Forskning kring olika aspekter av kommunikation är omfattande medan forskning specifikt kring utvecklingsstörning, hörselnedsättning och kommunikation endast förekommer i ett fåtal fall. Att flera funktions- hinder hos en och samma person samverkar och att konsekvenserna blir mer genomgripande och större än summan av varje enskilt funktions- hinder torde vara självklart. Att utveckla kommunikation och språk och tillägna sig omvärldskunskap blir en komplicerad process om perceptu- ella förmågor är begränsade, vilket därmed ställer krav på såväl den fysiska som den sociala miljön. Forskning som belyser kombinerade funktionshinders respektive samband med befintlig kommunikations- problematik förekommer sällan.
4.2.1 Nationell forskning kring utvecklingsstörning, hörsel-
nedsättning och kommunikation
Nationellt finns två studier, varav en är kartläggningsstudien (Ander- son, 1998). Denna fokuserar 43 klasslärares beskrivning av skolsitua- tionen för 54 elever med hörselnedsättning i särskolan. I studien be- skrevs vilka kommunikationssätt som förekom i klasserna och hur klasslärare mötte de kommunikativa svårigheter som eleverna hade. Studiens resultat visade att elevgruppens storlek varierar beroende på den utgångspunkt som fokuseras. Det var ovanligt att elever med ut- vecklingsstörning och hörselnedsättning undervisades tillsammans i grupp. Klassläraren menade att drygt hälften av eleverna fick tillräck- ligt stöd i sin undervisning. En femtedel av klasslärarna uppgav att de i liten utsträckning förstod elevernas kommunikation, vilket framförallt avsåg elever som använde alternativa kommunikationssätt. Resultatet visade också att mindre än hälften av klasslärarna ansåg sig ha måttligt till goda teckenkunskaper.
Den andra studien fokuserar den kommunikativa kompetensen hos tre elever med hörselskada/dövhet, utvecklingsstörning och rörelsehin- der (Holmqvist-Äng, 2000). Resultatet visade att de aktuella eleverna använde flera uttryckssätt och var kommunikativt kompetenta. Omgiv- ningen uppfattade inte alltid elevernas uttrycksform och eleverna be- hövde lång tid för att uttrycka sig. Denna studie har likheter med före- liggande. En inte helt oväsentlig skillnad är dock att eleverna ovan går i en specialskola där undervisningsspråket är teckenspråk.
Vid Karlstads universitet bedrivs forskning kring handikapp och språk under ledning av Iréne Johansson. Forskningen har bedrivits un- der lång tid och är framförallt inriktad på språkutvecklingen hos barn med Downs syndrom samt arbete i nätverk. Det verkar som om dessa barn har adekvata kunskaper om den grammatik som är vanlig på den utvecklingsnivå när barn bildar språkliga satser, men att de använder dem sällan och mindre effektivt (Johansson, 1988, 1990b, 1996, 2000). Det är kanske så att barn med Downs syndrom inte förväntas klara av detta och därför inte erbjuds en tillräckligt stimulerande lärandemiljö. Det kan grunda sig i attityder, förväntningar och för lågt ställda krav på barn med funktionshinder, dvs. svårigheterna förläggs till individen snarare än relationen mellan individ och miljö. I projektet, "Utanför- skap eller delaktighet på dagis", (Johansson, 1996) studerades kommu- nikationen hos barn med Downs syndrom och hörselnedsättning. Jo-
hansson menar att barns språkutveckling och avvikelser från gängse språkutveckling måste betraktas i ljuset av variation och mångfald. "Det finns inte ett sätt som är det normala, det finns inte en orsak till en viss typ av språkstörning och det finns inte en effekt av en viss typ av orsak" (a.a., s. 39). Förklaringar kan finnas i faktorer som kognition, perception, motorik, strategisk kompetens och miljö.
