Äldre nysvenska

I undersökningen av perfekt infinitiv i äldre nysvenska, studie I, har jag använt samma korpusunderlag som i studie F. Benämningen är något missvisande ef-tersom texterna är fördelade över ett tidsspann från 1591 till 1758, och alltså sträcker sig in i den yngre nysvenska perioden (från 1732). I tabell 5:9 redo-visas mängden perfekt infinitiv per text i hela korpusen. De tre resultatkolum-nerna ska förstås enligt följande: den totala mängden perfekt infinitiv redovisas till vänster. I mitten anges hur många av dessa som är hjälpverbslösa, och till höger anges hur många som har efterställt hjälpverb.

Tabell 5:9. Fördelning av perfekt infinitiv i äldre nysvenska

Skribent Tid Perf. Inf.

tot. ha-bortfall^{Perf. Inf. Perf. Inf.} eft.

Anna Vasa 1591–12 7 -

-Carl C Gyllenhielm 1640 2 -

-Johan Ekeblad del 1 1639–51 9 - 3

Johan Ekeblad del 2 1654–55 3 -

-Agneta Horn 1657 - -

-Claes Rålamb 1658 6 1

-Borgerskapets riskdagsprotokoll 1668 4 3

-Prästerskapets riksdagsprotokoll 1672 28 1 2

Nils Matson Kiöping 1674 8 -

-Samuel Columbus 1675 4 -

-Borgerskapets riksdagsprotokoll 1678 7 2 1

Prästerskapets riksdagsprotokoll 1678 7 5

-Karl XI 1677–87 11 2 4

Haqvin Spegel 1680 6 1

-Ridderskapet och adelns

riksdagsprotokoll ^{1682 3 -}

-Ridderskapet och adelns

riksdagsprotokoll ^{1697 1 -}

-Jon Stålhammar 1700 - -

-Karl XII 1693–15 5 1

-Anders Pihlströms dagbok 1708–11 - -

-Ridderskapet och adelns

riksdagsprotokoll ^{1710 3 -}

-Skribent Tid Perf. Inf.

tot. ha-bortfall^{Perf. Inf. Perf. Inf.} eft. Adam Ludwig Lewenhaupt ca 1715 10 1 3

Olof von Dalin 1732 5 5

-Carl Gyllenborg 1740 11 -

-Nils Matson Kiöping 1743 4 2

-Per Högström 1747 17 7

-Olof Rönigk 1758 2 -

-Totalt 168 32 13

Det tidigaste exemplet på infinit ha-bortfall finns i Rålambs Diarium från 1658, och den text där utelämning först förekommer vid upprepade tillfällen är i Borgerskapets riksdagsprotokoll från 1668. Det dröjer relativt länge innan hjälpverbslös konstruktion börjar uppträda mer allmänt. I de mer informella texterna blir infinit ha-utelämning vanligt först från och med von Dalins Then

Swänska Argus från 1732.

Frekvensen för de tre konstruktionstyperna varierar kraftigt mellan de in-formella texterna å ena sidan och de in-formella å den andra. En jämförelse dem emellan presenteras i figur 5:1. I figuren redovisas hur den totala mängden perfekt infinitiv, med eller utan hjälpverb, är fördelad.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 Formella texter Informella texter

Siffrorna i figur 5:1 avser absoluta tal. Det framgår tydligt att det är hjälpverb-sinfinitiver som dominerar i det informella materialet, medan det är nexusin-finitiver som helt dominerar de formella texterna.

Ha-bortfall förekommer i en utsträckning om ungefär 20 procent i både

hjälpverbs- och nexusinfinitiver bland de informella texterna. I det formella materialet sker ha-bortfall nästan uteslutande i nexusinfinitiver, och uppgår till drygt 20 procent. Totalt förekommer där bara en enda kontrollinfinitiv, och den är hjälpverbslös, se tabell 5:10.

