Historieundervisningen i folkskolan har till uppgift att giva barnen en efter deras ålder och utveckling avpassad framställning av vårt folks historia, att därvid särskilt göra dem förtrogna med betydelsefulla personligheter, händel-ser och tidsföreteelhändel-ser, som bidragit till kulturens höjande eller äro av större betydelse för förståelse av vår egen tids samfundsliv och sociala förhållanden,
266 Selander, Staffan, 1997, s. 19.
267 Karlsson, Klas-Göran, 2009a, s. 37–43.
samt såmedelst hos barnen lägga grund för sund fosterlandskänsla och god samfundsanda.269
1919 års undervisningsplan för folkskolan ger uttryck för den närhet till det förflutna som består i en historia som fostrar till sund fosterlandskänsla och god samfundsanda. I allt väsentligt överensstämmer undervisningsplanen med Sven Sødring Jensens karak-täristik av den klassiska historieundervisningen. De goda exemplen står att finna i det förflutna. De är fortsatt goda exempel för att ingenting väsentligt skiljer dem från sam-tiden. Hjältar är hjältar i alla tider. De har visat mod och självuppoffring och bidragit till ”att föra sitt folk framåt” och förtjänar därmed sitt folks tacksamhet och beundran. Det finns återkommande berättelser och bilder som sammantaget förklarar den egna tiden, men det förflutna förstås och ges mening genom unika individer och deras age-randen. Känsla och inlevelse äger företräde framför den mer förnufts-orienterade och vetenskapliga förklaringen.270
Formen i vilken historien återberättas – genom högst medvetna urval – syftar till att skapa närhet genom åskådlighet, sammanhang och livfullhet. Den historia som kan återges i en engagerande berättelse eller i tydliga bilder är den historia som bör behand-las i undervisningen. De omständigheter bör behandbehand-las som leder till åskådlighet och sammanhang, i bilderna de enskildheter som ger både klarhet och begränsning.271
Som urvalsprincip fungerar den nära historien, det egna folkets, hembygdens och den egna tidens historia: Sveriges äldsta tider, Nordens guda- och hjältesaga, vikinga-färderna och ett urval av svenska kungar, från Gustav Vasa och hans söner till Karl XII och den gustavianska tiden. Valda stycken ur den allmänna historien är ämnade att belysa den svenska historien, som förstås ur både ett genetiskt och ett genealogiskt per-spektiv. Det förflutna är genetiskt framåtsyftande i att barnen skall bli förtrogna med de aktörer, händelser och fenomen som antingen bidragit till att kulturen har utvecklats eller som är av betydelse för förståelsen av den egna tiden – krönet på utvecklingen. I anvisningarna påbjuds att de olika momenten ordnas i tidsföljd, men orienteringen i tid är samtidigt genealogisk och nutidsorienterad.272
1919 års behov och intressen, att hos barnen lägga grunden för fosterlandskänsla och samfundsanda, fungerar som riktningsgivare för hur det förflutna används och får liv. Den egna samtidens förstås med hjälp av det förflutna, men utifrån ett föreskrivet mål och innehåll. Svaret är redan formulerat. Meningen ryms i det historiska innehållet: de betydelsefulla personligheter, händelser och tidsföreteelser som bidragit till kulturens
269 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1919, 1952, s. 100.
270 Sødring Jensen, Sven, 1978, s. 67, 69.
271 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1919, 1952, s. 106.
höjande och därmed haft betydelse för den egna tidens samhälle. Det förflutna äger absolut giltighet.
Fakta om den svenska historien överförs oavkortat till barnen i folkskolan, som där-med förväntas utveckla kärlek till nationen och samhällelig tillit. De existentiella frå-gorna, med ett föreskrivet svar, återfinns på en samhällelig-nationell nivå. Den svenska identiteten bygger på evigt giltiga minnen av det egna folkets ursprung och kulturella mönster. Så bygger undervisningen i historia på berättelser från kristendoms-, moders-måls- och hembygdsundervisningen, som i sin tur bekräftar de kulturella mönster som både beskriver och förklarar det egna samhället.
I hembygden är historien nära och konkret, liksom i berättelserna och bilderna ur det egna folkets historia. Varje bild av de mest oumbärliga styckena ur den svenska och allmänna historien bör enligt anvisningarna hållas fri från abstraktioner och ”allmänna betraktelser”. Den ska i stället göras enkel och saklig. Den historiska berättelsen bör i mesta möjliga mån utgå från kvarlevor och minnen i hembygden: ”gamla vägar och broar, åkrar, som sedan urminnes tid burit skörd, minnesmärken, byggnader, fornmin-nen, sedvänjor, folkvisor, sagor m. m.”.273
Historien beskrivs och berättas snarare än tolkas, annorlunda uttryckt tolkas den ef-ter förutbestämda mönsef-ter och utgångspunkef-ter, efef-tersom synen på historien är att den ligger där den ligger. Den blir meningsfull genom de rätlinjiga samband som upprättas mellan 1919 års samhälle och de betydelsefulla personligheter, händelser och tidsföre-teelser som bidragit till kulturens höjande och som därmed också förklarar det egna, samtida, samhället. Den kronologiska ordningen, från Sveriges äldsta tider till den egna tidens viktigaste samhälleliga företeelser, beskriver en kontinuitet i vad det är att vara svensk. Kontinuiteten föreskrivs i undervisningsplanens anvisningar.
Vare sig livs- och erfarenhetsvärlden eller vetenskapliga frågeställningar och san-ningssökande är riktningsgivande. Sanningen är förvisso historiens rättesnöre, men nå-gon omtolkning av historien är inte aktuell. Den är vad den alltid har varit och består av berättelser om både krig och fred. Historieundervisningens ledande tråd bör vara ”den fredliga odlingens och samhällsordningens utveckling genom tiderna”.274 I skuggan av det förödande första världskriget tillstår undervisningsplanens författare dock att histo-riens uppgift är att ge en sann bild av förgången tid och att krigshistorien därmed med nödvändighet ingår i undervisningen. Motsägelsen löses genom att krig, som liktydiga med olycka och fördärv, ställs i relief till kulturens utveckling, och att det görs en
273 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1919, 1952, s. 107–108.
skillnad mellan krig till försvar av ett folks självständighet och krig som drivits av eröv-ringslystnad och liknande motiv.275 Mänsklighetens gemensamma framåtskridande bygger på fred och samförstånd mellan alla länder, då, nu och sedan.
Perspektiven är ändliga och analytiskt slutna i att undervisningsplanen tydligt före-skriver både innehåll och mål. Historieämnets relevans består i att, genom ett innehåll som i sig fungerar fostrande, hos barnen lägga grunden för kvaliteter såsom en sund fosterlandskänsla och en god samfundsanda.