Excerperingsprinciper

Studie I består av ett flertal delstudier som utformats enligt några olika strategier. Den del som omfattar det nysvenska materialet har genomförts på samma sätt som studie F, det vill säga att jag har gjort en manuell genomläsning av de 27 texterna och därigenom excerperat samtliga förekomster av perfekt infinitiv, med såväl som utan hjälpverb. Den andra, och större, delen har undersökts di-gitalt, vilket har gjorts i två steg: först en sökning för att ta reda på vilka kon-struktioner med perfekt infinitiv som förekommer, och därefter nya sökningar för att hitta eventuella förekomster av ha-bortfall.

I det första steget har jag sökt på infinitiven hava med de vanligaste stav-ningsvarianterna. I Korps CQP-format ser sökuttrycket ut på följande vis [word=”ha(f|ff|fv|fw|v|w)u?(a|æ|e)”].40 Med dessa varianter bedömer jag att re-sultatet av söksträngen är tillräckligt representativt för studiens syfte, även om det kan finnas enstaka udda stavningsvarianter som inte fångas av uttrycket. Sökningen har gjorts i respektive delkorpus för sig, och jag har excerperat alla förekomster av perfekt infinitiv. Därefter har träffarna sammanställts och det har då visat sig vilka infinita perfektkonstruktioner som förekommer i vilka genrer, och i vilken utsträckning.

Infinitiven hava sammanfaller alltså med formen för presens i 3. pers. plur., vilket innebär att vissa träffresultat kan vara svårtydda. Det rör främst nexusin-finitiverna, som bland annat förekommer med matrisverbet i presens (se 5.3).

(5.3) a. Sigher maþer hawa cöpt af andrum boscap

(Södermannalagen Holm B 53, Köpmålabalken, fl. IV)

’Säger sig någon hava köpt av en annan hela hans bo’

(Holmbäck & Wessén 1940:151)

b. Nu sighiæ þe hawa til buþiz (SdmL, Byggningabalken, fl. XXV)

’ Nu säga de, att de hava bjudit sig till’ (Holmbäck & Wessén 1940:129)

40 På så sätt fångar jag alla möjliga kombinationer av hava med de sex konsonantvarianterna inom parentes och de tre slutvokalerna. Frågetecknet styr att u både kan stå med eller saknas. Guide till användning av CQP (Corpus Query Processor) i Korp ges i Hjortstam

För (5.3a) råder inga större tvivel om att hawa cöpt är infinit, eftersom subjektet, maþer, är singulart. I (5.3b) blir tolkningen svårare att avgöra eftersom subjektet är þe, det vill säga ’de’ i 3. pers. plur., och hawa kan följaktligen betyda antingen ’ha’ eller ’har’. Det är vanligt att nexusinfinitiverna i de äldre texterna är uttryckta i tre vari-anter med avseende på diates. Den typ som till formen överensstämmer bäst med någon av nusvenskans varianter är nexusinfinitiv i passiv form, se (5.4a) nedan. Jag bedömer alla konstruktioner med passiv-s i matrisledet som passiva, även om det i flera fall eventuellt rör sig om mediopassiv. Vidare förekommer många exempel på nexusinfinitiv i aktiv form, men det objektliknande ledet utgörs endast av reflexiv, som i (5.4b) nedan. Det är inte förrän under äldre nysvensk tid som det börjar bli vanligt med personliga pronomen eller utbyggda nominalfraser på det objektlik-nande ledets plats. Till denna typ hänför jag också de fåtaliga exempel jag funnit på reflexiv konstruktion i passiv. Dessutom förekommer nexusinfinitiv helt utan re-flexiv men med matrisledet uttryckt i aktiv form, som i (5.3a). Den här avvikande formen ger att konstruktionerna är svåra att både beskriva och kategorisera med utgångspunkt i den uppsättning konstruktioner vi har i den moderna svenskan.

Möjligen kan det röra sig om en helt annan konstruktionstyp än nexusinfi-nitiv. Jag har emellertid valt att framställa dem som nexusinfinitiver i resultatredo-visningen. Den främsta anledningen till detta är att de lexikala verb som är van-ligast i konstruktionerna i mycket stor utsträckning överensstämmer med de som är vanligast i de andra nexustyperna, till exempel säga i lagtext eller känna i diplom. Omständigheterna för diates i äldre svenska är för övrigt inte helt utredda, se Lyngfelt (2010) och Falk (1997:95f).

En annan försvårande omständighet har att göra med stilkonventioner som är kopplade till specifika genrer. I exempelvis lagtexterna har vissa strukturer eta-blerats som innebär att de temporala uttrycken har en betydelse som inte är helt överförbar till den moderna svenskan. För illustration presenteras ett par excerpter från de äldre lagarna tillsammans med de tolkningar som gjorts av Holmbäck & Wessén (1933a) i (5.4a–b).

(5.4) a. Nu six hun mæþ barni hawæ warit, ok þæt fore koms. (Upplandslagen Ups B 12, Ärvdabalken fl. X)

’Nu säger hon, att hon har varit med barn och att fostret förgicks’

(Holmbäck & Wessén, 1933b:69)

b. … þa sigher þen sic hawa fangit man sum i handum hawer. (Södermannalagen Holm B 53, Tjuvnadsbalken fl. VIII)

’… säger då den som har det i sina händer, att han har fångesman …’

(Holmbäck & Wessén, 1940:204)

I (5.4) förekommer alltså strukturer som formellt innehåller infinita perfekt-konstruktioner, men som i modern tolkning parafraserats med finita satser.

