Finit ha-bortfall som exempel på grammatisk replikation

Jag inleder med att redogöra för ha-bortfall som exempel på grammatisk re-plikation. Eftersom den tyska hjälpverbsutelämningen primärt var ett skrift-språksfenomen, innebar replikationen att utelämning först spreds i skrift också i svenskan.

I (3.1) i avsnitt 3.3 ovan illustrerades modellen för grammatisk replikation enligt Heine & Kuteva (2005, 2006). Modellen repeteras här i (6.2).

(6.2) En struktur (Mx) i modellspråket (M) > (Rx) i replika-språket (R).

Definitionen i (6.2) innebär att replikaspråket (R) förändras genom att en ny syntaktisk struktur uppstår, vars konceptuella ursprung återfinns i det modell-språk (M) som (R) står under inflytande av. För att finit ha-bortfall i svenskan ska vara ett exempel på grammatisk replikation krävs en struktur, ett bruks-mönster, i högtyskan som fungerat som modellstruktur (Mx).

Hjälpverbsutelämning var, som redovisades i 2.2.5 ovan, ett produktivt drag i nyhögtyskan från 1400-talet till och med 1700-talet. Fenomenet tog sin början i perfekt och pluskvamperfekt i underordnade satser, och spreds senare till andra konstruktionstyper. Under hela perioden är utelämning vanligast i just underordnad perfekt och pluskvamperfekt. När frekvensen är som allra högst under andra halvan av 1600-talet når den mellan 80 och 90 % i formella, skrift-språkliga genrer, och mellan 50 och 70 % i andra genrer (Breitbarth 2005:79,

42 Fenomenet drift har blivit kritiserat för att vara alltför slumpartat, men liknande begrepp har definierats på senare år, som determinism (Trudgill 2004) och neutral evolution (Baxter m.fl. 2009).

Thomas 2018:323). De berörda hjälpverben var framförallt haben ’ha’ och sein ’vara’, och i liten utsträckning också werden ’bli’.

Centralt för diskussionen är hur (Mx) respektive (Rx) ska beskrivas. Vilka egenskaper är framträdande i konstruktionerna och vilka egenskaper hos (Mx) kan tillskrivas störst betydelse för utvecklingen av svenskt ha-bortfall som (Rx)? Här repeteras tabell 2:1 med de aktuella konstruktionstyperna som tabell 6:1.

Tabell 6:1. Konstruktioner i nyhögtyska som tillät hjälpverbsutelämning

Nyhögtyska Nysvenska (1) Perfekt, pluskvamperfekt haben/sein + PCP ha/(vara) + PCP

(2) Passiv-konstruktioner sein/werden + PCP vara + PCP

(3) zu-INF-konstruktioner haben/sein + zu-INF

-(4) Kopula sein + ADJ vara + ADJ

(5) Futurum werden + INF skola + INF

(6) Modalkonstruktioner V_mod + INF V_mod + INF

Den tyska hjälpverbsutelämningen skedde huvudsakligen i perifrastiska verb-konstruktioner och kunde alltså äga rum i alla de sex konstruktionstyper som presenteras i tabell 6:1, även om det skedde i mycket liten utsträckning i ty-perna (4) – (6). I svenskan skedde (och sker) utelämning enbart i typ (1). Ett ny-högtyskt exempel enligt typ (1) ges i (6.3). Exemplet är hämtat från Breitbarth (2005:151) och innehåller en utelämnad finit form av haben i pluskvamperfekt.

(6.3) … do jm Brutus erzalt wie er ein vnghür gsähē _.

‘när Brutus berättade hur han (hade) sett ett monster’

(Ludwig Lavater, 1578)

Om finit ha-bortfall i svenskan, typ (1), utgör (Rx) så utgörs (Mx) potentiellt av det kluster av konstruktioner som visas i (1)–(6).