Tabell 5:10. Fördelning av ha-bortfall per konstruktionstyp och texttyp

Informella texter (20 st) Formella texter (7 st)

Antal totalt Antal utelämning Antal totalt Antal utelämning

Hjälpverbsinf. 80 15 4

-Nexusinfinitiver 29 6 48 10

Kontrollinf. 6 - 1 1

Totalt 115 21 53 11

Perfekt infinitiv används alltså på helt olika sätt i de informella respektive for-mella texterna. Totalt sett är dock andelen ha-bortfall ungefär densamma. Av resultaten i tabell 5:10 är det bara siffrorna för nexusinfinitiv som kan jämföras mellan de båda texttyperna och då framgår att utelämning är precis lika vanligt hos båda (knappt 21 %).

Sett till storlek är det formella materialet (7 texter) betydligt mindre än det informella (20 texter). En jämförelse av frekvensen för perfekt infinitiv ger att strukturen totalt sett är vanligare i det formella materialet. I genomsnitt före-kommer perfekt infinitiv 7,6 gånger per text, medan motsvarande siffra för det informella materialet är 5,8.

För första gången förekommer konstruktion med kontrollinfinitiver. De flesta fungerar enligt samma principer som i modern svenska. I fyra av de sju excerpterna står de som rektion i prepositionsfras, se exempel i (5.13a). Några av förekomsterna är däremot svåra att kategorisera utifrån nusvenskans normer, men jag har fört dem till kategorin kontrollinfinitiver, se (5.13b–c). I det enda fallet utan hjälpverb fungerar frasen som attribut (5.13d).

(5.13) a. at i Frankriket aldrig någon dömes före, at hafwa giordt ett Fruentimbers

dygd förnär … (Gyllenborg, 1740)

b. sedan ther warit uthi itt åhr, för än tå hafwa blifwit tädan hämptade:

c. Men som iag, hwilcket mäst alle menniskior gement är, största delen theraf sielf intet kunnat märckia; uthi somblige mig inbillat att hafwa wäl giordt …

(Lewenhaupt, 1718)

d. tackade Gudh för sådan hög nådhe at fåt sij Hns K. M:t, wår allernådigste

Konung, frisk och oskad … (Borg. prot. 4 mars 1678)

Utdraget i (5.13b) från Nils Matson Kiöping är hämtat från en passage om en skeppsförlisning och handlar om att de överlevande blivit hämtade från den plats där de tagit skydd. Konstruktionen hade i nusvenskan hellre konstruerats som rektion till exempelvis för med obligatoriskt infinitivmärke. Utdraget i (5.13c) från Adam Ludwig Lewenhaupts anteckningar är mer svårkategoriserat.

Också bland nexusinfinitiverna dyker en variant upp som inte förekommer i det fornsvenska materialet. I riksdagsprotokollen, som domineras av nexusinfini-tiver, förekommer vid ett par tillfällen konstruktion med matrisverbet i presens particip, se (5.14a). För övrigt verkar nexuskonstruktion med aktivt matrisverb utan reflexiv vara på tillbakagång. Dessa förekommer inte alls i det informella materialet, och bara något enstaka exempel förekommer i riskdagsprotokollen. I båda texttyperna är det konstruktion med reflexiv, se (5.14b), som är något vanligare än konstruktion med matrisverb i passiv. Exempel med utelämning i nexusinfinitiv ges i (5.14c). Hjälpverbsinfinitiverna, som främst förekommer i de mer informella texttyperna, uppträder ungefär som i nusvenskan. Det tidigaste exemplet med utelämning ges i (5.14d) och ytterligare exempel ges i (5.14e).

(5.14) a. wille de gärna inhempta deras mening. Excuserandes för den skuld ännu

intet hafua fattat något wist till swar (Präst. prot. 6 okt. 1672)

b. … sade sig nu haa hittat på bättre greep, dem han i sin Linea Carolina

wille wijsa (Columbus, 1675)

c. i går kom en Mann in på Altnecks Caff-e’-Hus, som sade sig sedt trenne

mina Arck (von Dalin, 1732)

d. Till äfwentyrs måste denne /: så wijda deras berättelsse är till troendes :/ warit af de Orter (Rålamb, 1658)

e. … ej uti någon reél drabning, som kunde gjfwit them ljka revenge …

(Spegel, 1680)