Jag har i undersökningen valt att inkludera alla potentiellt tveksamma fall, såväl av den typ som beskrivs i (5.3) som den i (5.4). Så länge respektive form av hava kan tolkas som infinit har excerpten räknats med. Det innebar att jag löpte risk att omfatta enstaka finita perfektfraser, men i gengäld uteslöt jag risken att missa de infinita konstruktioner som jag studerade.

Nästa steg i undersökningen bygger på resultatet av den första. I syfte att hitta exempel på ha-bortfall har söksträngarna utformats efter de vanligaste matris-verben i de förekommande konstruktionerna. Jag har alltså sökt efter de lex-ikala instanser av konstruktionerna som har högst frekvens. Metoden innebär att jag inte studerar alla lexikala varianter av respektive konstruktion, något som skulle vara alltför tidskrävande, men jag anser att jag på detta sätt ändå optimerat möjligheterna att hitta eventuella fall med ha-bortfall. Eftersom re-sultaten i steg ett varierar mellan de olika delkorpusarna, varierar också sök-ningarna och sökuttrycken i steg två.

Jag finner det inte nödvändigt att här presentera alla de söksträngar som använts i respektive delkorpus. Hur sökningarna i steg två gått till framgår likväl av resultatredovisningen i 5.2 nedan. Istället illustrerar jag sökmetoden genom att i det följande beskriva hur utformningen av söksträngarna har gått till rent generellt.

En av den moderna svenskans konstruktioner som förekommer också i äfsv är hjälpverbsinfinitiv. Bland de vanligaste matrisverben återfinns skola och må i olika tempus och med olika stavning. Ett sökuttryck som jag använt i steg två skulle därmed kunna formuleras så här: [word=”(skulle|sculde|skulde|skul om|matte)”]. En så allmän sökning ger naturligt nog väldigt många irrelevanta träffar. I åtskilliga fall har jag därför fått reducera sökuttrycken i syfte att minska träffantalet och därmed få en mer hanterlig informationsmängd att studera; is-tället för att använda de fem vanligaste böjnings- och stavningsvarianterna, som i exempelsträngen, kanske jag har behövt använda bara två eller tre. Ibland kan sökresultaten vara av motsatt slag, det vill säga att de vanligaste varianterna ger relativt få träffar. Då har jag kunnat gå vidare och söka också på de mer lågfrek-venta typerna. Hur många böjnings- och stavningsvarianter som använts i sök-strängarna i steg två beror alltså både på hur det inledande sökresultatet fallit ut liksom hur stor korpusen är och därmed hur många sökträffar som genererats. Undersökningarna i det fornsvenska materialet har till största del genomförts med söksträngar i Korps CQP-format (corpus query processor). I några fall har jag emellertid kunnat utforma sökningar med delar av ord. Dels har jag använt en sökfunktion i Korp som tillåter att man söker på ords inledning. Denna möj-lighet har lämpat sig väl i korpusar som är relativt små, eftersom dessa sökut-tryck ger väldigt många träffar. Dels har jag kunnat söka efter ords inledning också i de texter som jag studerat med vanligt ordbehandlingsprogram. Det

gäller samtliga digitaliserade texter som inte är tillgängliga i Korp utan som is-tället har hämtats från Fornsvenska textbanken.

Metoden verkar ha fungerat väl för studiens syfte, det vill säga att kartlägga perfekt infinitiv och att hitta belägg på eventuell ha-utelämning. I några fall har metoden dock inneburit att korpusunderlaget i viss mån har behövt avvika från den beskrivning som ges med hjälp av tabell 5:1 i 5.1.2. Det rör korpu-sarna Diplom (ä), Diplom (y) och Religiös prosa (y). Eftersom jag i steg ett bara använt delar av hela korpusmaterialet i Korp innebär det att urvalen skiljer sig åt mellan sökningarna. Olika sökuttryck kommer att ge olika resultat, och de kommer rimligen aldrig att överlappa helt. För Diplomkorpusarna vållar detta inga större bekymmer; träffarna presenteras i kronologisk ordning och jag kan studera samma tidsspann vid varje sökning. För Religiös prosa (y) däremot innebär sökningarna i steg två att de inte görs i exakt det delmaterial som stu-derades i steg ett. Jag anser trots allt att undersökningen även med denna av-vikelse har kunnat genomföras på ett trovärdigt sätt. Som tidigare nämnts är syftet inte att presentera några exakta antal, utan att kunna påvisa vilka av de berörda konstruktionerna som förekommer.

5.2 Resultat

Resultaten redovisas i tre delar, efter de kronologiska perioderna äldre forn-svenska, yngre fornsvenska och nysvenska. Inom respektive period ges först en övergripande beskrivning av de konstruktioner med perfekt infinitiv som före-kommer. Därefter följer en mer detaljerad redogörelse av respektive genre, med fokus både på de förekommande konstruktionerna och eventuella fall av ha-ute-lämning. Resultaten presenteras i tabeller med uppgifter om konstruktionstyp och undertyp hos nexusinfinitiverna med avseende på diates.