Excerperingsprinciper och val av faktorer

Jag har excerperat varje förekommande fall av underordnad sats som är uttryckt i perfekt eller pluskvamperfekt. Med underordnad sats, eller bisats, avses alla sådana satser som är finita och som utgör en satsdel i en överordnad sats (se nedan). Med syfte att försöka hitta faktorer som gynnar eller missgynnar ute-lämning har jag formulerat så tillåtande excerperingsprinciper som möjligt i fråga om kriterier för bisats.

Vidare har jag försökt studera så många potentiellt relevanta faktorer som möjligt. I urvalet har jag därför förhållit mig både till sådana faktorer som har uppmärksammats i tidigare studier av ha-bortfall och till sådana som spelat roll i andra fall av syntaktisk förändring.

Jag inleder med att beskriva mina kriterier för urval av bisats i 4.1.3.1, till-sammans med ett resonemang om hur dessa kriterier utformats. I avsnittet beskriver jag också hur bisatserna kategoriseras. I avsnitt 4.1.3.2 redogörs för ytterligare åtta faktorer som studeras inom respektive bisats. I anslutning till beskrivningen diskuterar jag ytterligare två faktorer som var tänkta att ingå i undersökningen, men som av olika skäl har fått utgå.

4.1.3.1 Excerperingsprinciper för urval och kategorisering av bisatser

För att avgöra om en sats är underordnad har jag utgått från ett enda kriterium: – Satsen är finit och utgör satsled i överordnad sats

Det finns i huvudsak två sätt att urskilja bisatser, antingen genom form eller genom syntaktisk funktion. När man talar om ha-bortfall i modern svenska utgår man typiskt från ett form-kriterium: utelämning kan äga rum om och endast om satsen har af-ledföljd. I 1600-talets svenska hade af-ledföljd visserligen slagit igenom, men det var fortfarande vanligt med fa i underordnad sats. Och trots att språket hade andra bisatsmarkörer, som exempelvis final placering av finit, så rådde inte alls lika tydliga strukturella skillnader mellan huvud- och bisatser som idag.

Att grunda urvalskriteriet för bisats på form skulle alltså bli förenat med många undantag och tillägg, och jag har istället valt att utgå från satsens syntaktiska funktion. På så vis undviker jag potentiella problem med varierande och avvikande ledföljd, och kan istället utifrån kontexten avgränsa respektive bisats. Det medför också den fördelen att jag inte låter studien begränsas av den moderna svenskans kriterier för ha-bortfall (af-ledföljd), utan möjliggör för ett mer tillåtande urval. Satsernas formella egenskaper studeras likväl, genom övriga observerade faktorer.30

Kategoriseringen av bisatser har skett i två steg. Först gördes en grov, tredelad indelning, där jag markerade satstyp som attributiv, nominal eller adverbiell. Därefter gördes ytterligare specifikation av respektive satstyp, se tabell 4:2.

Tabell 4:2. Kategorisering av satstyp för underordnade satser

1. Attributiv Nominal Adverbiell 2. Relativ Subjekt Temporal

Appositionell Objekt Konditional Kvesitiv Relativ Rogativ Kausal Rektion Komparativ Predikativ Koncessiv Konsekutiv Övriga

30 Den här indelningen skulle innebära svårigheter med så kallade expressiva huvudsatser (SAG IV:759f), det vill säga huvudsatser med af-ledföljd. Några sådana satser förekommer emellertid inte i korpusen.

I kategoriseringen har jag tagit hänsyn både till definitioner i SAG (IV:459– 671) och till kategoriseringar som gjorts i tidigare studier om ha-bortfall. Det har fått till följd att jag har valt att göra en indelning som avviker från samtliga tidigare författare. I det följande relaterar jag min kategorisering i första hand till SAG:s definitioner.

De bisatstyper som har varit svårast att klassificera är relativsatserna. I tidigare studier har de flera gånger behandlats som en egen kategori, trots att vissa har adverbiell och vissa har attributiv funktion. Här har jag kategoriserat dem efter deras övergripande funktion och de förekommer alltså både bland attributiva och adverbiella.31 Denna indelning hindrar dock inte att jag också kan samman-ställa alla relativa satser till en enda kategori vid behov.

I klassificeringen av de adverbiella relativsatserna har jag också använt en snävare definition än i SAG (II:657) som anger där, dit, när och då som relativa adverb. Jag kategoriserar bara satser som inleds med där och dit till de relativa (och i förekommande fall satser som inleds med relativa pronomen), som till exempel

iag skulle Logeras der ännu ingen Gesanter hade warit Logerad (Rålamb, 1658). Satser

som inleds med när och då kategoriseras som temporala eller kausala. Inte heller

vad-inledda satser klassificeras som relativer utan som nominala kvesitiva satser.

Till attributiva satser har jag också fört att-inledda appositioner som i vij finge

nu sådanna hvngnel. tiender att våhr nådigste kånungh har åtter slaget kånungen i Pållan

(Stålhammar 1701).

