Med undantag av de frågor som riktas till det förflutna från den egna samtiden så är den historievetenskapliga orienteringen i tid övervägande genetisk till sin natur. Det grekiska ordet genesis avser ”ursprung” och ”uppkomst” och anger att en företeelse är betingad av sitt arv. Det förflutna förklarar sammantaget och i utvalda delar den tid vi lever i idag. För synen på historia betyder det att förklaringar till historiska händelser står att finna i den kronologiska och genetiskt ordnade händelsehistorien.
Det genetiskt ordnade livet är framåtriktat. Livet har, med seriefiguren Kalles ord, en avsikt och en riktning.113 Historien är underförstått progressiv. Samtiden är summan av allt som har hänt, och ofta − framför allt i undervisningssammanhang − beskriven i termer av orsak och verkan: ”Det är vi och vårt samhälle som är historiens slutpunkt, även om denna är ack så provisorisk och föränderlig, och historia kan lära oss att förstå, förklara och bemästra denna nutida belägenhet.”114
Ur en historikers perspektiv är kronologisk tankereda en nödvändig utgångspunkt, även utan en förståelse av historia som en meningsfull, progressiv och sammanhängande berättelse. Den kronologiska tankeredan kan beskrivas som ett minimikrav, begriplig-gjord tid som en optimumnorm.
Tid upplevs som synonym till förändring och uppmanar till tolkning, att jämföra med den av instinkter styrda biologiska tiden, och måste därför inordnas i kulturellt meningsskapande mönster.115 Franska revolutionen, som är föremål för den läroboksa-nalys som komma skall, är ett exempel på en sådan förändring som ständigt tolkas och omtolkas och som – för att revolutionen anses ha bidragit till det samhälle vi lever i idag – utgör en i det närmaste självklar del i en västeuropeisk historiekultur.
Historia definieras av Jörn Rüsen som tid som genom tolkning har erhållit betydelse och mening och blivit begriplig.116 Reinhart Koselleck menar att tidsbestämningar av
113 Kalle syftar på Kalle i Calvin and Hobbes, Bill Wattersons serie som utkom mellan 1985 och 1995. Kalle uttrycker sambandet mellan historia och mening som att historia är ”the fiction we invent to per-suade ourselves that events are knowable and that life has order and direction”. Karaktärerna har fått sina namn efter den franske-schweiziske 1500-talsreformatorn Jean Calvin och Thomas Hobbes, filosof i 1600-talets England. Se Kristians Gerners resonemang i Centraleuropas historia, 1997, s. 52–53.
114 Karlsson, Klas-Göran, 2014, s. 49. Det genetiskt ordnade livet har ofta en etnocentrisk innebörd och låter antyda att den faktiska utvecklingen, utöver att vara linjär och irreversibel, också är densamma för alla länder och kulturer. Kristensson Uggla omtalar i första hand berättelsens struktur och innebörd, men eftersom den ofta är genetiskt strukturerad är resonemanget relevant här; Kristensson Uggla, Bengt, 2012, s. 64.
115 Rüsen, Jörn, 2005, s. 1.
olika slag må vara betingade av naturen, men historiskt meningsfulla blir olika typer av fenomen först när de sätts in i ett historiskt sammanhang.117
Den historievetenskapliga tolkningsakten är tudelad i att först frilägga mening, för att sedan tillskriva mening.118 Förändringen som följer av den faktiska tidens gång måste beaktas och tillåtas komplettera tolkningen av faktiska förflutna händelser. Historia är med andra ord tolkad tid som blir meningsfull i ett historiskt sammanhang och som orienterar det mänskliga agerandet.119 Progressionen kan beskrivas som en utveckling från kunskap om den historiska händelsens ursprung och samtid till en förståelse av förändring som en synonym till tidens gång. Av resonemanget följer att den franska revolutionen har en delvis annorlunda innebörd 1789 än i en sentida lärobokstext eller i en akademisk avhandling från till exempel 1960- eller 2010-talet.
Människan är beroende av att kunna orientera sig i tid. Genom historiska studier blir orienteringen systematisk – en historievetenskapligt grundläggande funktion.120 Den systematiska orienteringen i tid kan liknas vid Kosellecks ambition att göra histo-rieämnet användbart i livet och Rüsens syn på historia som ett sätt att tänka. Meningen med historien sammanfaller i tre delar, menar Rüsen: erfarenhet, tolkning, orientering. Så skapas mening: när vi uppfattar förändringar i tiden, när vi tolkar förändringarna och när vi utifrån erfarenheter utvecklar perspektiv på framtiden.121 Koselleck använder begreppet historisk tid för tolkad tid mellan erfarenhetsrum och förväntningshorisont:
The compulsion to coordinate past and future so as to be able to live at all is inherent in every human being. Put more concretely, on the one hand, every human being and every human community has a space of experience out of which one acts, in which past things are present or can be remembered, and on the other, one always acts with reference to specific horizons of expecta-tion.122
Historieämnets relevans kan formuleras som systematisk orientering i tid. Kvaliteten består i att kunna tolka och förstå förändring på ett sätt som gör historien meningsfull och den historiska tiden mellan erfarenhetsrum och förväntningshorisont begriplig, Den historiska tiden beskriver hur erfarenheter har bearbetats och förväntningar har artikulerats: ”Den som till vardags försöker göra sig en bild av historisk tid kan ge akt
117 Koselleck, Reinhart, 2004a, s. 25.
118 Ödman, Per-Johan, 2007, s. 59.