4.2.2 Internationell forskning kring utvecklingsstörning och
teckenanvändning
Redan från mitten av1800-talet finns rapporter (Bonvillian & Miller, 1995) som framhåller att teckenträning är framgångsrikt i arbetet med barn med utvecklingsstörning. Det har tagit lång tid att förverkliga den- na insikt, vilket sannolikt har samband med att synen på spåkutveckling hos personer som är döva eller hörselskadade har varierat.
I studier av språkutvecklingen hos barn med Downs syndrom fram- hålls ofta vinsterna med teckenanvändning på vägen mot en funktionell kommunikation. Skälen till detta är, bl.a. att den visuella-motoriska modaliteten ansetts enklare att lära, minnas och producera jämfört med den auditiva-vokala modaliteten samt att det finns överföringsvinster från förspråklig till språklig kommunikation. Woll och Grove (1996) undersökte språkfunktionen hos tvåspråkiga tvillingar med Downs syndrom. Barnen var normalhörande och använde engelskt teckenspråk med sina döva föräldrar och talad engelska med andra och föredrog själva talad engelska. Resultatet tyder på att teckenspråkets lingvistiska system inte var enklare att hantera för barnen än det talade språkets. Trots att deras visuella-spatiala förmåga generellt sett var mer utveck- lad än den auditivt-vokala förmågan kan det finnas spatiala svårigheter som visar sig i teckenspråksanvändningen. Tydligt är att förklaringen inte återfinns i modaliteten i sig utan på ett lingvistiskt plan samt att övergången mellan gester och språk inte är så tydlig som tidigare på- ståtts. Woll och Grove menar att det behövs mer forskning kring mo- dalitet och språk men resultatet har betydelse för hur olika insatser där manuella tecken används till hörande skall utformas. Det krävs utvärde- ring av ordförråd, grammatik och vilket bidrag modaliteten i sig kan tillföra. Är personerna icke-hörande blir valet av modalitet annorlunda, även om specifika svårigheter kan kvarstå. Woll har också studerat en person med Landau-Kleffners syndrom, där de språkliga svårigheterna är av auditiv art. Tillgång till teckenspråk var nödvändigt, för att perso-
nen i fråga skulle kunna utveckla sitt språk. En elev med detta syndrom återfinns i föreliggande studie.
I en undersökning av Grove och Dockrell (2000) studerades utveck- lingen av tecken och tal hos tio ungdomar (12–16 år) med intellektuell begränsning, vilka använde manuella tecken som sin huvudsakliga kommunikation. Läraren tecknade och talade samtidigt. Barnen hade använt tecken i genomsnitt åtta år. Analysen av semantiska relationer, ordförråd, ordföljd och teckenmodifikationer visade att barnens språk inte utvecklats utöver 1–2 ordssatser (MLU stadium 1)5. Johansson (1996) menar att MLU inte är ett tillförlitligt mått på språkutvecklingen hos barn med Downs syndrom. Slutsatsen som Grove och Dockrell drog var att den språkliga utvecklingen skedde på ett likartat sätt obero- ende av modalitet samt att den grammatiska utvecklingen avstannade på en enklare nivå. Särskilda svårigheter hörde samman med ordförråd och ordföljd. De språkliga modellerna för att utveckla mer komplexa strukturer var otillräckliga för barnen. Det fordras mer forskning kring modaliteters förhållande till varandra vad beträffar att ta emot och ge ut språk hos de som använder alternativa och kompletterande kommuni- kationssätt (AKK). Vidare bör också effekterna av olika nivåer av teck- enfärdighet hos skolpersonal och föräldrar undersökas. Johansson (1986) menar också att tecken som stöd inte leder till att barnet ut- vecklar komplexa språkliga strukturer utan skriftspråket kan då införas.
Barn med Downs syndrom (10–49 månader) och barn med "normal" utveckling (8–17 månader) studerades med avseende på taluppfattning och talproduktion samt gestuell produktion (Caselli et al., 1998). Barn med Downs syndrom uppvisade skillnad mellan talförståelse och tal- produktion men en samtidig utveckling av vokal lexikal förståelse och gestuell produktion, vilket tyder på att de drog fördel av gester. Detta visar även Johansson (1988, 1990b) i sin forskning.
Dennison och Gorman (1999) beskriver i en fallstudie, av ett barn med Downs syndrom och dövhet, hur teamarbete, sammanhang och teckenspråk ökade barnets teckenförråd från 20 till 228 under några år. Däremot säger studien inget om användningen i vardagen.
5 MLU är förkortningen för Mean Length of Utterance, dvs medellängden av ett talat yttrande.
MLU har införts, för att på ett meningsfullt sätt kunna jämföra barns språk med samma satslängd. Medellängden mäts inte i ord utan i morfem, dvs. i betydelsebärande enheter. Ett ord kan bestå av flera morfem, t.ex. ”bilarna” är ett ord men består av tre morfem, bil-ar-na, ”min
En longitudinell studie gjordes av Kahn (1996), där 34 barn med utvecklingsstörning ingick, angående kognitiv förmåga och inlärning av manuella tecken. En utvärdering visade att objektpermanens och imitation var nödvändiga faktorer för att barnen skulle lära och använda ett minimum av manuella tecken. Det framgår också att detta inte var tillräckligt för att barnen sedan skulle använde dessa tecken funktio- nellt. Trots att de nödvändiga förutsättningarna var uppfyllda för vissa barn visade studien att inlärning inte skedde i så stor utsträckning för de aktuella barnen. Faktorer i barnets totala miljö måste dessutom beaktas.
Användning av Makaton6 undersöktes hos 49 brittiska barn med grava inlärningssvårigheter. Lärarledd undervisning förknippades med mer teckenproduktion men med begränsad funktion. Fria leksituationer förknippades med mindre teckenproduktion men med mer varierad funktion. I båda situationerna riktade barnen både talat och tecknat språk mestadels till vuxna (Grove & McDougall, 1991).
En studie (Bryen & McGinley, 1991) utvärderade teckenspråksför- mågan hos vuxna personer med utvecklingsstörning och deras personal. Resultatet visade att personalens teckenspråkskompetens endast var något högre än den var hos personer med utvecklingsstörning samt att teckenspråket användes minimalt i interaktion. Bryen et al., (1988) stu- derade också teckenspråksanvändning i en stor grupp elever med grav utvecklingsstörning. Trots att teckenspråk ingick i undervisningspro- grammet för en fjärdedel av eleverna visade resultatet att detta kommu- nikationssätt inte var ett effektivt alternativ. Träningsprogrammet an- vändes under lång tid men barnen lärde sig trots detta endast ett fåtal tecken, vilka de senare använde spontant. En förklaring till detta resul- tat menar Bryen fanns i att elevernas motoriska och kognitiva förutsätt- ningar samt kommunikationsvilja inte var initialt klarlagd. En annan förklaring menar författarna fanns i att valet av vokabulär, målsättning samt undervisningsmetoder var allmänt vaga och olämpliga. Slutligen fick inte eleverna adekvat stöd från omgivningen då teckenfärdigheter- na och användningen hos signifikanta andra varierade stort.
Av forskningsöversikten framgår att tecken ofta används i kommu- nikation med personer med Downs syndrom. Det är ibland svårt att avgöra vilka undersökningsgrupper som i övrigt avses då terminologin
6 Makaton är ett alternativt kommunikationssätt som används för kommunikationsträning av
inte är jämförbar med den svenska. Det framgår också att användning av visuell-gestuell kommunikation är en komplex process och får inte alltid avsedda effekter, pga. att olika individuella förutsättningar inte kartlagts eller att miljöfaktorer inte beaktats.
Eleverna i föreliggande studie befinner sig i en hörande och talande kommunikationsmiljö där de delvis eller inte alls uppfattar det talade budskapet samtidigt som den tecknade kommunikationen inte är till- räcklig. Därför finns det skäl att undersöka vad barn och vuxna faktiskt gör eller kan göra i olika kommunikativa sammanhang.