Undervisningen skall präglas av objektivitet. Sålunda bör olika tider och olika folk bedömas efter sina egna förutsättningar. I övrigt bör undervisningen ge-nom att klargöra sambandet mellan det förflutna och det närvarande skapa betingelser för en riktig uppfattning av vår egen tid.276
1955 är historien en mer distanserad historia än 1919. Borta är 1919 års målformule-ringar om att i undervisningen lägga grunden till det goda medborgar-skapet: kärlek till nationen och samhällelig tillit. I stället omtalas vikten av att undervisningen präglas av strävan efter objektivitet. Olika tider och olika folk bör bedömas efter sina egna förut-sättningar. Icke namngivna föredömen i fråga om självuppoffring, pliktuppfyllelse och tolerans bör ges utrymme, men utan att historien görs till en lång rad av moraliteter. Vikten av opartiskhet betonas och att läraren söker lägga grunden för en kritisk syn på såväl historiska framställningar som aktuella företeelser.277
Målet är en riktig, läs objek-tiv, uppfattning av den egna tiden.
Den geografiska närheten betonas alltjämt i termer av det egna folkets historia, svensk historia, hembygdens och det egna landskapets historia, men perspektiven har vidgats i relation till den tidigare undervisningsplanen och omfattar i större utsträck-ning såväl den nordiska som den allmänna historien.
När Sveriges och något av de nordiska ländernas historia sammanfaller, bör eleverna ges ”en klar uppfattning om det gemensamma i de nordiska ländernas utveckling”.278 Den svenska och den allmänna historien bör knytas samman på ett sådant sätt att den svenska historien framstår som en del av världshistorien. Kontrasten, i relation till 1919 års skrivningar om den svenska historien som ursprung och mål, är tydlig.
275 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1919, 1952, s. 106.
276 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, 1955, s. 97.
277 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, 1955, s. 98–99.
Den i relation till 1919 års undervisningsplan ökade distansen till ett nationellt förflutet kan tolkas som en form av förvetenskapligande av ämnet, men målet är en riktig upp-fattning av den egna tiden snarare än att riktigt uppfatta den egna tiden. Sambandet mellan det förflutna och det närvarande bör utmynna i en riktig uppfattning av den egna tiden, snarare än att det, som svar på bestämda behov och frågor, upprättas före-skrivna samband mellan det förflutna och den egna samtiden. Den historiska utveckl-ingen är inte längre teleologisk, på annat sätt än att undervisnutveckl-ingen, liksom 1919, bör bedrivas på ett sådant sätt att ”dess ledande tanke blir den fredliga odlingen och sam-hällsordningen genom tiderna”.279 Historien upprepar sig aldrig.
Historieämnet förefaller ha blivit ett mer komplext ämne i 1955 års undervisnings-plan än i 1919 års motsvarighet. Dess tidigare ändamålsenlighet i att fostra nationellt stolta medborgare har ersatts av målsättningen att fostra eleverna till kritiskt tänkande och balans i omdömet. På motsvarande sätt äger historien vare sig relativ eller absolut giltighet:
Vid behandling av krigsorsaker kan man ofta jämföra, hur dessa framträder i de krigförandes egen propaganda och i senare historisk forskning. På detta sätt och genom andra likande exempel bör läraren söka lägga grund för en kritisk syn på historiska framställningar och även på aktuella politiska förete-elser.280
Undervisningsplanen ger uttryck för att undervisningen ska sträva efter objektivitet, att den bör skapa betingelser för en riktig uppfattning av den egna tiden, att personer och händelser bör inordnas i olika tidsmiljöer ”så att de får sin rätta tidsfärg” och att läraren bör eftersträva objektivitet och försiktighet i omdömet.281 Det kan antas att spåren av totalitära samhällen och andra världskriget, då historien återkommande togs i maktens och propagandans tjänst, förskräcker. Påbudet om en kritisk syn på såväl historiska framställningar som aktuella politiska företeelser och krav på objektivitet kan tolkas som uttryck för förnuftstro och historieämnets förvetenskapligande, men också som ett uttryck för en minskad tro på historiens förmåga att rätlinjigt och teleologiskt förklara den egna samtiden eller, ännu mer tillspetsat, en förhoppning om att historien absolut inte förklarar den egna samtiden.
Det mest explicita fostransmålet, utöver fredsfostran, består i att eleverna bör ”fostras till aktning för gångna generationers arbete i den andliga och materiella kulturens
279 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, 1955, s. 98.
280 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, 1955, s. 98–99.
