Det allra tydligaste resultatet i min undersökning av ett antal skrivupp- gifter baserade på skönlitteratur är att markant fler kvinnliga än manliga
elever väljer dessa uppgifter. Genomgående är det så, oavsett vilka litte- rära texter som serveras i provets texthäfte. Internationella undersök- ningar (PISA 2000) har visat att bland svenska femtonåringar är pojkarna både sämre och mer ovana läsare än flickorna i samma ålder. Ämnes- provet i skolår 9 resulterar också i att flickorna har markant högre betyg på läsprovsdelen, liksom på övriga delprov. När eleverna sedan börjar gymnasieskolan tycks killarna ofta inte komma i fatt tjejernas försprång och har av den anledningen sämre beredskap för de litterära uppgifterna. Molloy (2002:322) beskriver arbetet med litteraturen i skolåren 7–9 som ”en fråga om strukturellt genus”; kvinnliga svensklärare arbetar med skönlitteratur, manliga med retorikundervisning och skrivande. De flesta pojkar i den undersökningen säger sig inte läsa böcker och beskriver läsning som ”inte killigt”.
Ett lysande undantag finns från det generella mönstret i min studie – uppgiften ”Läsvärt om kärlek”. Om nu förklaringen till att de manliga eleverna undviker litterärt inriktade uppgifter är att det inte är ”killigt” att syssla med skönlitteratur, undrar jag återigen hur man ska förklara detta undantag. Jag tror att just de här dikterna faktiskt fått de 18–19- åriga eleverna att känna igen sig och ”läsa sina liv” som Molloy (2002:321) kallar det. Kärlekstemat verkar också ha varit lockande för alla.
Jag har inte funnit några stora skillnader i textval mellan kvinnliga och manliga elever. De intresserar sig för och skriver om samma noveller och romanutdrag. I det urval som ingick i Kristina Erikssons uppsats noterade hon att killar den terminen fastnade för ett par texter som beskrev uppror mot auktoriteter, men det temat har inte återkommit i övriga här genomgångna uppgifter. En skillnad som däremot återkom- mer är att kvinnliga elever mycket oftare väljer att ta med lyrik, när de kan välja fritt, även i uppgifter som i övrigt visar ett könsneutralt mön- ster. Ingen kvinnlig elev väljer dock Diktonius dikt om män som utför sitt arbete på farliga, isiga plåttak högt upp, utan de väljer i stället fablerna om syrsan och myran eller om Klas Klättermus.
Undersökningen har inte gett något entydigt svar på hur stor roll författarens respektive huvudpersonens kön spelar. Ett så tydligt par som Hjalmar Söderberg och Majgull Axelsson med sina huvudpersoner av respektive kön lockar ändå mest kvinnliga elever, förmodligen på grund av uppgiftens inriktning mot analys. Textparet flicka/pojke som börjar skolan av författarna Ninni Holmqvist och John M. Coetzee behandlas av kvinnliga och manliga elever i väldigt lika utsträckning. Situationen att börja i en ny skola kan alla elever identifiera sig med, det tycks inte spela någon större roll om det är en flicka eller en pojke det handlar om. Identi-
fikationen fungerar också för både kvinnliga och manliga elever när det gäller novellen ”Pojkjäveln” och konflikten där om val av studiegång och yrke. Eleverna läser in ”sitt liv” och resonerar om egna erfarenheter av liknande valsituationer oavsett kön.
I dikter är det inte alltid lika tydligt vilket kön ”huvudpersonen”, ofta ett jag, är. Tranströmers ”C-dur” har en ”han” i huvudrollen, men övriga här behandlade dikter har jag–du som tilltal. För både kvinnliga och manliga elever tycks det vara dikten som sådan som fängslar, inte författaren. I t.ex. den hos alla populära dikten ”När du får resa mitt barn …” av Graciela Curbelo finns den personorientering som Garme (1996) visar är typisk för flickors egna texter. Det kan kanske förklara att de kvinnliga eleverna så mycket oftare väljer lyrik än vad de manliga gör. Curbelo är mest valda dikt hos bägge könen, men det är samtidigt dubbelt så många tjejer som killar som har den med.
Garme skriver också om skillnaden mellan kvinnliga och manliga elever i hur de förhåller sig till en uppgift. Även om skrivuppgiften och de texter som eleverna ska använda är så neutralt valda som möjligt visar det sig ”att flickorna förmår att både anpassa sig till allehanda restriktio- ner kring skrivuppgiften och behålla sin egenart, t.ex. i ett speciellt sätt att orientera sig mot personer”. Det är alltså ganska typiskt att det framför allt är manliga elever som struntar i instruktionen och väljer att ta med tidningsartiklar i en uppgift som ska basera sig på skönlitteratur. Detta förhållande har vi sett också andra exempel på i proven.
Vilka konsekvenser kan och bör min undersökning ha för kommande texthäften och prov? Enligt Molloy (2002:321) är ”att räkna på författa- rens eller huvudpersonernas kön […] bara ett första steg i att göra lärare uppmärksamma på hur kön är representerat i val av skönlitteratur”. Jag anser att vi måste hålla fast vid detta första steg och försöka upp- märksamma både lärare och elever på frågan. Viktigt är att presentera litterära texter som elever av båda könen kan identifiera sig med och känna igen sig i. Då väljer de skrivuppgifter som baseras på dessa texter och ser allmängiltigheten i situationen när den lilla flickan i Holmqvists novell inte får vara med och leka på skolgården eller när ”pojkjäveln” bråkar med sin pappa om studier kontra arbete. Att välja bara ”enkla” texter tror jag inte är rätt väg, tvärtom, nobelpristagaren Coetzee in- tresserar också eleverna. Angående de tidigare centralproven skrev Pettersson (1997:167) att om tema, texter och skrivuppgifter är ”krävande eller stimulerande” så gynnar det både bättre och sämre skribenter. Det tror vi gäller dagens nationella prov också; det är en utmaning för provkonstruktörerna att komponera ett texthäfte som lockar både kvinnliga och manliga elever.
Hur grundskolan och gymnasieskolan ska lyckas göra läsare av fler pojkar än hittills är en annan fråga. Inte bara i provet utan också i under- visningen måste valet av skönlitterära texter vara oerhört väsentligt. Vilken litteratur lockar flest till läsning?