Ny styrningsideologi och ett förändrat läraruppdrag
Framväxten av forskarutbildningsämnet, pedagogiskt arbete kan, enligt Askling (2006), relateras till lärarutbildningens bristande forskningsanknytning. Men det kan också förstås mot bakgrund av skolans reformering och dess decentraliseringssträvanden (Carl- gren, 2006). Det uttalade syftet med skolans reformering har varit att förbättra och utveckla skolans inre verksamhet samt att ge lärare legitimitet att utveckla skolan.
150
Lärare skall också kunna utveckla verksamheten i skolan på ett mer själv- ständigt och ansvarsfullt sätt. De erfarenheter som lärarna gör i sitt arbete kommer att kunna läggas till grund för förändringar inte bara på lokal nivå utan också, i första hand genom rapporter från utvärderingen, på central nivå. (Prop. 1990/91:18).
Skolans förändrade villkor kan även förstås som ett samhälleligt ökat intresse för politiska beslut och med krav på insyn i det offent- liga systemet. Ett antagande som kan kopplas samman med att poli- tiska företrädare allt oftare ställs till svars för policyprogram och resultat av tagna beslut. De i sin tur utkräver ett allt större krav på dokumentation, uppföljning och utvärdering, samt redovisning av processer och måluppfyllelse. Förändringarna, kan enligt Lundqvist (2005) förstås som en del av en ny styrningsideologi som mer eller mindre omfattar alla avancerade industrisamhällen i väst. Styrnings- ideologin ryms inom begreppsramen ”governance of education” (Dale, 1997), med ledord som bland annat decentralisering, privati-
sering och kontroll. Staten avgör “where the work will be done and
by whom” (s 274). Den nya styrningsmodellen karaktäriseras av en teknisk rationalitet, vilket innebär att såväl politiker som professio- nella skall använda inhämtad kunskap och utvärderingar som under- lag för nya beslut. För att kunna styra samhällsutvecklingen mot bestämda mål skall statsorganisationen, det vill säga politikerna, prioritera mål och välja ut dem som är förenliga med en ekonomi i balans. De professionella verkställer sedan målen. Den politiska ledningen förväntas företräda och styra utbildningssystemet enligt samhällets grundläggande normer och värden. Som ett led härav har det skett en förskjutning mot mer lokalt ansvarstagande med en ut- talad maktbalans mellan förtroendevalda politiker och de professio- nella i skolan (Fransson och Lundgren, 2003, s. 10).
Den goda utvecklingen i skolan är helt beroende av att de lärare och skol- ledare som arbetar nära barn och ungdomar själva vill utveckling, har möjligheter att utveckla och känna sig delaktiga i utvecklingens alla faser (SOU 1997:121, s. 51).
Ovanstående citat uttrycker en tillit till professionellt kunnande och en förmåga att utveckla skolans verksamhet. Samtidigt visar andra dokument på det motsatta, långt driven decentralisering kräver en- ligt dessa skrifter utvecklade rutiner för uppföljning, utvärdering
151
och tillsyn på kommunal nivå. Successivt och med allt skarpare stringens genom åren har den lokala friheten beskurits. I linje med den nya styrningsideologin har det införts krav på genomskinlighet, ökad dokumentation, kontroll och rapportering av arbetsuppgifter (SFS nr: 1985:110020; Prop. 1990/91:18; Skr 1996/97; SOU
1997:121).
Ett förändrat läraruppdrag
Talet om det ’förändrade läraruppdraget’ har inneburit krav på att lärare skall ha goda insikter i skolans, regler, normer och ideologier, tillika skall de vara väl förtrogna med skrivelser i läroplaner, kurs- planer och betygssystem (SOU 1999:63). Och utifrån dessa styrdo- kument skall de, varje dag, fatta en mängd beslut som på olika sätt inverkar och spelar roll för barns och ungas framtidsutsikter. Att fatta beslut och göra professionella bedömningar uppfattas vara kärnan i professionellt handlande (Higgs med flera, 2008). Något som med Habermas (1996) termer kan beskrivas som en kommuni- kativ rationalitet. Det som har blivit uppenbart det senaste decenniet är att den kritiska och värdebaserade dialogen pedagoger emellan har hamnat i bakvattnet av en översköljande teknisk rationalitet. Det förändrade läraruppdraget har fört med sig ökade krav på diverse administrativa arbetsuppgifter såsom exempelvis krav på dokumen- tation och redovisning av mål, processer och resultat. Även om det senare arbetet inleds med ett professionellt resonemang, övergår det till en process som skall riktas in i ett strikt led och anpassas till en befintlig struktur. Rektorn på varje enskild skola är skyldig att sam- manställa arbetslagens professionella resonemang till en gemensam kvalitetsredovisningsrapport på skolnivå. Därefter sammanställer utvecklingsledare eller kvalitetsansvarig samtliga skolors rapporter till en kommunal kvalitetsredovisningsrapport. För varje nivå som det professionella resonemanget passerar så pressas det samman och blir så småningom till en intetsägande slutrapport. Lokala poli- tiker och Skolverket får en starkt avskalad teknisk rapport som skall återspegla den pedagogiska verksamheten. För de professionella i skolan är innehållet svårligen igenkännbart. Risken är uppenbarli-
152
gen stor att arbetet begränsar istället för utvecklar lärares förmåga att göra professionella moraliska bedömningar. Värdegrundsarbetet som framställs som basen för det pedagogiska arbetet reduceras till en instrumentell redovisning av måluppfyllelse av den pedagogiska verksamheten. Möjligheterna för professionellt handlande i praxis blir en sanning med modifikation (Kemmis & Smith, 2008, s. 39).
”… educators are products of their education, circumstances and experi- ence…”
Styrningsideologin och de förändrade villkoren för lärarnas arbete är delar av de strukturer på makronivå som formar barn och ung- domars utbildning. Och de har rötter i en samhällelig och med hi- storisk kontext med spår långt bakåt både i tid och i rum. Dover- mark (2004) ställer dessa betingelser i relation till de överstatliga organens inverkan på ideologier av olika slag. Hargreaves och An- dersson (1998) menar att de kan härledas till övergången från mo- derniteten till postmoderniteten. Carr och Kemmis (2005) uttrycker det som ”the crisis of modernity”. En period som har kännetecknats av en stark tillit till vetenskapens rationalitet och logik, vilket i sin tur har fört med sig formandet av nya teknologier, individuella rät- tigheter, etablerandet av politiska system samt paradord som upp- lysning och emancipation. Sammantaget utgör moderniteten i sig en förklaringsgrund till det nyvaknade nyaristoteliska intresset (Carr & Kemmis, 2005), där begrepp som etik, moral och praxis hamnar i fokus.