119 Rüsen, Jörn, 2006, s. 50, 53–54.
120 Rüsen, Jörn, 2005, s. 1.
121 Rüsen, Jörn, 2006, s. 49–50, 55.
på en gammal människas rynkor eller på de ärr i vilka ett förgånget livsöde är närva-rande.”123 Av detta följer att den historiska tiden egentligen är flera historiska tider som överlagrar varandra, på samma sätt som ett rum fyllt med människor från olika gene-rationer rymmer olika erfarenhetsrum och förväntningshorisonter som korsas i möten mellan generationerna: ”Glimtarna från detta panorama antyder att en allmän, mätbar naturtid inte direkt (även om naturen må ha sin historia) kan göras till ett historiskt tidsbegrepp.”124
Rüsen ger uttryck för den historiska, tolkade, tiden mellan erfarenhetsrum och fram-tidsperspektiv på likartat sätt som Koselleck, men med annan språkdräkt:
Historia är betydelsefull och meningsbärande tid. Den förenar förfluten tid, nutid och framtid på ett sätt som medger att människor kan leva i spännings-fältet av ett i hågkommet förflutet och en förväntad framtid. Historia är en process som reflekterar det mänskliga livets tidsordning, grundat på erfaren-het och utvecklat genom utblickar mot framtiden.125
Kosellecks epistemologiska utgångspunkt är historia i plural utifrån erfarenheter och föreställningar om tid snarare än tid som ett absolut begrepp. Tidsbestämningar, såsom epokindelningar, må vara betingade av naturen, men de måste definieras historiskt. Den historiska tiden är kontextuell, knuten till ”sociala och historiska handlingar, till konkret handlande och lidande människor, till deras institutioner och organisat-ioner”.126
Koselleck gör en åtskillnad mellan språket, som i allt väsentligt förblir detsamma, och de mänskliga erfarenheter som språket rymmer. Begreppen reflekterar inte verklig-heten, men rymmer specifika och tidsbundna erfarenheter, även om de är på ytan des-amma. Han exemplifierar med begreppen demokratisering och äktenskap, två begrepp som återkommer i historieskrivningen men som rymmer väsensskilda erfarenheter i olika socialhistoriska kontexter.127
Alla begrepp måste således förstås utifrån sin kontext och förankras i den historiska verklighet de är sprungna ur. Ur ett sådant perspektiv rymmer den franska revolutionen och andra revolutioner olika typer av erfarenheter längs den kronologiska tidslinjen, erfarenheter som bör synliggöras för att tid som förändring ska kunna begripliggöras.
123 Koselleck, Reinhart, 2004a, s. 24.
124 Koselleck, Reinhart, 2004a, s. 24.
125 Rüsen, Jörn, 2005, s. 2.
126 Koselleck, Reinhart, 2004a, s. 24.
Det finns således inte endast en historia utan flera historier inom olika historiska sam-manhang och historiekulturer. Samtidigt förblir historien densamma även om nya er-farenheter leder till ständiga omtolkningar. Ett sådant perspektiv försvårar en syn på historia som livets läromästare, historia magistra vitae. När vi vänder oss till historien ”för att finna kraft och inspiration, inre samling och konsolidering” så sönderfaller historien i stället ”i ett virrvarr av motsägande och konkurrerande historier”.128
Ur ett begreppshistoriskt perspektiv är det osäkert om det som uppfattades som dyg-der undyg-der antiken, exempelvis klokhet och måttfullhet, äger samma betydelse i en an-nan historisk tid. Sakhistoriska och historiekulturella skillnader fungerar bestämmande för begreppens innebörd – i tid och över tid.
Relationen mellan en historia som alltid förblir densamma och erfarenheter som le-der till ständiga omtolkningar uttrycktes inför reformationsåret 2017 på följande sätt av den evangelisk-lutherska och romersk-katolska enhetskommissionen:
Vad som hände i det förflutna kan inte ändras, men vad av det förflutna som vi minns och det sätt på vilket det minns kan med tiden faktiskt förändras. Minnet gör det förflutna närvarande. Medan själva det förflutna är oförän-derligt, är det förflutnas närvaro i nuet föränderlig.129
Citatet ger uttryck för att relationen mellan det förflutna och det förflutnas närvaro i nuet är en i det närmaste existentiell fråga för den lutherska och katolska kyrkan. Re-formationen 1517 splittrade kyrkorna på ett sätt som inte kan förnekas eller revideras. Hur denna splittring ska förstås är däremot föremål för tolkning, vilket i sin tur inverkar på kyrkornas framtida relation.
