Det finns ett antagande som säger att en rationell syn på världen, byggd på upplysning och kunskap leder till handlingar som genere- rar framgång (Eriksen & Weigårds, 2000). Enligt detta synsätt skall förklaringarna hänvisas till aktörer som handlar medvetet, intentio- nellt och ändamålsenligt. Genom val och användning av lämpliga medel ingriper det handlande subjektet i syfte att uppnå ett avsett tillstånd. Handlandets mål är att maximera de värden som aktören skattar som högst. I detta perspektiv reduceras människor till ob- jekt. Det förutsätter att människor är statiska i sitt agerande och att
153
parametrarna är enkla och entydiga. Habermas menar emellertid att logiken endast är tillämpbar i socialt mycket enkla situationer, där en ensam mänsklig aktör är omgiven av materiella objekt, till ex- empel en hantverkare som bearbetar ett föremål (Habermas, 1996; Eriksen & Weigårds, 2000). Det målrationella handlandet som det beskrivs av Weber, strävar, enligt Habermas uteslutande efter att uppnå ett specificerat mål, som i sin tur betingar framgång. Weber nämner ytterligare en handlingsmodell som han benämner för vär- derationell. I den senare modellen anses handlingarna vara rationel- la om de infriar de normativa förväntningarna som finns på aktören. Men Habermas kritiserar även det och menar:
Om måttstocken på korrekt handlande alltid är att anpassa sitt beteende efter rådande normativa strukturer måste man först fråga var dessa nor- mer kommer ifrån – hur de har uppstått och blivit sådana de är – och hur de ändras och utvecklas över tiden. (Eriksen & Weigårds, 2000, s. 45) I kommunikativt handlande är aktörerna inte inriktade på egen framgång, utan snarare på interaktion och uppnåendet av en inbör- des förståelse. Om deltagarna lyckas, leder detta till samförstånd, vilket vilar på principen om gemensam övertygelse. Den enes kommunikativa handling lyckas när den mottagande accepterar handlingen på ett eller annat sätt, utifrån ett i grunden kritiserbart giltighetsanspråk, ja eller nej kan gälla som giltigt svar. Det viktiga är argumentationen som förutsätts bygga på aktörernas dialektiska växelspel (Habermas, 1996, s. 99-100). I det avseendet betraktas aktörerna som såväl talare som lyssnare och språket blir det symbo- liska uttrycksmedlet (Habermas, 1996, s. 125-126). Habermas (1996) menar därmed att rationalitet kan ses ur många olika per- spektiv. Olika typer av handlande hör ihop med olika former av ve- tande som diskursivt utgör grunden för argumentationen som i sin tur överförs genom teorier, teknologier, strategier, konstverk eller rätts- och moralföreställningar.
Som ett led i omstruktureringen av utbildningsväsendet i början av 1990-talet förväntas lärarna med utgångspunkt i en professionell tolkningsbas utveckla skolans verksamhet (Carlgren, 2006). Vad innebär en professionell tolkningsbas? Innebär det att lärarprofes- sionen vilar på olika former av vetande? Eller betraktas det som en
154
sammanflätning av teori och praktik? Alltför ofta uppfattas begrep- pen som dikotomier, där teorins logik är abstrakt, universell och står för sanningen. Praktikens logik betraktas som konkret och situerad i tid och rum. Det är dock ett antagande som bevarar föreställningen om teoretisk kunskap som bärare av högre rang än praktisk kunskap (Rönnerman, 2005). Saugstad (2002; 2005), Rönnerman (2005) och Kemmis och Smith (2008) undviker talet om teori och praktik som dikotomier. Istället talar de om skilda former av vetande som grund för lärares ställningstaganden i praktiken. Handal och Lauvås (2000) kritiserar den smala definition som ges till teoribegreppet. De väljer att ge det en bredare definition. Teori kan betraktas som en persons:
privata, integrerade men ständigt föränderliga system av kunskaper, erfa- renheter och värderingar som är betydelsefulla för personens aktuella un- dervisningspraktik (s 17-18).
Handal och Lauvås (2000) talar även om yrkesteori som de då för- knippar med de kunskaper, värderingar och erfarenheter som präg- lar lärarens sätt att undervisa, eller som de skriver sådana betingel- ser som styr ett visst förhållningssätt i en professionell gemensam praktik. Och detta specifika förhållningssätt kan enligt Wenger fångas med begreppet praxis (ref i Alexandersson, 2006). Det är ett begrepp som kan spåras bakåt i tiden till, Karl Marx (Wenger, 1998), till Paulo Freire (Alexandersson, 2006) och till Aristoteles (Kemmis & Smith, 2008). Eftersom det nyaristoteliska intresset för praxis och praktisk filosofi har fått renässans avrundar jag min essä med Aristoteles tolkning av kunnande och vetande.
Det står klart att Aristoteles har haft en betydande inverkan på frå- gor kring utbildning och den senare formeringen av praxisbegrep- pet. I sina texter talar Aristoteles om olika former av kunskapsakti- viteter och skilda dispositioner för handlande (Carr, 2006; Saugs- tads, 2002). Aristoteles identifierade tre olika former av kunskaps- aktiviteter. Han benämner dem för: i) theoria, ii) poiesis och iii)
praxis. Theoria, utgörs av dispositionen att söka efter sanningen,
universell, säker och icke kontextbunden kunskap (episteme) (Saugstad, 2002). Poiesis utgörs av disposition att producera en product (techne). Carr (2006) beskriver techne som, “…it is av
155
form av `making action` whose end is known in prior to the practi- cal means taken to achieve it…” (s 425). Praxis slutligen är en handling som riktas mot ett slut med intentionen att realisera det goda och moraliska livet för individen och för samhället i stort. Slu- tet, kan enligt praxisfilosofin ej heller prediceras eller teoretiskt fastställas i förväg. Handling i praxis guidas av dispositionen phro-
nesis vilken utgörs av praktisk visdom som förknippas med det
etiska, sociala och det politiska livet. ”The phronetic person rea-
ches the right conclusion at the right time and on the basis of the right arguments” (Saugstad, 2002, s. 381).