tjänst”.282 Historien ligger där den ligger men berövad sin absoluta giltighet som livets läromästare. Ursprung och kulturella mönster sökes i antiken som historiskt korrektiv, snarare än i den svenska kungalängden. ”[N]ågot om samhällsförhållanden och kultur-liv under antiken” antas fördjupa förståelsen av nutiden och kan ses som en form av progression i att ingå i den sjunde klassens pensum och inte tidigare i utbildningen.283 Att historien är beroende av perspektiv beaktas återkommande i formuleringarna. När omtvistade frågor behandlas bör det påtalas att det finns och har funnits delade meningar. Som en form av progression bör läraren, när eleverna har nått en större mog-nad, öppna elevernas ögon för jämförelser och sammanhang. Strävan efter objektivitet och försiktighet i omdömet kan tolkas som uttryck för att uttolkningen av det förflutna är komplex. Opartiskhet och humanitet i uppfattning och omdöme påbjuds, liksom att kulturer och folk inte ses som separata storheter utan som beroende av varandra. Histo-rien är således abstrakt och distanserad samtidigt som den är konkret och nära. Liksom 1919 påtalas vikten av att historieundervisningen anknyter till minnen av förgången tid i hembygden.284
Läraren har fortsatt i uppdrag att levandegöra det förflutna genom att knyta det till personer och dramatiska händelser som genom kontextualisering ska få sin rätta tids-färg. Personer som är föredömliga bör ägnas särskild uppmärksamhet, liksom kultur-personligheter som har haft betydelse för utvecklingen. En för 1955 års undervisnings-plan ny skrivning är att ”[k]ulturnivåns samband med de ekonomiska förutsättningarna bör framhållas”.285 Här avses näringslivets utveckling och förbättringen av olika typer av produktionsmedel, redskap och maskiner, i olika tider.286
Påbudet att olika tider och olika folk skall bedömas efter sina egna förutsättningar antyder historia som förändring, snarare än kontinuitet, liksom att berättelser och bil-der bör väljas på ett sådant sätt att olika tidsmiljöers karaktäristiska drag framhävs. Vi-dare påtalas det att förändringar i form av tvister mellan folk inte bör ges mer utrymme än nödvändigt.287
Kontinuiteten genom historien beskrivs, i kölvattnet av ännu ett världskrig, i termer av att mänskligt framåtskridande är avhängigt samförstånd och fred – en insikt som historieundervisningen bör främja, liksom kulturers och folks beroende av varandra och
282 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, 1955, s. 100.
283 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, 1955, s. 98.
284 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, 1955, s. 98–99. Som exempel nämns ”gamla vägar och broar, minnesmärken, byggnader, sedvänjor, skildringar om märkliga män och kvinnor i hembygdens historia, folkvisor, sagor och sägner m. m.”.
285 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, Stockholm 1955, s. 100–101.
286 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, Stockholm 1955, s. 100.
kulturnivåns samband med ekonomiska förutsättningar, det gemensamma i de nor-diska ländernas utveckling och parallelliteten mellan den egna historien och allt från folkvandringar till franska revolutionen och Napoleon. Läraren bör vinnlägga sig om att ”motverka uppkomsten av hat och fiendskap mot andra folk och mellan folkgrup-per”.288 Liksom 1919 är föredömliga personer föredömen för alla tider.
Beskrivna kontinuiteter, inte förändringar, framstår i det närmaste som en garant för att framtiden inte kommer att bli som det alltid har varit. Sambandet mellan det för-flutna och det närvarande påtalas som en förutsättning för en riktig uppfattning av den egna tiden, sambandet avser särskilt samhällsförhållanden och kulturliv under antiken som anses bidra till att fördjupa förståelsen av nutiden. Antiken kan tolkas som en form av reträttplats i avståndstagandet från den mer närliggande och besvärliga historien.
Om vi förstår oss själva och vår identitet genom att bekräfta kulturella mönster, så kan dessa mönster beskrivas som samförstånd och fred, självuppoffring, trohet, plikt-uppfyllelse, vidsynthet och tolerans, objektivitet och opartiskhet. Om förnuft omfattar ambitionen att både förklara och förstå det förflutna, så handlar formuleringarna i 1955 års undervisningsplan snarare om att låta det förflutna, ibland antitetiskt eller antikve-rat, förklara den egna samtiden. Gångna tiders tankar, känslor och kulturformer är präglade av samförstånd, fred och insikt om olika folks och kulturers inbördes beroende för att 1955 års samhälle bör präglas av samma sak. Historiens mening kan utläsas som fostran till fred och till ett kritiskt och balanserat sinnelag liksom till självuppoffring.
Undervisningsplan för folkskolan från 1955 ger uttryck för genetisk orientering i tid i att påtala sambanden mellan nutiden och det förflutna, men orienteringen är också genealogisk i att historien görs meningsfull som svar på efterkrigstidens behov av diverse mänskliga dygder – balanserade och kritiska sinnen – och en syn på den historiska ut-vecklingen som i huvudsak fredlig. Dygder som är vetenskapliga – objektivitet och opartiskhet – framhålls. De kan tolkas som uttryck för behov som har uppstått i livs- och erfarenhetsvärlden och som garantier för att historien inte ska upprepa sig. Mål-sättningen är mindre ett vetenskapligt sanningssökande och mer att göra det förflutna relevant det förflutna till trots. På motsvarande sätt görs potentiellt oändliga perspektiv ändliga. Den mening som historieämnet rymmer är föreskriven i stället för att vara föremål för en öppen tolkning utan färdiga svar.
I relation till 1919 års undervisningsplan för folkskolan är det 1955 inte lika tydligt att historiens mening ryms i det historiska innehållet. Det underkastas i stället både bestämda kvaliteter som eleverna förväntas utveckla – inte genom studier i historia, men i relation till historien – och tolkningsramar som svarar mot 1955 års behov av en fredlig framtid. Som mål för undervisningen anges kunskap om nordisk och allmän
historia och en riktig uppfattning av den egna tiden. Synen på ämnets inneboende re-levans är allt annat än uppenbar. Den skulle kunna formuleras antitetiskt. Undervis-ningsplanen för rikets folkskolor anger hur historien görs relevant trots att spåren för-skräcker.