Orienteringen i tid är genealogisk när vi vänder oss mot det förflutna för att söka ursprunget till händelser och fenomen i den egna samtiden. Det förflutna blir historia när vi tolkar det förflutna utifrån våra behov av att minnas och av att orientera oss i den egna samtiden. Vi gör historia av det förflutna utifrån frågor om identitet, existens och moral. Om historisk tid illustreras med bilden av en gammal människas rynkor eller de ärr som vittnar om ett förgånget livsöde, så kan genealogisk orientering i tid illustreras med Klas-Göran Karlssons bild av den lilla flickan som sitter vid köksbordet med sin farmor och inser att farmor än gång varit lika liten som den lilla flickan och att den lilla flickan en dag kommer att bli gammal som farmor.130 Förståelsen omfattar både förflu-ten tid, samtid och framtid.
128 Kristensson Uggla, Bengt, 2012, s. 123.
129 Löwegren, Mikael, 2016, artikel 16.
Koselleck använder uttrycket förgången framtid för att peka på hur föreställningar om framtiden rymmer förfluten tid. På samma sätt ryms en framtida förflutenhet i de beslut vi fattar som avser att inverka på den tid som kommer.131 Den historiska tiden förändras med historien. En gång gjorda erfarenheter kan ändras med tiden. Det kan alltid bli annorlunda än vad som förväntas. Den förgångna framtiden bestäms därför inte full-ständigt av det förflutna.132
Den historiska tiden ryms mellan erfarenheter och förväntningar. Det är i detta mel-lanrum som tiden blir meningsfull och möjlig att förstå. Paul Ricœur talar om hur den mening vi tillskriver det förflutna hela tiden förändras när vi omtolkar det förflutna i förväntan på framtiden och med insikter i det förflutna. Historievetenskapen hanterar enbart retrospektion när den definierar sig som vetenskapen om människor i det för-flutna och ur de tre tidsdimensionerna då, nu, framtid endast urskiljer ”det histo-riska”.133 En sammanhängande och meningsfull förflutenhet omfattar både översätt-ningen av nutid till en historia för förfluten tid och av förflutenhet till en historia för nutiden.134
I en dubbel tankeoperation förenas, likt det Janusansikte som samtidigt är vänt mot både förflutenhet och framtid, en genetisk, framåtsyftande, orientering i tid med en genealogisk, tillbakablickande, orientering. ”Put differently, there is no history which could be constituted independently of the experiences and expectations of active human agents.”135
Historiemedvetandet definieras av Rüsen som förmågan till orientering i tid. En så-dan förmåga omfattar förmågan att använda de erfarenheter som tiden rymmer till ori-entering i livet: att låta ens agerande vägledas av förändring som begrepp, att uttala sig om identitet utifrån historisk kunskap och att fläta samman sin egen identitet med historisk kunskap.136 Koselleck menar att det förflutna, det nuvarande och framtiden alltid relaterar till varandra. Mänsklig självförståelse och tolkning konstrueras i inter-aktionen mellan dessa tidsdimensioner.137
Den förflutna tid som ryms i föreställningar om framtiden måste förstås på ett annat sätt än tidigare, till gagn för de beslut som fattas nu med avsikt att inverka på den tid som kommer – den framtida förflutenheten. Ur ett mer kritiskt perspektiv kan det som hände i det förflutna inte ändras. Den genetiska historien utgör en storhet som bör
131 Jordheim, Helge, 2004, s. 13. 132 Koselleck, Reinhart, 2004b, s. 262. 133 Ricœur, Paul, 2006, s. 15. 134 Rüsen, Jörn, 2006, s. 55. 135 Koselleck, Reinhart, 2004b, s. 256. 136 Rüsen, Jörn, 2005, s. 27. 137 Olsen, Niklas, 2012, s. 230.
beaktas i lika stor utsträckning som det genealogiskt orienterade minnet. Historien kan berättas på ett annat sätt, men den nya berättelsen bör omfatta både den genetiskt fram-åtsyftande historien och den genealogiskt motiverade berättelsen. Annars riskerar be-rättelsen att bli en annan, revisionistisk, historia.
Orientering i tid kan ses som en generisk färdighet som ersätter historia som livets läromästare, magistra vitae, i dess betydelse att de stora föredömena och de otvetydigt goda exemplen står att finna i det förflutna.138 Det finns kännetecken och villkor som är oberoende av tid och individ, men människan äger alltid historicitet kännetecknad av interaktionen mellan förflutenhet, nutid och framtid. Det kan beskrivas i en modell som anger hur progressionen, som faktakunskap, tolkning och medvetande, är samti-digt både genetisk och genealogisk i en perpetuum mobile: