Den internationella klassifikationen av handikapp (ICIDH = Internatio- nal Classification of Impairments, Disabilities and Handicaps) antogs av WHO första gången 1980. Klassifikationen har använts som bas för ett gemensamt och standardiserat språk vid kliniskt bruk, datainsamling och forskning. Utgångspunkten var då sjukdom och orsaken förlagd till den enskilde individen. En skada eller sjukdom (impairment) hos en person leder sannolikt till ett funktionshinder (disability), en begränsad förmåga av något slag. Detta i sin tur kan för den enskilde individen få konsekvenser (handicap) beroende på hur den omgivande miljön är utformad. Detta refereras ofta till som det "miljörelaterade handikapp- begreppet", vilket delvis är riktigt eftersom ett handikapp betraktas som en relation mellan individen och den omgivande miljön. Utgångspunk- ten är dock ett kliniskt och individualistiskt synsätt i syfte att vid rätt tillfälle och på rätt nivå sätta in behandling och andra åtgärder för att eliminera eller minska handikappet. Genom olika insatser i miljön skall de konsekvenser som ett funktionshinder kan tänkas ge i, t.ex. skolsitu- ationen minimeras.
Definitionen har under årens lopp varit föremål för diskussion och har genomgått en revidering, vilken antogs av WHO i maj 2001 (ICIDH-2, International Classification of Functioning, Disability and Health, 2001). Klassifikationen förkortas numera ICF. Den svenska översättningen är: Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder
och hälsa (WHO, 2001). Utgångspunkten är nu att beskriva funktion, funktionshinder och hälsa som viktiga faktorer för individens välbefin- nande. Handikapp betraktas inte längre som en avvikelse från det "normala" utan ses som en av de många variationer som ligger inom ramen för det mänskligt möjliga. I den svenska översättningen står att "det råder en bred missuppfattning av att ICF endast gäller personer med funktionshinder. I själva verket gäller den alla människor" (WHO, 2001, s.11). ICF består av två delar med vardera två komponenter. Del ett omfattar funktionstillstånd och funktionshinder med komponenterna kroppsfunktioner och kroppsstruktur samt aktiviteter och delaktighet. Del två omfattar kontextuella faktorer med komponenterna omgiv- nings- och personliga faktorer. Personfaktorerna klassificeras inte en- ligt ICF, men beaktas vid behov.
Begreppen omfattar både positiva och negativa aspekter inte bara ur biologiska perspektiv utan också ur personliga och sociala perspektiv, dvs. ICF försöker förena ett medicinskt och ett socialt perspektiv på funktionshinder till en "biopsykosocial" ansats. Detta betyder att akti- vitet och delaktighet i livssituationer utifrån den enskilde individens förutsättningar fokuseras i större grad än tidigare. Individens hälsotill- stånd och konsekvenser av ohälsa belyses i relation till kontextuella faktorer.
Nedan redovisas en sammanställning över de begrepp som återfinns i ICF.
K o m p o n e n t e r
Figur 3. Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funk- tionshinder och hälsa (egen bearbetning efter WHO:s klas- sifikation, ICF, 2001) Kroppsfunk- tion: Fysiologisk och psykologisk kroppsfunktion Kroppsstruktur: Anatomiska kroppsdelar (organ, extre- miteter) Aktivitet: Omfattningen och karaktä- ren av de uppgifter eller hand- lingar som individen kan utföra Omgivning: Fysiska, sociala, attitydmässiga faktorer i indivi- dens miljö (på mikro till makronivå) Personfaktorer: Personliga egen- skaper oberoen- de av hälsotill- stånd Förändringar i individens kroppsliga funktioner eller struktu- rer – vilka visar sig genom en avvikelse eller förlust Aktivitets begränsningar innebär att individen har svårigheter att utföra olika aktivi- teter eller handlingar Inskränk- ningar i delaktighet innebär karaktären och omfatt- ningen av individens problem med att ingå
och sam- spela i olika
situationer
Funktionstillstånd och funktionshinder (del 1) Kontextuellafaktorer (del 2) Hinder Nega- tiva aspek- ter/ Funk- tions- hinder Funktion och struktur in- tegreras Aktiviteter kan utföras och individen är delaktig Möjlig- heter Posi- tiva aspek- ter/ Fun- geran- de Delaktighet: En individs livssituation – de situationer som indivi- den ingår och
