råd i språkliga frågor, avsedda för dem som vill ha sådana. Dessa rekommendationer utgår från en beskrivning av de rådande normerna – antingen dessa sammanfaller med min personliga uppfattning eller inte. Så återger formuleringen ”I skrift återfinns sådana former i talspråksnära texter, men de hör inte hemma i formellt skrift- språk” (Hultman 2003:69, om former som husena och barna) inte min per- sonliga värdering utan ska ses som en beskrivning av det faktiska läget. Jag använder själv bena, ögona och örona i mitt tal men skulle inte skriva så utom när det gäller att återge talspråk och i informella sammanhang. Att formerna inte tillhör det skrivna standardspråket framgår bl.a. av att de inte nämns i SAOL.
Ett liknande fall är dubbelsupinum (han hade velat gjort det). Från logisk synpunkt kan man inte prestera några hållbara invändningar mot konstruktionen, trots att Wellander betecknade den som ologisk: ”I skrift- språket är denna ologiska konstruktion otillåtlig.” (Wellander 1939:277). I föröiskan tillhör tvärtom dubbelsupinum (och några besläktade kon- struktioner med supinum) både talspråket och det skrivna standard- språket (Lockwood 1955:141f., 144ff.). Så hade det mycket väl kunnat varit också i svenskan, men så är det inte. I skrift är dubbelsupinum säll- synt och förekommer nästan bara i talspråksfärgad framställning. ”Normen i standardiserat svenskt skriftspråk är infinitiv efter supinum. Skriv därför hellre skulle ha kunnat vara, hade kunnat söka, [har] fått kämpa, hade velat ha, om inte strävan är att återge talspråk.” (Hultman 2003:231)
Ett tredje exempel är konstruktionen denna gången, detta brevet, som är vanlig i talspråket i Väst- och Sydsverige. I skrivet svenskt standardspråk inskränks den till några lexikaliserade, ofta religiöst färgade, uttryck som denna världen och detta livet. I övrigt har nominalfraser med denne som attribut obestämd form av substantivet: denna gång, detta brev. I större delen av det svenska språkområdet är denne starkt skriftspråkspräglat och används knappast som attribut i tal utan motsvaras av den här: den här gången, det här brevet. Givetvis finns det ingenting att anmärka på denna gången från grammatisk synpunkt, och det är väl snarast en till- fällighet att fördelningen är som den är i svenskan. Men den som vill följa standardspråkets normer bör skriva denna sak och inte denna saken. Så tolkar Olle Josephson inte språkläran när han skriver:
Men Svenska Akademiens språklära från 2004 skriver att ”konstruk- tionen med bestämd form bör inte användas i skrivet svenskt stan- dardspråk”. Därmed utmönstrar den detta huset ur standardspråket. (Fast en konkurrerande auktoritativ grammatik kan möjligen lansera den för standardspråket; det hör till denna saken att syntax är svåra- re att kodifiera än ordböjning och stavning.) (Josephson 2004:159f.) Om ”en konkurrerande auktoritativ grammatik” skulle lansera detta huset som norm (eller alternativ norm) inom det skrivna standardspråket, så skulle den antingen vara en normativ grammatik i den mening som be- skrivs i inledningen till SAG, dvs. beskriva en önskad verklighet i stället för en faktisk, eller avspegla en förändrad verklighet. (Att Olle Josephson skriver denna saken just här bidrar ytterst marginellt till en sådan föränd- ring, för han följer i övrigt den rådande normen och skriver denna bok osv.)
Den som vill invända mot den beskrivning som ett råd i språkläran grundar sig på ska inte säga ”det tycker inte jag” utan ”din beskrivning stämmer inte med verkligheten”. Ett fall där min beskrivning av normen verkligen kan ifrågasättas är konstruktionen med komma som hjälpverb plus infinitiv utan att: Torsdagens meddelande att bolaget troligen inte kommer kunna uppnå den tidigare helårsprognosen om cirka 35 miljoner kronor ... (DNs ekonomisida 1997) Så här beskrivs detta i språkläran. ”Efter komma före- faller konstruktionen utan att vinna terräng i såväl tal som skrift. Detta innebär att komma (att) ansluter sig till de övriga hjälpverben. Konstruk- tionen anses dock inte fullt korrekt.” (Hultman 2005:145) Som framgår av språkprovet ovan förekommer konstruktionen även i texter med formell prägel, och sannolikt var det en felbedömning att inte se den som en del av normen i standardsvenskan. Sådana felbedömningar förekommer även i SAG, t.ex. när det gäller de två formerna ska och skall: ”Den kortare presensformen ska [rj@9] (regionalt [rj`9]) har ett ledigare stilvärde än den längre formen skall, som språkvårdare rekommenderar för neutralt och formellt skriftspråk.” (Teleman 1999 2:572) Sanningen är att ska domi- nerar och länge har dominerat stort i alla texttyper (utom Svensk författ- ningssamling) och måste betraktas som normalformen inte bara i ledigare utan också i neutral och formell framställning.