Som framfördes i avsnitt 3.3 är det så gott som alltid så att (Rx) kommer att skilja sig från (Mx). Det kan till exempel bero på hur frekvent (Mx) är i (M), som berördes ovan. Det kan också bero på att replikaspråket (här svenska) struk-turellt skiljer sig från modellspråket (här nyhögtyska) på ett sätt som innebär att det replikerade elementet behöver anpassas. Vidare kan det bero på hur ta-larna av (R) uppfattar modellstrukturen i (M). Det är inte ovanligt att tata-larna i replikaspråket uppfattar en strukturs betydelse eller funktion på ett sätt som avviker från modersmålstalarna. Det kan handla både om uttryckets betydelse/ funktion och om dess distributionella restriktioner. Och hur väl talare av (R) förstår en struktur (Mx) är avhängigt dels av hur komplex strukturen är i form

Om vi bortser från de mycket lågfrekventa utelämningarna av typ (4)–(6) fram-träder ett tydligt gemensamt mönster för de tyska konstruktionerna. Schematiskt skulle modellstrukturen, (Mx), kunna formuleras som i (6.4). Strukturen om-fattar då perifrastiskt tempus i underordnad sats. Den konstruktion som av-viker är typ (3) ovan, som skiljer sig från (1) och (2) i både form och betydelse.43

Eftersom typ (1) och (2) var vanligast utgörs alltså V_INF i strukturen i de flesta fall av PCP. Det finita verbet är placerat sist, enligt nyhögtysk ledföljd. Den enda faktor som har betydelse för möjligheten till utelämning är att satsen måste vara underordnad och några andra led än verben behöver därför inte ingå i strukturen.

(6.4) [S_sub[V_INF + (AUX_FIN)]]

En fråga man kan ställa sig är vilka särdrag i (Mx) de svensktalande i replika-språket uppfattade i första hand. Var det de uteblivna hjälpverben eller de nakna participen(/infinitiverna) som var mest framträdande? Man kan tänka sig att det bruksmönster som replikerades var något av följande tre: i)[V_INF Ø], ii)[Ø] eller iii)[V_INF]. Alternativ ii) verkar minst sannolikt. Om talarna anammat utelämning av finit hjälpverb rent allmänt borde vi ha sett fler typer av hjälpverbslösa kon-struktioner. Inte heller verkar replikationen beröra nakna infinita verbformer i största allmänhet (iii), utan centralt för processen är de perifrastiska tempus-konstruktionerna, det vill säga kombinationen av (det utelämnade) hjälpverbet och innehållsverbets infinita tempusform (i). Eftersom konstruktion med zu-infinitiv saknar tydlig ekvivalent på svenska, har strukturen i replikaspråket kommit att utgöras av hjälpverb tillsammans med innehållsverb i participform, eller med tiden supinum. (Rx) i nysvenska kan därmed formuleras som i (6.5).

(6.5) [S_sub[(AUX_FIN) <> V_PCP]]

Tecknet <> signalerar att hjälpverbet (om utsatt) kan vara placerat före eller efter infinitiven. Det rådde vid tiden fortfarande stor variation i ledföljd med avseende på OV/VO, och finala finit förekommer fortfarande även om struk-turen är på väg att försvinna. Den svenska (Rx) överensstämmer alltså med typ (1) i tabell 6:1 ovan. Det innebär således att det finita temporala hjälpverbet kan utelämnas i perfekt och pluskvamperfekt i underordnad sats, som i (6.6).

43 Konstruktion med haben motsvarar i viss mån svensk konstruktion ha + att INF med de-ontisk betydelse. Konstruktion med sein har beskrivits som modalpassiv och saknar svensk ekvivalent, se Breitbarth (2005:3).

(6.6) a. … dhett första bref iagh ifrån digh bekåmit sedhan iagh bortreste

(Stålhammar, 8 dec. 1702)

b. [hon] hade lärdt kiänna att han ingen rätt kiärlek haft till henne.

(Runius, 1710, s. 79)

När hjälpverbet är utelämnat kan vi alltså inte veta om det skulle ha varit placerat före eller efter participet om utsatt.