Begreppet "kropp" används för att beskriva både fysiologiska och psy- kologiska funktioner och anatomiska strukturer hos individen. Samma tillstånd hos två olika personer kan ha olika funktionella konsekvenser och tvärtom. Begreppet "aktivitet" fokuserar på karaktären och omfatt- ningen av vad individen gör, dvs. hur handlingen eller uppgiften kan genomföras. Vilka uppgifter och handlingar fångar individens intresse och vilken möjligheter har individen att utföra dessa? Vilka aktiviteter kan individen delta i? Vilka aktiviteter kan individen inte delta i, som skulle kunna vara värdefulla och utvecklande om så vore möjligt? Be- greppet "delaktighet" avser omfattningen och karaktären av individens engagemang i olika livssituationer i relation till hälsotillstånd, aktivitet och omgivningsfaktorer, dvs. individens egen upplevelse, kontroll och självständighet i sitt eget liv. Aktivitet och delaktighet används istället för funktionshinder och handikapp, vilket betonar möjligheter snarare än hinder. Eftersom individens funktioner sannolikt förändras över tid medför detta att kartläggning, analys och individuell planering blir en kontinuerlig process under hela livet. Förhållandet mellan omgivnings- faktorer och funktionsområden är cirkulärt snarare än kausalt. Den en- skilde individens kompetenser avgör hur funktionen blir i den sociala kontexten men kontexten avgör också vilket handlingsutrymme indivi- den får och därmed vilka kompetenser som ges tillfälle att utvecklas.
WHO:s klassifikation innebär också risker, som måste beaktas. Mo- dellen är komplex och detaljerad, vilket kan medföra att den enskilde individen kan försvinna. Därför är det viktigt att den enskilde personens egna upplevelser av sin livssituation involveras. Medveten om detta finner jag modellen användbar i föreliggande studie. WHO:s klassifi- kation kan också kopplas till diskussionen av ett kategoriskt perspektiv där orsaker till en individs svårigheter förläggs till individen själv re- spektive ett relationellt perspektiv, där individens svårigheter sätts i relation till förhållanden i miljön (se vidare diskussion som förts under 2.4.1).
Överfört till föreliggande studie kan begreppen användas genom att beskriva den kroppsliga funktionen och strukturen hos en enskild elev. Har eleven en diagnos? Vilken funktion fyller denna och kan den i så fall förklara varför situationen är som den är? Vilka problem uppstår till följd av den/de avvikelse/er som kroppsstrukturer/funktioner uppvisar? Vad betyder Downs syndrom och ledningshinder egentligen för Kalle? Vilka aktiviteter eller situationer får Kalle svårigheter att utföra eller vara med i till följd av avvikelser i den kroppsliga funktionen och
strukturen? Hur påverkar detta Kalles kommunikation? Hur begränsad blir Kalles delaktighet i olika skolsituationer och hur påverkas hans sociala och kunskapsmässiga utveckling till följd av bristande kommu- nikationsförmåga? Hur ser den sociala och fysiska miljön ut runt Kalle, vilka attityder råder i den skola där han går? Hur ser Kalles personliga egenskaper ut i övrigt? Hur upplever Kalle själv sin situation? Vilka möjligheter och begränsningar finns i den miljö där Kalle lever? På vilket sätt kan hindren undanröjas och möjligheterna främjas? Dessa frågor kommer att diskuteras.
3
Syfte
Det övergripande syftet med föreliggande studie är att beskriva och tolka den kommunikation som sker mellan barn och vuxna och mellan barn inom särskolans obligatoriska undervisningsformer, när kommuni- kationen inte enbart sker via talspråk. Föreliggande studie syftar även till att beskriva möjligheter och hinder som kan uppkomma i den kom- munikativa processen. Jag har valt att avgränsa elevgruppen till de ele- ver som till följd av hörselnedsättning eller av annan orsak är i behov av annat kommunikationssätt än tal, för att själva förstå och kunna göra sig förstådda. I interpersonell kommunikation i elevens vardag används någon form av visuell-gestuell kommunikation, dvs. i detta samman- hang menas teckenspråk eller tecken och samtidigt tal.
Det finns en stark förhoppning att studien skall bidra till förståelsen för hur elever i behov av andra kommunikationsformer än tal kommu- nicerar med sin omgivning och öka kunskapen om vilka krav som då ställs på den omgivande miljön, såväl fysiskt som socialt. Min förhopp- ning är också att resultatet ska kunna utgöra grund för diskussion och reflektion kring kommunikation och samspel mellan barn och vuxna samt barn emellan då kommunikationssättet är någon form av tecknad kommunikation som alternativ eller komplement till tal.