Bronfenbrenners modell används för att tydliggöra resultatet på olika nivåer i syfte att bidra till förståelse av vad som möjliggör eller hindrar den kommunikativa processen. Innehållet i den utvecklingsekologiska modellen kan härledas till Vygotskys tankar kring den sociala kontex- tens inflytande på individen och lärandet. Vygotsky betraktade den so- ciala kontexten ur flera nivåer, den omedelbara växelverkan som indi-
viden har med miljön, den strukturella nivån, dvs. influenser från hem och skola och den allmänna kulturella eller sociala nivån, vilken inklu- derar ekonomi, språk och teknologi (Bodorova & Leong, 1996).
Den utvecklingsekologiska modellen beskriver olika företeelser som på olika nivåer kan inverka på barns lärande och utveckling och som ömsesidigt påverkar varandra. Valet av Bronfenbrenners utvecklingse- kologiska modell motiveras av att de insatser som ett samhälle gör för personer med funktionshinder sker på många olika nivåer och med olika inriktning och omfattning. Insatserna kan inte ses som isolerade förete- elser utan som en helhet, där delarna ömsesidigt påverkar varandra. Bronfenbrenners modell har kritiserats, bl.a. för att vara diffus i sin definition av modellens delar och att den bidragit till forskning, som på ett mer övergripande sätt relaterar olika miljöfaktorer till utveckling, utan att vara förankrad i empirin och att modellen dessutom bortsett från att det finns en ömsesidighet i samspelet mellan individ och miljö (Göransson, 1995; Sontag, 1996). Sontag menar också att modellen är förnämlig, men att den kräver ett flertal mätinstrument, stora undersök- ningsgrupper, tidsödande datainsamling och ett komplext analysförfa- rande, vilket lett till att många forskare ansett modellen svår att använ- da. Bronfenbrenner (1989) har utvidgat modellen genom att precisera påverkansfaktorer på framförallt den första nivån/systemet.
· Mikrosystem, den närmaste, proximala, miljön, innefattar de erfa- renheter av aktiviteter, roller och interpersonella möten som en indi- vid i utveckling har med andra betydelsefulla personer. Närmiljön som barnet möter har särskilda fysiska och materiella egenskaper li- kaväl som andra personer har utmärkande drag vad gäller tempera- ment, personlighet, kognitiv förmåga och färdigheter samt trosföre- ställningar. På denna nivå är det individens upplevelse av sin situa- tion och de reaktioner som omgivningen väcker som styr handlan- det. Bronfenbrenner (1989) talar om ”developmentally instigative characteristics” (a.a., p. 227) hos de personer i närmiljön som san- nolikt åstadkommer starka effekter i en interaktion. Personliga kän- netecknen, ”personal stimulus qualities” (a.a. p. 219), avser indivi- dens personlighet och temperament, vilka leder till positiva eller ne- gativa reaktioner från omgivningen och därför kan gynna eller miss- gynna barnets utveckling. Det handlar också om ”developmentally structuring attributes” (a.a. p. 219), dvs. hur individen hanterar och interagerar med miljön i form av initiativ, ömsesidighet, utforskning
och intellektuell nyfikenhet. Bronfenbrenner talar om en ”person- context model” (a.a., p. 193), dvs. att fokus ligger på ömsesidigheten mellan individen och miljön. Bronfenbrenner menar då att det är sär- skilt viktigt att identifiera de ekologiska nischer (echological niches) i miljön som är synnerligen positiva eller negativa för individer med särskilda personliga kännetecken.
Wachs (2000) utvecklar nischteorin vidare med utgångspunkt i Bron- fenbrenners definition av mikrosystem. Begreppet nisch syftar på ett avgränsat område inom en vidare miljö vari individen fungerar, men Wachs fokus ligger på individuella nischer och dess kännetecken. Wachs menar att nischer omfattar såväl fysiska omgivningar som indi- viduella och interpersonella kännetecken som vanligtvis finns i de mil- jöer som individen befinner sig.
Bronfenbrenner (1989) lyfter också fram begreppet ”chronosystem” (a.a., p. 201) och menar att förändringar sker över tid inom såväl indi- viden som i miljön. Den springande punkten i detta är att tidsdimensio- nen förändrar den existerande relationen mellan individen och miljön och leder till utvecklingsförändringar.
Bronfenbrenner (1999) använder numera termen ”bioecological mo- del” (a.a., p. 4), eftersom modellen innefattar nya element och är mer komplex och dynamisk än tidigare. Den innefattar föreställningar om miljön, kännetecken hos en individ i utveckling och processen och den speciella relationen däremellan. Begreppet ”proximal processes” (a.a., p. 5) har införts mellan individen och den närmaste miljön. Bronfen- brenner menar att mänsklig utveckling sker genom fortskridande pro- cesser av alltmer komplexa och ömsesidiga interaktioner mellan en aktiv individ och personer, objekt och symboler i den närmaste yttre miljön. För att vara effektiv måste interaktionen vara regelbunden och utsträckt över tid. Formen, styrkan, innehållet och riktningen i de proximala processernas påverkan på utvecklingen växlar som en funk- tion av individuella kännetecken, omedelbara och mer avlägsna miljöer vari processerna äger rum samt de resultat som följer och den sociala kontinuitet och förändring som skett under individens levnad. Med detta avser Bronfenbrenner en ”process-person-context-time modell” (a.a., p. 5). Proximala processer i skolmiljön, den ömsesidiga relationen mellan individuella karakteristika och tillgängliga resurser i miljön, måste studeras över tid för att se om resultatet leder till kompetens eller dysfunktion i varierande situationer.
I interaktionen mellan personer med funktionshinder och personer utan funktionshinder inträder ofta ett icke jämbördigt förhållande. Vilken betydelse som personliga egenskaper och påverkande attribut har för interaktion mellan personer med respektive utan funktionshinder finns det ännu lite kunskap. Forskning som berör den personliga kompeten- sen hos personer med utvecklingsstörning har mestadels handlat om instrumentell kompetens, t.ex. begreppsbildning, kognitiva processer, motorik, vakenhet och mindre om den sociala kompetensen, t.ex. tem- perament, social begåvning och känslouttryck (Granlund & Björck- Åkesson, 1997).
· Mesosystem, innefattar samspelet mellan de olika närmiljöer som individen direkt eller indirekt deltar i. Exempelvis kan det gälla re- lationer mellan familj och förskola, skola, arbetslag, fritid. Detta betyder att mesosystemet omfattar flera olika närmiljöer.
· Exosystem, innefattar relationerna mellan två eller flera miljöer. Det kan gälla miljöer där den enskilde individen inte direkt ingår, men påverkas ändå på ett eller annat sätt av det som sker i dessa miljöer. Det kan handla om samhällets insatser och vilka konsekvenser dessa får för barn i behov särskilt stöd i form av, t.ex. habiliteringsteam, socialtjänst, pedagogisk hörselvård, resurscenter och skolstyrelsebe- slut.
· Makrosystem, är den övergripande nivån i en given kultur, subkultur eller andra vidare sociala sammanhang. Den innefattar värdesystem som driver utvecklingen framåt, livsstilar, sociala förändringsmöns- ter, livsinriktningar, resurser, lagstiftning, utbildningssystem etc., vilka påverkar både utformning och innehåll i andra system. Den syn på och de attityder till funktionshinder och handikapp som råder i ett samhälle under en viss tid inverkar på hur personer med olika funk- tionshinder bemöts och ges möjlighet till utbildning och utveckling. Under förra seklet förändrades samhällets syn på personer med funk- tionshinder och deras villkor från utstötning från samhället till delak- tighet och gemenskap i samhället. Konkreta exempel på denna övergri- pande förändrade samhällssyn är "en skola för alla", en gemensam lä- roplan för det obligatoriska skolväsendet och WHO:s reviderade klassi- fikation av handikapp (WHO, 2001). Bronfenbrenner menar att makro- systemet kan betraktas som en ”societal blueprint” (a.a., 1989, s. 228)
för en specifik kultur eller subkultur, vilken förenas genom att det finns ett likartat värdesystem, livsstil, sociala och ekonomiska resurser eller av ren slump.
I resultatredovisningen av föreliggande studie har jag valt att använ- da beteckningarna individnivå, gruppnivå, samverkansnivå samt sam- hällsnivå.
Sontag (1996) kritiserar den utvecklingsekologiska modellen samti- digt som hon betonar betydelsen av Bronfenbrenners modell i relation till utvecklingen hos barn med funktionshinder. Sontag lyfter fram tre olika områden i modellen som är viktiga att studera närmare: ”developmentally instigative person characteristics, hierarchical envi- ronmental systems of influence and the dimension of time” (Sontag, 1996, p. 1). Det första området fokuserar på personliga kännetecknen och handlar om ”personal stimulus qualities” (a.a., p. 5) samt indivi- dens sätt att hantera sin miljö, dvs. ”developmentally structuring attri- butes” (a.a., p. 5). Sontag menar att ”developmentally instigative per- son characteristics” kan förändra fokus från mer generella beskrivning- ar till mer detaljerade karakteristika hos de personer som studeras. In- dividen betraktas som en aktiv part och påverkar de interaktioner som han/hon möter i sina närmiljöer. Modellen, menar Sontag, utgör en bra referensram när klassrum, skolkontext och samarbete mellan skola och hem ska undersökas. En mer detaljerad analys av interaktioner kan dessutom leda till att identifiera specialpedagogiska insatser menar Sontag.
Det andra området handlar om de hierarkiskt ordnade miljöernas inflytande på individens utveckling. Allt från mikrosystemet, den proximala nivån, i form av face-to-face miljöer med särskilda fysiska och materiella kännetecken och personers utmärkande drag, till makro- systemet, den mest distala nivån, i form av värdesystem, livsstilar, re- surser och sociala mönster. Sontag menar att forskningen kan bidra med ytterligare kunskap om barn med funktionshinder genom att samla data som beskriver interaktionen mellan barnet och signifikanta andra i barnets miljön. På så sätt kan mekanismer som är inneboende i den ömsesidiga interaktionen mellan barn och miljö belysas. Att identifiera makrosystemet för unika barngrupper utgör ett viktigt steg vad gäller att beskriva ”nischer” som kan stödja barns utveckling.
Det tredje området handlar om tidsdimensionen, t.ex. vilken betydel- se varaktiga interpersonella aktiviteter har för hur utvecklingen blir. Sontag menar att dokumentation av barns och familjers utveckling över
tid medger studier av långvariga relationer mellan ekologiska kontexter och barnens kompetens. Sontag menar att få studier av detta slag finns redovisade inom fältet funktionshinder och att skälen till detta är flera, vilket tidigare beskrivits.
Den aktuella studiens strävan är att beskriva företeelser i den inter- personella kommunikationen och i den miljö som omger och berör parterna, för att belysa vad som möjliggör eller försvårar den kommu- nikativa utvecklingen hos individen. För barn och ungdomar med flera funktionshinder finns i större utsträckning än för andra barn ett ömsesi- digt beroende mellan barn och miljö (Granlund m.fl., 1999). Det krävs ett mer omfattande stöd och en anpassning från omgivningen, för att skolutbildningen ska fungera och kommunikation och språk utvecklas. Den ömsesidiga påverkan runt den enskilde äger framförallt rum i de nära miljöerna i mikro- och mesosystemen. Faktorer som kan vara be- tydelsefulla för kommunikationens utveckling hos eleverna i förelig- gande studie är personliga egenskaper och förutsättningar hos berörda, kunskap och kompetens kring språk och kommunikation, synen på ele- vens funktionshinder och dess konsekvenser för delaktighet i vardagen, klassens arbetssätt, förhållningssätt mellan barn och vuxna, samverkan med föräldrar, stödinsatser från olika instanser, organisation och eko- nomiska resurser, attityder och bemötande. Faktorer i miljöer, som är mer avlägsna från den enskilde individen (exo- och makrosystem) på- verkar indirekt och på sikt den enskildes vardagsfunktion. Faktorer be- tydelsefulla för deltagarna i den aktuella studien kan, t.ex. vara föränd- ringar på det specialpedagogiska utbildningsområdet, förändringar i lagar och förordningar, organisatoriska förändringar inom skolans om- råde, nya rutiner från olika team eller instanser, vilkas funktion är att ge medicinskt, tekniskt, psykosocialt och pedagogiskt stöd. Datainsam- lingen i den aktuella studien fokuserar framförallt mikro- och meso- systemen, men insamlade data belyser även relationer till de två andra systemen genom undersökningspersonernas beskrivningar samt kopp- lingar till, bl.a. styrdokument. Den utvecklingsekologiska modellen har befunnits användbar i resultatredovisningen för att illustrera de stude- rade eleverna i nio elevporträtt samt beskriva och diskutera enkät- och intervjuresultat.