Det förekommer också underordnade satser som jag inte har excerperat och de valdes bort på grund av strukturella omständigheter. Satser som inleds med det finita verbet, som oinledda konditionalsatser (ffk-sats), utgick ur excerpe-ringen. Deras konsekvent avvikande satsstruktur medför att finitet är obligato-riskt, vilket innebär att de inte är relevanta i studien.

Fall med samordnad perfekt eller pluskvamperfekt räknas som en förekomst, under förutsättning att verbfraserna har samma subjekt. Om finitet utelämnats vid ena samordningsledet, men står (framför- eller efterställt) vid det andra räknas excerpten som en HK (konstruktion med finit ha). Följande exempel från Columbus Mål-roo eller roo-mål anges som en HK: Jag tackar Dig at Du har

låtit mig födas en människia, gifwit mäg kropp ok siäl, beskärdt mäg förnuft. För att

fö-rekomsten ska räknas som SB (ensamt supinum i bisats), det vill säga sats med utelämning, får inget finit led finnas uttryckt vid något av participen. För en mer detaljerad redogörelse av samordning i äldre svenska (se 2.4.1 ovan).

4.1.3.2 Urval och kategorisering av faktorer

Utöver bisatstyp studeras ytterligare sju grammatiska faktorer för varje excer-perad bisats och dessutom noteras textens tillkomsttid. Samtliga åtta faktorer presenteras i tabell 4:3 nedan. Participverbets morfologi (2) studeras av två skäl. Dels för att avgöra om verbets egenskaper har betydelse för utelämning, dels i syfte att kunna sätta supinums framväxt i relation till ha-bortfall. Dessutom studeras också participverbets transitivitet (3).

Huvudsaklig utgångspunkt för (4) är huruvida utsatt eller utelämnad sub-junktion gynnar ha-bortfall. Faktor (6) studeras för att avgöra om ha-bortfall påverkas av om subjektet utgörs av pronomen eller utbyggd nominalfras. Faktorerna (6) och (7) studeras för att kunna avgöra om omständigheter i den övergripande kontexten har betydelse.

Alla faktorer har inte fått lika stor uppmärksamhet. I resultatredovisningen och analysen fokuseras de faktorer som på något sätt är relevanta för uppkomst och spridning av ha-bortfall. Utöver huvudundersökningen genomförs också några mindre detaljstudier, där vissa faktorer framhävs mer än andra.

Tabell 4:3. Undersökta faktorer i studie F

Faktor Beskrivning

(1) Satstyp Enligt kriterier i 4.1.3.1 ovan (2) Participformen Morfologisk form, konjugation (3) Participverbets egenskaper Verbets transitivitet

(4) Subjunktion Lexikalt uttryck, om utsatt (5) Subjektet Lexikalt uttryck

(6) Korrelat i attributiva satser (7) Matrisverb i icke-attr. satser

(8) Verbfrasens ledföljd Hjälpverbets placering, före eller efter PCP

Jag ska kort diskutera två faktorer som valts bort i undersökningen, men som haft betydelse i tidigare studier, nämligen bisatsens tempus och bisatsens struktur med avseende på af- och fa-struktur.

Flera författare har diskuterat ha-utelämning i relation till bisatsens tempus, se avsnitt 2.4.4. Ingen har emellertid problematiserat de svårigheter som är för-bundna med att avgöra tempus i sats med utelämnat finit. Eftersom tempus i bisatserna verkar avvika från matrissatsens tempus i betydligt större utsträckning än i modern svenska är det högst vanskligt att fastställa tempus i hjälpverbslös sats, se exempel (4.2) nedan. Jag har därför valt att inte studera denna faktor. Med utgångspunkt i satser som har utsatt hjälpverb går det bra att föra en dis-kussion om tempus ändå.

Sangfelt (2014) har föreslagit att den nya af-ledföljden i bisats gynnar möjlig-heten till utelämnat hjälpverb i äldre svenska och jag hade därför som mål in-ledningsvis att undersöka denna faktor för jämförelse. Efter att jag först hade följt Sangfelts kriterier för excerpering av af-satser visade det sig att ungefär hälften av alla bisatser skulle behöva uteslutas från excerperingen. Kriterierna har tidigare fastställts och använts av Håkansson (2011:113), och är utformade bland annat för att utesluta kilkonstruktioner och andra strukturer som på ytan kan anta ”falsk” af-ledföljd. Eftersom underlaget skulle ha blivit väl begränsat avstod jag från att studera denna faktor i undersökningen.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag inte har excerperat perfektkonstruk-tioner med hjälpverbet vara. Även om vara fortfarande i viss utsträckning an-vänds som tempusbildande hjälpverb vid intransitiva övergångsverb har jag i studien fokuserat på perfekt och pluskvamperfekt med ha. Vidare diskussioner om perfekt med vara följer i 4.2.3.1 och 4.3 (se också 2.4.2).