En språkförändring som äger rum i svenskan parallellt med uppkomsten av

ha-bortfall är att perfekt och pluskvamperfekt övergår till att uteslutande

ut-tryckas med ha som tempusbildande hjälpverb. Tidigare kunde perfekt av in-transitiva rörelse- eller övergångsverb uttryckas med vara, och i (4.4) i avsnitt 4.2.3.1 ovan gavs exempel på flera utelämningar i undersökningen som kan ka-tegoriseras som vara-bortfall. Även om ha-bortfall ganska snart etablerades som just utelämning av hjälpverbet ha, finns det flera förklaringar till varför uteläm-ningen åtminstone inledningsvis varierade i distributionen.

För det första kan det helt enkelt bero på att språkbrukarna inte har tillägnat sig utelämningens restriktioner till fullo, och därför använder konstruktions-sättet på ett sätt som avviker från modellspråket högtyskan. De språkbrukare som var tidigast med att anamma bruket med hjälpverbsutelämning lär förvisso ha behärskat högtyska på nästan infödd nivå. I den efterföljande spridningsfasen kan man däremot föreställa sig att skribenter av olika slag, med mer bristfällig tyskspråkig kompetens, har tillägnat sig konstruktionssättet utan att känna till de ursprungliga restriktionerna.

De fall av utelämnat vara som jag noterade i undersökningen skulle kunna vara exempel på ett medvetet språkligt drag från skribenten, vilket i sig kan ha flera orsaker. Antingen utelämnade man de verb som också kunde utelämnas i tyskan: ha, vara och bli. Eller så kan man ha uppfattat att utelämning används vid perifrastiskt tempus, vilket i svenskan primärt berörde hjälpverbet ha, men också vara som fortfarande hade viss frekvens vid intransitiva övergångsverb. Jag har inte funnit exempel på utelämning av bli, vilket främst beror på att det inte ingick i studien. Det är emellertid inte särskilt troligt att bli-utelämning fö-rekommit; dels var det mycket lågfrekvent i tyskan, dels är det svårt att avgöra om utelämning i passiva satser ska tolkas som bli- eller vara-utelämning.

Jag repeterar här exemplen (4.4d–e), i (6.7), som är särskilt intressanta i sam-manhanget. Det förefaller som om det är hjälpverbet vara som är utelämnat i båda exemplen. Vad som är vanskligare att avgöra är i så fall vilken aktivitetsgrad som ska uttolkas av satsen. I modern svenska skulle vi förmodligen tolka de båda satserna med utelämnat hjälpverb som vanliga predikativer. Vi kan inte så lätt avgöra om levererat i (6.7a) och överlagt i (6.7b) fungerar som innehållsverb i perfekt eller som predikativa particip.

(6.7) a. Discurerades om doct. Oldenkops ransakning, så aldenstund ransakningen är af consist. Holmensi och af honom itt bref der hos specialiter, lefrerat till r:diss præsidem, ty lades det på sijda; (Präst. prot. 1672)

b. Det hafva de öfverlagdt och tyckia det vara gått, men på hvad sätt ännu

intet öfverlagdt, utan villia deröfver communicera med de höge Herrar … (r o a. prot. 1682)

Dessutom, vilket snuddar vid problematiken kring exempel (6.7), fanns skill-nader i funktion och distribution mellan det nyhögtyska respektive nysvenska perfektsystemet. Den pågående förändringen, med förlust av vara som tem-poralt hjälpverb, kan givetvis ha påverkat de svensktalande i hur man uppfattat de aktuella konstruktionerna. Det kan därför ha påverkat inte bara perfekt och pluskvamperfekt utan också de passiva konstruktionerna (vara (/bli) + PCP). Och förutom att ha håller på att helt tränga undan vara som temporalt hjälpverb håller bliva under nysvenskan på att tränga undan varda i futurala konstruktioner. Variation av olika slag är inte oväntat i ett inledande förändringsförlopp. När replikationen väl ägt rum innebar händelseutvecklingen i detta fall att hjälp-verbsutelämning i svenska snabbt etablerades som ha-bortfall. Som Platzack (1983) tidigare påpekat kan hjälpverbsutelämningen också ha påskyndat för-lusten av vara som temporalt hjälpverb. Utelämnat hjälpverb i underordnad perfekt och pluskvamperfekt tolkades snart av språkbrukarna helt enkelt som någon form av ha.