Året innan Svenska Akademiens grammatik (SAG) kom ut fick jag upp- draget att skriva en kortare och mera populärt hållen grammatik som i motsats till det stora verket också skulle vara uttalat normativ. Min upp- dragsgivare var Svenska Akademien, närmast dess språkkommitté med Sture Allén som ordförande. Efter många diskussioner fick boken namnet Svenska Akademiens språklära (2003), huvudsakligen därför att namnet Svenska Akademiens grammatik redan var upptaget.
I inledningen till Svenska Akademiens grammatik (Teleman 1999) be- handlas begreppen deskriptiv och normativ grammatik:
Den deskriptiva grammatiken registrerar en faktisk verklighet i all dess variation så objektivt som möjligt, medan den normativa beskriver en önskad verklighet. Den normativa grammatiken väljer en variant bland flera tävlande alternativ och begränsar sig ofta till just de konstruktioner som det råder delade meningar om i språkgemenskapen. (Teleman 1999:1:17)
Den här beskrivningen av den deskriptiva grammatiken är inte problem- fri. Även den som har som mål att registrera den faktiska verkligheten ”så objektivt som möjligt” måste sätta upp gränser för vad som tillhör den beskrivna varieteten och vad som inte tillhör den. I den bemärkelsen beskriver även den grammatik som har ett deskriptivt syfte snarare en idealiserad än en faktisk verklighet.
I Svenska Akademiens grammatik exemplifieras sådant språkbruk som inte hör till modern standardsvenska med bl.a. barnspråk, inlärarspråk, experimentellt språk (använt i konstnärligt syfte), dialektalt språk och föråldrat språk. Standardsvenska är alltså den delmängd av svenska språket som talas och skrivs av vuxna som har svenska som modersmål eller behärskar språket på infödd nivå, som inte ägnar sig åt språkliga ex- periment, som inte talar dialekt och som inte heller uttrycker sig alltför gammaldags. Gränsdragningen är givetvis i viss mån godtycklig: ”Grän- sen mot de nämnda formerna av språk eller språkbruk är oklar och under kontinuerlig förskjutning” (Teleman 1999 1:18).
Även inom standardspråket, alltså bland språkbrukare som är vuxna, behärskar svenska på infödd nivå osv., är variationen så omfattande att man måste begränsa beskrivningen – om inte annat så av praktiska skäl. Därför beskriver deskriptiva grammatiker inte heller i det här avseendet den faktiska verkligheten ”i all dess variation” utan ett urval av denna variation. I de enskilda fallen måste även författare till en deskriptiv grammatik fatta beslut om vad som faller inom ramen. Urvalet styrs till dels av subjektiva kriterier, i synnerhet när man själv ingår i den språk- gemenskap som man beskriver. Då har man i sitt eget språkbruk in- förlivat en del av de normer som råder men är så främmande för andra att man kanske inte ens får syn på dem. Det finns många exempel på att grammatiker som syftar till att vara rent deskriptiva ”väljer en variant bland flera tävlande alternativ” och inte beskriver den faktiska variation- en. I praktiken betyder det oftast att endast den variation som represen- teras av mera betydande konkurrerande eliter får plats i beskrivningen av standardspråket. Problemet ställs naturligtvis på sin spets när man ska avgöra vad som är ”ogrammatiskt”.
SAGs beskrivning av den normativa grammatiken är inte heller den problemfri, i varje fall inte beträffande svenskt standardspråk. Det har knappast existerat någon normativ svensk grammatik som enbart be- skriver ”en önskad verklighet”. Alla översiktliga beskrivningar ägnas hu- vudsakligen åt de gemensamma och från normativ synpunkt okontroversiella delarna av standardsvenskan. Dessa ingår i en social verklighet, inte i ”en önskad verklighet”. För att få exempel som mot- svarar den första delen av beskrivningen, dvs. en grammatik som i stor utsträckning ”väljer en variant bland flera tävlande alternativ” får vi vända oss till de språkområden där man har konstruerat nya skriftspråk på grundval av sinsemellan olika dialekter, t.ex. landsmål/nynorsk i Norge. ”Grammatikker som brukes i fremmedspråksundervisningen og andre skolegrammatikker, nevnes gjerne som eksempler på typiske nor- mative grammatikker”, står det i inledningen till Norsk referansegramma- tikk (Faarlund 1997:3). Svenska skolgrammatiker och avsnitten om gram- matik i läroböcker i svenska innehåller emellertid till större delen sådan upplysningar om språket som man också finner i deskriptiva grammati- ker – plus normativa förmaningar. Exempel på framställningar som be- gränsar sig till ”just de konstruktioner som det råder delade meningar om i språkgemenskapen” hittar vi inte i grammatiker utan i handböcker i språkriktighet, t.ex. Erik Wellanders Riktig svenska (1939) eller Svenska språknämndens Språkriktighetsboken (2005).
Begreppen ’deskriptiv’ och ’normativ’ har olika värdeladdning. ’De- skriptiv’ står för objektivitet och vetenskaplighet: ”vitenskaplige gram-
matikker er derfor gjerne typisk deskriptive” (Faarlund 1997:4). ’Normativ’ står däremot för fördomsfullhet och skolmästaraktighet, gärna med en liten biton av rotting. Men att undersöka och beskriva ett språkligt normsystem – även i dess kontroversiella delar – behöver inte vara en ovetenskaplig verksamhet.
Begreppet ’normer’ har en vidare och en snävare betydelse i språkliga sammanhang. I den vidare betydelsen betecknar ”normer” hela systemet av regler för ett språks byggnad och bruk. Det svenska standardspråket bygger på normer i den här bemärkelsen, och det är dessa som beskrivs i grammatiken, antingen den är ”deskriptiv” eller ”normativ”. Huvud- delen av dessa normer är så införlivade i våra medvetanden att vi inte tänker på dem som ”normer” för hur vi använder språket. Det är först när vi närmar oss ett språk utifrån – som inlärare – som de deskriptiva utsagorna genom situationen förvandlas till normativa. Det är därför naturligt att författarna till Norsk referansegrammatikk nämner läroböcker i främmande språk som exempel på typiskt normativa grammatiker.
I den snävare betydelsen används normer om det som är ”rätt” i en konkurrens mellan ”rätt” och ”fel”. Ibland beskrivs språket som en arena för en kamp mellan konkurrerande normer i detta perspektiv. Det är emellertid långt ifrån all variation som ger upphov till normkonflikter i den meningen att den vållar debatt och kritik. I en stor mängd fall samsas alternativa uttryck utan att det ena stämplas som ”rätt” och det andra (eller de andra) som ”fel”. Ett exempel ger adjektiviska pronomen på -dera och på var- plus ordningstal. Här har neutrumformen konkur- rens av utrumformen, så att man ofta säger och skriver i någondera fallet och varannat år i stället för i någotdera fallet och vartannat år. Ett liknande fall är halvannat år i stället för halvtannat år. Möjligen är denna s.k. inre böjning på väg att försvinna, även om den fortfarande får betraktas som norm, dvs. dominerar i den skrivna offentliga svenskan, och formerna på -t anges utan alternativ i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). Det in- tressanta är nu att denna utveckling sker i det tysta. Den föranleder inte några arga insändare om språkets förflackning till tidningarnas språk- vårdsspalter och omnämns inte heller i Svenska språknämndens Språk- riktighetsboken (2005), vilket naturligtvis speglar den uteblivna debatten. Varför vissa språkliga variationer eller pågående förändringar får stark symbolladdning medan andra nästan inte uppmärksammas alls kan man fundera över.